Vad vi förlorat och vad vi fann

Ni undrar förstås vad som hänt och varför vi plötsligt, som en blixt från en klarblå portugisisk himmel plötsligt vill flytta från den plats jag lovsjungit och förklarat min kärlek till i mer än sex år nu, här på bloggen. Svaret är egentligen att det vill vi ju inte. Vi vill ha tillbaka den plats vi flyttade till och där vi har stormtrivts i mer än sju år nu! Vi lider helt enkelt av saudades, är min diagnos.

För mig kommer det inte heller precis som en blixt från en klar himmel, för vi har sett orosmolnen komma. Vi har hört dem mullra. Samtidigt som jag har försökt fokusera på allt som är fantastiskt och vackert här och allt som fått oss att trivas, har en del förändrats till det sämre. Man kan då göra som Sverker och kommentera dagligen att ”Det är för jävligt att… ” eller som jag, helt enkelt förtränga det tills det svämmar över i två veckors gråtande och en känsla av att det är lika bra att flytta.

Nu har jag torkat tårarna och försökt se mer nyktert på vad vi har kvar och vad vi har förlorat och vad vi saknar och vad vi eventuellt kan göra åt det. Sedan jag skrev sist har saker också tagit minst en oväntad vändning, men det tar vi en annan gång. Nu skulle det handla om vad som förändrats. Vad vi förlorat. Allt detta handlar om vad vi förlorat.

För det första har vi förlorat solnedgången. Det har varit ett orosmoln länge. Det mesta vi oroade oss för i samband med husköpet och flytten till Portugal visade sig vara i onödan. Skolan, byn och språket stod väl högst upp på listan med oroliga frågetecken, men dessa kunde vi snart stryka och upp seglade en oväntad bubblare, som en annan Hajen. Granntomten. Den som ligger emellan oss och solnedgången och där jag brukade plocka kaktusfikon. Där har någon nu byggt något som liknar ett parkeringshus.

Många fina minnen från terrassen mot havet.

Man kan hävda att det inte är så mycket att gnälla över och att det inte precis är en mänsklig rättighet att ha 240 graders havsutsikt och se solen gå ned i Atlanten varje kväll, men man blir ändå ledsen när det muras upp en vägg som skymmer den. Varje gång man tittar ut genom ett fönster åt det hållet ser man det förhatliga bygget och blir arg. Varje gång minns man utsikten över kullarna och havet och det gyllene solnedgångsljuset som nu aldrig mer når in i vårt hus. Man minns det med saknad och blir ledsen varje gång man ser parkeringshuset istället för solnedgångsljuset.

Hejdå solnedgångsljuset. Hej parkeringshuset!

 

 

Vi har också förlorat en del avskildhet. Det blev jag brutalt påmind om jag när jag gick ut naken på sovrumsterrassen för att hänga upp en handduk på tork och insåg att jag inte var ensam. Där stod vår nya granne och byggherrar och annat löst folk och tittade åt mitt håll, istället för mot solnedgången som de bestulit mig på. I stället för att bli blyg blev jag arg. ”Är nu nöjda nu?” ropade jag ilsket, utan att skyla mig ett dugg. Väntade inte på ett svar. Nu har alltså både grannarna i öster och väster sett mig naken. Bara det är ju ett skäl att flytta kan man tycka.

För det andra har vi förlorat det mesta av vårt sociala liv. Det är vi inte ensamma om i detta nödens år 2020. Om jag ska vara ärlig trodde jag inte att det skulle påverka mig så mycket eftersom jag är rätt asocial, men det kryper på en nästan utan att man märker det. En sorgsenhet, en vilsenhet, en brist på sammanhang och samvaro. Saudades.

Sedan mars månad har barnen inte gått i skolan, utan bara haft lektioner framför datorn. Alla dansträningar och spektakel har ställts in, och det har inte varit några kalas. Firandet av Festas de António ställdes in, och även Marchas i Cascais och augustifesten här i byn. Nu har vi också fått veta att det inte blir någon karneval 2021. Inga diplomutdelningar eller föräldramöten har det heller varit förstås, och mina kvällskurser i Lissabon som också är en social grej för mig sker också på zoom nu. Detta är jag inte ensam om i världen precis nu, men det är först nu som jag erkänner att det tär på lyckan och gör mig ledsen.

Förut blev jag alltid glad av att gå in till byn och se alla bekanta ansikten. Leende bybor och kindpussar till höger och vänster! Gemenskap och idyll! Nu känns det mest dystopiskt, eftersom alla bär mask. Man ser vem det är, men inte hela ansiktet. Man ser inga leenden och kindpussa kan man fetglömma. Tänk att jag skulle sakna kindpussar! Det trodde jag aldrig!

Här hade vi glömt att ta med mask när vi skulle köpa vad det nu var. Tur då att det finns en automat i byn där man kan köpa masker…

 

Man behöver också bara se sig i spegeln för att konstatera att man förlorat sin ungdom. Jag var 42 när vi flyttade hit och kände mig som 32 och när jag sprang som mest kände jag mig starkare än jag var när jag var 22. Nu är jag snart 52 och efter fyra års kortisonbehandling har tiden kommit ikapp mig. Här sitter en tant med läsglasögon och lite värk i lederna och minns en annan Åsa som åkte rullskridskor längs havet, vindsurfade och sprang halvmaror. 

Detta har jag funderat på en del den sista tiden. På vad som gör mig ledsen. Summan av kardemumman är att jag egentligen inte vill bort härifrån alls. Jag vill bara att det ska vara som förr! Jag vill vrida tillbaka tiden till innan granntomten bebyggdes och det förbannade viruset spreds och innan jag blev sjuk. Jag vill ha tillbaka min solnedgång, jag vill kindpussas på sociedaden, och så vill jag slippa kortison och eksem. Jag lider av saudades, helt enkelt, men kan man bota det med en flytt?

Samtidigt som jag grottade ned mig i allt detta och grät floder i början av augusti har universum skickat mig ganska tydliga meddelanden om att jag ska skärpa mig. Under samma augustivecka ringde inte mindre än tre personer på dörren och alla tre grät. Kom och ringde på och satt i mitt kök och grät! Detta får jag berätta om en annan gång.

Vi har också varit på tre visningar. Det måste jag också berätta om. Två berättelser om att gräset inte är grönare på andra sidan och är det inte det ena så är det något annat, men så hände något oväntat, och då menar jag inte det där med att vi fick med oss en gråtande gubbe från en visning i en av grannbyarna. Också det ett meddelande från universum, kanske.

Inte bästa visningsvädret heller.

 

För gammalt!

Perfekt solnedgång, men litet och dyrt.

 

Så hur ska vi göra med allt? Jag har ju jämfört husaffärer med relationer förut, mer än en gång faktiskt, så varför inte göra det en gång till? I så fall kan man likna vår katarsis gällande huset som vi förälskat oss i och skulle leva lyckliga i alla våra dagar i med en äktenskapskris. Man kan man också säga att vi varit ute på dejtingmarknaden nu och sett att något värt att dumpa vårt livs kärlek för inte finns, om man inte lägger en sjusiffrig summa emellan, i Euro. Så mycket verkar solnedgångar kosta här nuförtiden. Vi har nämligen också insett att vi inte vill flytta från byn. Det vi saknar här nu finns ju ingen annanstans heller. Det är ju inte så att det står andra sociedader och väntar på att vi ska komma dit och kindpussas, och om det gjorde det skulle de i alla fall befolkas av främlingar. Det är samma dystopi överallt och inte direkt läge att dimpa ned någonstans och försöka hitta en gemenskap. Jag längtar inte efter livet i en annan by, utan saknar livet i den här byn.

Så vad gör man när man går igenom en medelålderskris (50 är den nya medelåldern!) och en äktenskapskris (OBS! Metafor!) och en världskris kan man väl kalla den här pandemin och allt i dess kölvatten? När man inser att man förlorat något men inte vill skiljas. Man skaffar något på sidan om, förstås! I relationsvärlden skulle det vara en älskare, men i husvärlden är det en sommarstuga.

Tre veckor och tre visningar senare har vi nu tre hus, varav ett är vårt hem, ett vår pensionsförsäkring och ett tredje – vår sommarstuga. Vi har också plötsligt tre hundar. Hur det gick till är en annan historia men ni kanske är mer nyfikna på sommarstugan?

Samma solnedgång, annat hus.

En liten glimt av sommarstugan!

 

Comments
  1. Som så många andra blir jag väldigt ivrig på att få höra mer om sommarhus, gråtare och hundar! Kan verkligen förstå sorgen när ens hem på sätt och vis invaderas – även om det är på andra sidan tomtgränsen. Jag har precis som du också alltid sett på hus som relationer, så kanske därför din berättelse skar lite extra i hjärtat. 🙂 Ett sommarhus verkar ju vara en prima lösning!

  2. Det är betryggande att du har kommit till insikt (jag undrar hur många uppbrott av olika slag som inte blivit om fler hade insikt om att “hare taskigt med sej själv i Paris ere samma som å ha de taskigt me sej själv i Stockholm!” som Robban Broberg sjöng!) och hittat en vettig lösning.

    När jag tänker på hur villakvarter ser ut i Cascais och i Californien (hus som är så stora och tomter så små att grannhuset är inom räckhåll nästan var som helst) är det dessvärre inte förvånande att grannen fått tillstånd, och vill, bygga så. Fast trist.

    Vi bor med en skola på ena sidan och metron på den andra. Det är inte utan att vi tänkte när vi köpte att här blir det i alla fall inga obehagliga överraskningar, för i vår livstid lär det vara en skola på ena sidan och metron på den andra….

    • Ja, det blev i alla fall en obehaglig överraskning, för när vi köpte huset var byggreglerna ändrats till granntomtens fördel och vår nackdel, så av det kan man lära sig att man inte ska lite på något och att vad som helst kan hända. Det har vi ju lärt oss ändå detta år, men i alla fall. Samma sak hände en annan familj på vår gata och de sålde. Om de blev lyckligare vet jag inte, men det var folk som hade barnen på internationell skola och inte deltog i bylivet, så det var väl inte så känslomässigt bundna vid byn som vi. De som köpte huset betalade glatt trots den stora kolossen till granne som skymmer deras vy, men de vet ju inte hur fint det var innan. Vi vänjer oss nog, tror jag. Jag har svårt att se var gräset skulle vara grönare för oss och vår plånbok och så skönt att slippa flytta.

      /Åsa

  3. Men vilken bra lösning!

    Nu är jag så nyfiken. Du har många inlägg att skriva! Sommarstugan! Hunden! De gråtande människorna i ditt kök! Var mannen från visningen en av dem?

    Jag känner igen känslan, är ju inte heller särskilt social, men saknar att träffa människor och se bekanta ansikten. Det här avståndstagandet är onaturligt. Det tär och gör hela tillvaron mörkare, konstigare och ledsammare. Jag hoppas att det inte blir en andra karantän.

    • Ja jag tror det blir bra! Det går nog inte att lösa bättre just nu i alla fall och vi blev glada över vårt “fynd”!

      Den gråtande gubben var en fjärde gråtare. Tre grät i mitt kök. Herregud vad mycket ledsamheter det finns, som är värre än parkeringshuset!

      Jag tror många mår dåligt av det här nya “normala”. Smittan är inte den enda faran, även om den också är farlig. Du har ju också mycket att skriva om: semestern på Mallorca och hur det var i dessa tider, hur det blev med den hemska branden (har läst om evakueringar med mera) och så har det väl varit översvämningar i era trakter också i sommar? Och hagelstormar på Mallis den 29/8 såg jag. Skolstart? Hur blir det med det i Spanien? Här är allt ett frågetecken ännu kring detta, men jag har hört oroande rykten..

      Skriv snart!

      /Åsa

      • Ja, är inte bara smittan utan också den konstiga tillvaron nu. Det går väl an för oss som har ekonomin och den själsliga hälsan behåll och som har en bra plats att bo och en familj som är snäll. Och ändå tycker vi också att det vacklar. Ta bort en av de fyra pelarna och det blir svårt. För en del människor är det en vacklande ekonomi med vacklande psykisk hälsa i en överbefolkad bostad med någon som slår och bråkar. Tro fasen att det är förfärligt.

        Och så oron. Jag har inte direkt kontakt med någon som knappt har stuckit näsan utanför dörren sedan mars, men jag förstår att sådana finns. Det var en helt förfärlig krönika i Público förra veckan, om hur man under inga omständigheter kunde öppna skolorna för det finns inget vaccin och ingen bot och barn leker med varandra och rör vid varandra och om premiärministern hade någon ansvarskänsla skulle de satsa på tester tester tester varenda vecka och under inga omständigheter kan skolorna öppna. Jag har läst den två gånger för att försöka förstå om det var någon form av avancerad satir, men jag tror dessvärre inte det. Och vad värre är, det är en av de mest delade texterna på Público just nu.

          • Tack och förlåt! Jag ska inte sprida den vidare! 😉 Herregud vilken deprimerande läsning. Är vi ljusår från cafébesök och alltid nära döden? Får man inte viruset blir man ju neurotisk och deprimerad i alla fall om man läser om det.

          • Alltså, sedan mitten av juni har jag varit på uteserveringar många gånger och ett par gånger också suttit vid ett bord inomhus, och jag har varit på jobbet och har varit ansvarig för kurs med tjugo elever på plats och jag har tagit bussen flera gånger. Och varit hos frisören två gånger. Och till och med hos tandläkaren! Och träffat kompisar utomhus. Och så lever de flesta människor jag känner. Jag fattar inte riktigt i vilken värld författaren lever.

      • Så här sa premiärministern idag:
        “As escolas não podem encerrar nem podemos ter o nível de ensino a distância que tivemos no ano passado. A escola pública e o ensino presencial são fundamentais. É essencial que organizemos em cada agrupamento de escolas, e em cada estabelecimento, planos de contingência para responder ao que é preciso: vai sempre haver um aluno ou um professor contaminado, temos de evitar que um aluno infectado não seja sinal de que a escola toda vá fechar.”

        • Jo, det verkar som att de ska ha lektioner i skolan denna termin, men kanske bara halva dagen och med munskydd. Det lutar åt det har jag hört…./Åsa

  4. En sommarstuga?! Oj, jag blir ju supernyfiken! Ligger den alltså i närheten? Men var inte alltför dyr? Och så en tredje hund? Ser fram emot nästa inlägg 😊
    Angående grannhuset så förstår jag besvikelsen, liksom om en skog skövlas, en väg anläggs på en äng eller liknande, och helt förändrar både vyn och känslan som man haft.

    • Ja, vi gillar ju inte att åka långt, så det är rätt nära. Vi tyckte det var ett fynd faktiskt och tycker det ska bli spännande. Vi kan hyra ut den ibland och ibland åka dit och slippa se grannhuset. 🙂

      /Åsa

  5. Ja du/ni är för härliga! Känner igen den där känslan av att man vill göra/ha något nytt efter några år……. det går aldrig över, jag lovar.
    Vill veta allt om hunden och vill veta ännu mer om sommarstugan🙂

  6. Åh det där är väl fasan för alla husägare. Att någon plötsligt ska bygga för ens harmoniska utsikt!
    I Norrland löser man det genom att köpa första led mot havet, men jag förstår att det inte är ett realistiskt alternativ i Portugal.
    Lycka till med allt.

    • Nej vi trodde aldrig att någon skulle få bygga så stort på den lilla tomtremsan. Huset är ju större än tomten för sjutton, och kostade mer än vi betalt för vårt hus och mycket mer än sommarstugan, där vi nu i alla fall ligger i första led mot havet! 🙂

  7. Tack för denna känslosamma och fina
    uppdatering. Din beskrivning är lätt att leva sig in i och igenkänning på flera punkter.
    Jag tar mitt favocitat som jag tror jag skrivit här tidigare ….it will be alright in the end, if its not alright its not yet the end. Ibland behöver livet sina klyschor😊

  8. Saudades som jag har tolkat som en längtan som är som en molandes värk i hjärtat är något jag tror vi alla känner lite till mans. En längtan efter det som varit. Och en förhoppning om en fortsättning i något som någorlunda liknar det vi känner som vardag.
    Kan verkligen förstå besvikelsen över det där bygget men antagligen vänjer ni er med det med så småningom. Kul med den vändningen att det blev en sommarstuga istället:)
    Jag är då väldigt nyfiken på sommarstuga, gröna huset, gråtande mannen och den tredje hunden…

    • Ja, nu finns det mycket att berätta om! Hela fyra personer blev det som grät om man räknar gubben, och så vi då, men man får vänja sig och inte gräma sig i onödan över sådant man inte kan ändra. Där har vi att lära av portugiserna, som alltid verkar ha nära till sitt “A vida é assim” – Sånt är livet! Men saudades är de ju också bra på i och för sig. Det är inget jag lidit av förrän nu tror jag. Jag brukar inte vara lagd åt det hållet, men nu blev det verkligen saudades-läge för många av oss, som du säger.

  9. Tänk så universum är funtat ändå! Man får vinkar och till slut sparkar om man inte sett vinkarna.

    Jag misstänkte att det hade något med husbygget att göra men att det byggts ett j-a parkeringshus på andra sidan har jag helt missat. Ni får plantera träd så att insynen minskas och ni slipper se skiten. Är byn så stort att ett parkeringshus behövs? Med havsutsikt, dessutom?

    Man har rätt att känna sig deppig ibland. Hänger nog ihop med ålder och denna ytterst märkliga situation vi har. Jag tycker inte att jag är benägen till att vara deprimerad men emellanåt har jag känt mig så låg, så håglös. Som tur är går det över.

    Ska bli så spännande att få läsa om allt det du inte har berättat om än!

    • Ja, det går i vågor, livet! Det är bara att försöka se glad ut och hänga med! Ibland går det undan i svängarna. Det är nog många som deppar ihop på riktigt att detta tyvärr och som drabbas riktigt hårt, och då menar jag inte bara de som blir smittade. /Åsa

  10. Du skriver helt underbart! Mitt i allt “elände” så finner du/ni nåt nytt, härligt.
    Som så ofta behöver vi ner i “djupet” innan vi kan resa oss och se klart igen.

    Universum har allt klart bara vi är mottagliga för att ta emot <3

    Så roligt 😉 LYCKA TILL med era hus och hundar

    • Ja, det kändes lite så. Elände är en stor överdrift, men man kan ändå få den känslan. Då behöver man ta reda på varför och försöka göra något konstruktivt åt det om det går. Eftersom vi inte kan vara i sommarstugan jämt tänkte vi också hyra ut den ibland, var tanken, så om någon vill hyra är det bara att hojta! 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *