Krossade sommarplaner

Så väldigt vidlyftiga planer för sommaren hade vi ju inte. Jag skulle jobba hemifrån i stort sett hela sommaren. Mycket i juli och lite mindre i augusti. Barnen skulle gå surfskola hela juli. Kanske vi skulle komma loss en sväng i september innan skolan började. Eventuellt, Sverker skulle fixa vidare med sitt (annat inlägg), skjutsa barn och surfa/vindsurfa när det bjöds vind och vågor. Det var ungefär så det såg ut med sommarplanerna, i stora vida drag.

Det började bra. Tjejerna åkte i väg med surfbussen måndag till fredag och jag avrundade kvällskurserna i Lissabon och gjorde mig redo för att trappa upp med timmarna vid datorn i mitt lilla kontor. Då började det, och sedan har det hamrat på 8-18 måndag till fredag. Så här ser det ut, och så här låter det utanför mitt kontor och i resten av huset också för den delen:

 

Det ska nämligen byggas ett hus på vår granntomt, och nu pågår högljudda förberedelser. Vi har vetat om det här länge och bävat för det. Funderat på om vi kanske kan köpa tomten, men priserna har gått upp så att tomten kostar mycket mer än vårt hus gjorde. Det är heller ingen lättbebyggd tomt, och det är alltså därför det är sådant oväsen. Det är många kubik granit som ska bort. Det får någon annan göra, nämligen en portugis bosatt i Kalifornien som vill ha en 500 kvadratmeter stor sommarstuga i fäderneslandet.

Hur han ska få plats med ett så stort hus på en så liten tomt övergår mitt förstånd, men det är hans problem. Men på sätt och vis också vårt, eftersom vi ska bo granne med åbäket. Inte bara blir det stort, det kommer också att se ut som ett rymdskepp. Tydligen tyckte kommunen att det skulle bli en tuff effekt när det ser ut som att ett stort futuristiskt åbäke landat här bland de rätt traditionella husen i den här väldigt traditionella byn, och stämplade glatt godkänt på ritningarna. Då får man hoppas att de stämplas godkänt på de ritningar vi lämnat in också, annars är det ju bara att konstatera att det inte finns någon rättvisa i världen.

Men det är en annan historia och inte mycket att göra åt. Nu hade vi mer trängande problem som vi faktiskt behövde lösa så snart som möjligt om inte sommaren skulle bli helt förstörd av att någon blev galen eller att någons huvud sprängdes i bitar.

Hela huset vibrerade och det kändes faktiskt som att skallen skulle gå i bitar efter ett par timmar. Först tänkte jag att det kanske bara skulle ta någon dag eller tre eller att man kanske skulle vänja sig, men det var tvärtom. I stället för att vänja sig blev man nästan tokig efter ett tag. Uppstressad, helt slut i huvudet och förbannad på oljudet i synnerhet men på allt annat också av bara farten. Särskilt som man satt och försökte jobba!

Fyra veckor skulle det ta minst innan de var klara fick vi vieta när vi gick över och frågade hur länge detta skulle pågå. Eller de svarade egentligen ”Por acaso está a avançar bem. Daqui a DUAS (2) semanas já está feito!” (Helveteshamrandet alltså, hela bygget ska ta 20 månader) men det översatte jag till minst fyra veckor till. Så vad gör man?

Man skaffar en surfpuck och drar, så fort man bara kan. Jag hade lite undervisning i Lissabon på måndagskvällen, men sedan drog vi. Lite bryderier hade vi kring vart vi skulle ta vägen där alla skulle vara nöjda. Inte för långt bort. Någonstans där jag skulle kunna jobba några timmar om dagen och där det skulle kännas som att vi allihop fick ut något av det hela när det nu ändå var som det var. Gärna något nytt ställe. Gärna vid havet.

Nu är vi ju lite bortskämda så det duger inte med vilken strandremsa som helst. Alltså dammsög jag hela Alentejokusten i mitt minne från en annan resa och på Google Earth tills jag hittade precis en sådan strand som vi ville ha. Den skulle ligga nära en by, vara vacker och inbjuda till äventyrsbad.

I Alentejo finns det gott om fina stränder!

 

Gott om plats också!

Man kunde gå i tunnlar mellan stränderna i lågvatten!

Bada i tidvattenpölar i grottor.

Hoppa från klippor vid högvatten

Njuta solnedgångar

På tal om solendgångar! Var skulle vi sova?

Vi behövde ju bo någonstans också. Där är vi inte så kinkiga. Det hade ju varit bekvämt med ett hus om man ska sitta och jobba, men annat fick avgöra. Egentligen räckte det med ett eluttag och en stol och lite skugga. Vi ville ju varken lägga hela lönen på hyra av arbetsplats eller komma för långt från stranden, så det blev en camping. Vi gillar ju att campa. Framförallt gillar barnen att campa! Särskilt om man hittar en camping med kattungar och asfalterade gångar, som gjorda för åkande till skillnad från gatstensgatorna därhemma!

Tältet ska upp, luftmadrasser ska pumpas..

Barnen valde tältplatsen för att vi skulle få dessa som grannar.

Där åkte de runt många timmar

En hundvalp hittade de också!

Här satt jag och jobbade ett par timmar om dagen, på stolen mellan badhanddukarna och soppåsen.

 

Det var gångavstånd ned till havet, eller åkavstånd för de med bräda.

 

 

En hel del hann vi med på fyra dagar, plus att jag fick jobba ganska ostört, om man inte störs av höra grannarna på andra sidan häcken uppfostra sina barn. Den uppgiften tog de på stort allvar och ägnade sig helhjärtat åt den från morgon till kväll utan att tappa tålamodet en enda gång.  Lilla Margarida och Madalena fick gå själva till diskhoarna och skölja vindruvorna, men inte äta en enda förrän de var tillbaka, och då bara en varsin. Jag trodde hon skämtade, men det gjorde hon tydligen inte. Minst två timmar om dagen tillbringades med att träna läsning och räkning, och det skulle de göra ända tills i september tydligen, där på campingen.

Strutsar, skatepark och restaurangbesök hann vi också med.

 

På fredag eftermiddag bar vi av hemåt, för på helgerna bankas det inte och hur bra vi än hade haft det är fyra dagar hemifrån alldeles för mycket för oss. Saudades! (Längtan!) Plus att vi barnen hade aktiviteter bokade under helgen.

I morgon bitti klockan åtta börjar bankandet igen och den här veckan har tjejerna surfskola så nu kan vi inte bära iväg och bo på camping om vi inte bor på en alldeles i närheten, vilket vi inte ska göra. Nu ska jag jobba heltid ett par veckor framöver, och det tror jag inte jag pallar om jag inte får sova i en riktig säng och sitta lite bättre än jag gjorde i campingstolen. Men vi har en plan för det också!

 

Comments
    • Det är lite tystare nu, det vill säga de hamrar inte hela dagen längre. Antingen beror det på att en granne anmält oljudet till polisen eller att de är i en annan fas nu. Vi överlever! /Åsa

    • Tänkte precis som Susanne, ni har ju ett boende till!

      Men åh vad jag lider med er och vet EXAKT hur det känns – förutom den delen att vi ju hyr och bara kan packa ihop oss egentligen.
      Vi flyttade ju från radhuset för fyra år sedan av den bankandes orsaken. Vi vet inte riktigt hur länge till vi kommer stå ut här eftersom närmaste grannen nästan dagligen kör med cirkelsågar, slipar, vinkelslipar och andra högljudda maskiner. Pensionär men fortsätter att jobba hemifrån, snickrar möbler han säljer cirka fem meter från det rum jag har som kontor. Hur lätt är det att tänka då … Vi tyckte detta var ett problem men han anser att VI är problemet och skiter fullständigt i oss. Känns härligt att betala hyra varje månad ….

      Er flykt var helt fantastisk och tjejerna valde helt klart rätt plats med kissemissarna!

      • Bo i oväsen är jag ju van vid. Sverker hade ju snickeriverkstad i huset i Sverige, plus att vi bodde i det medan han bankade plåttaket och en massa annat som lät. Här väsnas han också en del, men den här maskinen på granntomten är oljud på en helt annan skala!
        Det är inte precis i skick att bo i, det andra huset, om man inte måste, men man kan helt klart sitta där och jobba, så egentligen är det inte synd om oss alls. Nu heller! 🙂

  1. Åh fy! Så fruktansvärt jobbigt. Obehagligt med ovissheten om hur det kommer bli för er som är närmsta grannar, det förstår jag. Vackra bilder av stranden – och campingen ser trevlig ut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *