När Roxy fyllde fem

Jag ställde in mig på avsked så fort vi fick beskedet, eller i alla fall så snart jag hade läst på om sjukdomen, och börjat föreställa mig parasiterna som käkade i sig hans inre organ mer och mer för varje dag som gick. Det kändes så sorgligt och läskigt.

Det var extra läskigt och tungt för att jag hela den här tiden jag själv har mått dåligt har haft Roxy som apoio emocional, som barnen säger – som mitt emotionella stöd. När det känts jobbigt har det lindrat att sitta bredvid honom i soffan och klappa honom. Det har varit en tröst att ha hans tunga huvud i mitt knä, eller på mina fötter. Det har hjälpt att se honom springa före mig på stigarna i skogen, och när det varit omöjligt att sova har jag tvingat honom att ligga bredvid mig i sängen. Jag har lyssnat på hans snarkningar och känt hans värme och det har gett mig tröst, fast han luktar lite illa ibland.

Titta vad söt han är, där i sin favorithörna.

 

Han är ju egentligen världens jobbigaste hund. Alldeles för stor och stark och bångstyrig, och skäller gör han i tid och otid och när han är frisk äter han oss nästan ur huset. För att inte tala om att han rymmer ibland och att han bet av Sverker ett finger, men vi älskar honom väldigt mycket. Jag ville ju inte ens ha en till hund, men det var jag som föll hårdast för honom, första gången han la sin stora valptass på min arm. Min telefon är full av bilder av Roxy. Ja, han har till och med ett eget instagramkonto. (roxywinald)

Det är något med att han är så korkad och glad, som får mig att skratta, och att han är så varm och tung, som gör mig lugnare och ger mig tröst. Det har känts som att i en värld där man aldrig vet vad för hemskheter som kan hända, finns i alla fall Roxy att hålla sig i och att skratta åt. Och så fanns hemskheterna hela tiden inuti Roxy. Alla dessa nätter jag legat vaken och oroat mig för allt hemskt som skulle kunna hända, har det hemska pågått inne i min tröstehund, stackarn. Han har legat där och haft döden i sig. Det som jag legat och varit rädd för. Det kändes läskigt, och sorgligt.

Veterinären fick komma två gånger i veckan och ta prover.

Vi fick ge honom dropp hemma också.

Vi ställde alltså in oss på att ta avsked, men ville ändå ge honom en chans. Det har funnits hopp, och även förtvivlan de här veckorna. Hopp när han ville äta eller gå ut, förtvivlan när han bara la sig ned och vägrade. Tungt när värdena blev sämre och vi inte visste om det var någon idé att lägga in honom på kliniken, men det gjorde vi.

Fem dagar i rad lämnade vi honom där på morgonen fast det tog emot, och hämtade honom på kvällen. När vi äntligen fick hämta honom på kvällen tog vi med honom till stranden på vägen hem, för att han skulle få lite endorfiner och kanske lite aptit.

Han var inte alls sitt vanliga bråkiga busiga jag, utan ville mest ligga där, och såg ut att ta in allt det vackra, och njuta av kvällsbrisen och solnedgången. Det var ytterst motvilligt han sedan reste sig upp och åkte med hem. På nätterna sov han mellan oss och jag höll om honom, som om det skulle hjälpa.

Istället för att streta och dra och nosa som han brukade på promenaderna ville han bara gå och lägga sig i det höga gräset, där byn tar slut, och titta ut över stigarna där vi brukade springa. Han såg på oss bedjande, som om han ville säga: Lämna mig här. Låt mig bara ligga här, men vi släpade hem honom och sedan släpade vi honom till kliniken och vi tvingade i honom mat och medicin, som han ibland kräktes upp.

Det har varit jobbigt att se honom må så dåligt och inte veta om det var att dra ut på lidandet. Sorgligt att springa mina vändor utan honom, och när inte Roxy fick följa ville inte Tuxa hellre, så jag fick avsluta min runstreak ensam.

 

 

 

Det blev en paus från runstreak nu, efter ett år med dagliga löprundor. Jag tar upp det efter sommaren igen.

 

Så några dagar efter att jag avslutat min runstreak fyllde Roxy fem år, och då vände det, på hans födelsedag, på självaste Santo Antonio-dagen! Plötsligt kom han och tiggde mat när jag stod och skar kött i köket. Han fick allt köttet och vi fick vegetarisk middag. Han hade inte ätit med sådan aptit på en månad.

Någon av katterna hade lämnat en födelsedagspresent åt honom under natten. Väldigt snällt av dem, ju.

 

Från den dagen kom han och mötte i hallen igen när Sverker kom hem, och skällde och sprang runt som han brukade. Nu går han och hämtar toarullar som han massakrerar och sprider ut över hela köksgolvet, precis som förr. Nu skäller han på folk som går förbi på gatan nedanför vårt hus igen, och det visade sig mycket riktigt att hans värden är mycket, mycket bättre. Njurarna verkar ha klarat sig – det har inte blivit några bestående skador och nu belastas de inte längre av parasiterna på samma sätt.

I och med det kan han ta injektionerna som det var ”för sent” att ta för två veckor sedan, för att parasiterna helt säkert ska döden dö. Han kommer att ta medicin mot Leischmanios hela livet, men det är det många hundar som gör, och vi tror att det kan gå bra.

Imorse låg han och rullade i sängen och morrade, som han brukade göra när han tyckte att livet var gott och det nästan var för mysigt för att gå upp. Sedan åt han till och med en burk hundmat, något som han inte ens tittat åt de senaste veckorna, då vi fått truga i honom kyckling och köttbullar, för att han inte får ta medicinen på tom mage. Det verkar som att vi kommer att få ha honom kvar, peppar peppar. Se Deus quiser. 

Jag hoppas vi kan springa ihop igen, när tassarna mår bättre också.

 

Han mår så mycket bättre!

 

Enda bakslaget den här veckan var att han började hosta, och sedan även Tuxa. Tydligen har han fått med sig något som heter kennelhosta hem från kliniken. Han hostade inte jättemycket, men Tuxa skräller som en gammal lungsjuk kedjerökare, och går på antibiotika. En riktig pärs för en gammal farbror som han är, men nu är även han på bättringsvägen. Peppar peppar, se Deus quiser, får jag skriva, för nu har han en av sina hostattacker igen, stackarn. Är det inte det ena, så är det det andra.

Han ser ändå rätt pigg ut för en 17 (?) år gammal f d gatuhund som har kennelhosta. Men någon midsommarkrans ville han inte veta av.

 

Inte Roxy heller, egentligen.

 

Juni har alltså mest ägnats åt hundbekymmer, men det har faktiskt varit en hel del glädje också, i form av portugisiska traditioner när de är som bäst. Det får jag skriva mer om en annan gång.

Vi struntar i midsommar i år också, men hoppas ni har / hade en solig och glad sådan. Apropå midsommar, så är det nu i dagarna exakt 11 år sedan vi landade här!

 

 

 

 

 

 

Kommentarer
    • Ja, det är fantastiskt vilka känslor djur kan väcka. Det var så sorgligt och tungt när han mådde dåligt och vi är så glada att det har vänt. Han är liksom extra glad och mysig nu. Jag tror han förstår att han var nära att stryka med och att han är tacksam över att få vara med ett tag till. Jag inbillar mig det i alla fall. Vi hoppas att han blir helt återställd, fast han kommer att få äta medicin hela livet. Det är tydligen något man kan leva med, om man bara klarar av behandlingen som behövs inledningsvis.

    • Ja klart vi gör! Nu hoppas vi att han pallar för sprutorna och att det inte blir något bakslag nu när han piggat på sig och vi fått tillbaka hoppet.

    • Ja undrar vad han skulle säga om han fick sommarprata! Haha! Bara dumheter antagligen men vi är glada att han mår bättre. Det är som sagt för tidigt att ropa hej, men mycket mer hoppfullt. Nu står han och skäller på fåren eller något därute och Tuxa har hostat mindre idag.

      • Nämen, nu är ju Roxy meriterad för att sommarprata! Riktiga trauma som han kan använda sig av, så som det numera hör till att man gör i sommarprat!

  1. Så glad jag blir! Jag grät vid förra inlägget och har fortsatt komma hit för att få uppdateringar!

    Visst är det något extra med hundar som lägger sig på fötterna så att de verkligen kan sova och koppla av men ändå ha full koll på om man förflyttar sig (jag har en sådan, men jag behöver inte övertyga henne om att sova i min säng, tvärtom har vi en ständigt pågående diskussion om vems huvudkudden egentligen är)

    • Han ligger gärna i sängen, men hellre vid fötterna eller med rumpan åt mitt håll så han har nosen mot dörren, och jag vill kunna sträcka ut benen, plus förstås inte ha rumpan åt mitt håll så det är en ständig kamp! 😂

  2. Åh vilken lättnad att Roxy mår så bra nu! Jag blev jätteledsen när jsg läste om diagnosen – jag har också en hund.
    En av mina grannar hade en hund som fick Leishmanios. Han medicinerade hela livet, fick inget återfall och gick bort i ”normal” ålder. Så jag hoppas vi får följa Roxys upptåg i många år till.
    Så fint att Tuxa är så pigg!
    Varma hundhälsningar!
    Stella i Italien

    • Ja det är tydligen en vanlig sjukdom i alla medelhavsländer, men det behöver alltså inte vara en dödsdom. Vi hoppas han klarar sig, som din grannes hund!

  3. Så underbart att läsa att det gått så bra för er ”lilla” kille. Ren glädje att höra.
    Vi har oxå en sjuk & ämlig pudelgamling hemma och det är riktigt jobbigt känslomässigt när han inte mår bra. Such is life. Bara att maxa att ge kärlek så mycket som möjligt.

    • Ja fina Tintin, eller hur? Det är ju så. De blir äldre. Livet tar slut. Jag hade börjat förbereda mig lite mentalt på att Tuxa kanske inte lever jättelänge till men detta med Roxy kom som en chock. Han är ju inte heller evig men det verkar i alla fall finnas hopp om att han inte stryker med denna gång och det är skönt att han är glad igen!

      • Yes, Tintin it is.
        Även om man förberett sig, och varit med om det tidigare, så är det ju i princip ens barn efter så många år. Enbart görjobbigt.

        Hoppas er goa ålderman blir bättre snart. Han ser verkligen ut som Tintins Milou från barndomens fantastiska seriemagasin. Lite mer rough och glömt gå till frisören kanske, men minst lika charmig. Gillar att han sa nej till midsommarkransen. Då är det tåga i gammgubben. May the Force be with him 💪

    • Ja, det har gått över förväntan fast det kändes hopplöst. Hoppas injektionerna gör sitt jobb och att tassarna läker ännu mer och att Tuxa slutar hosta snart. Glad midsommar!

  4. Vilka underbara nyheter! Nu hoppas att jag att han läker fint och kan följa med på springturer igen.
    Tuxa är en riktig gammal goding och jag hoppas att han mår bättre snart han med.

    • Ja, Tuxa är en underbar hund. Han är så söt, men nu är det lite synd om honom. Han har aldrig varit sjuk förut (så vitt vi vet), fast han har lite dåliga tänder. Väldigt pigg för sin ålder.

      Så glada att Roxy mår bättre igen. Vi hoppas vi får ha dem bägge två ett par år till i alla fall.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *