Grattis till Friheten!

Häromdagen ringde Frida från Lissabon och sa: ”Mamma, jag klarade det!”. Hon hade klarat uppkörningen, i portugisisk trafik och allt, på första försöket och var stolt och glad som en portugisisk tupp!

 

När jag hämtade upp henne någon timme senare utanför körskolan i Cascais ville hon förstås köra hem, så det var bara att flytta sig till passagerarsätet och spänna fast sig ordentligt.

Innan vi körde iväg ville hon, förutom att ställa om sätet och kolla så speglarna var rätt inställda (och allt det där som hon lärt sig att man måste göra), även ställa in bluetooth och välja soundtrack. Låten hon hade valt och som strömmade ur bilhögtalarna när hon rattade ut i trafiken  fick mig nästan att glömma hur rädd och nervös jag var, så rörd blev jag. På vägen tillbaka från uppkörningen i Lissabon hade hon letat upp och laddat ned Sång till friheten, så vi kunde lyssna på den när hon för första gången körde bil hemåt längs havet med mig, på den vackraste väg jag vet.

Ja, alla kanske inte gillar låten, men Frihet! Finns det något vackrare ord? Frihet, freedom, Freiheit, liberdad, liberdade. Det är nog mitt favoritord på alla språk jag kan.”Friheten är ditt vackra namn”, som de sjunger i sången som vi valde till vårt bröllop, och som jag sjöng som godnattvisa för barnen när de var små och som vi nu sjöng med i medan Frida körde hemåt längs Atlanten.

Stort grattis till Frida alltså. En stor dag, värt att fira, men nu skulle det egentligen inte alls handla om Fridas körkort, eller om den där gamla Björn Afzelius-låten egentligen, utan om en ännu större dag som är ännu mer värd att fira. Frihetsdagen: Dia da Liberdade, 25 de Abril – idag! Just idag fyller den portugisiska friheten femtio år! Grattis till Friheten!

Idag är det alltså på dagen 50 år sedan diktaturen störtades i en av historiens fredligaste revolutioner någonsin, nejlikerevolutionen, eller frihetsrevolutionen, som den också kallas.

 

Jag har skrivit om revolutionen här och om frihet här, så jag ska inte bli långrandig om det igen, men hur firar man att friheten fyller femtio?  Med pompa och ståt på Lissabons största torg, med flygplansuppvisning och blåsorkestrar och militärparad och folk som håller tal. På skolan har de haft frihetstema hela veckan. De har läst om revolutionen, pratat om den, sett dokumentärer om den, sjungit om den (tror jag, och säkert dansat lite också) och målat affischer och allt möjligt.

 

Själv ville jag också lära mig mer om revolutionen och när jag googlade runt hittade jag en film som hade premiär den här veckan. Till min stora lycka ville tjejerna gå med och se den och två portugiser (deras portugiser) fick vi med oss till bion också. Frida fick köra, ända in till Lissabon!

Filmen heter ”Revolução Sem Sangue” som kan direktöversättas till ”Revolution utan blod” , och handlar om det blod som faktiskt spilldes den där dagen. En historia som inte berättats så ofta. Det sägs ju alltid om den portugisiska revolution att den var fredlig, nästan utan blod och död, och här zoomade man alltså in på det där ”nästan” och fokuserar på de fyra personer som faktiskt skjöts till döds under frihetsrevolutionen.

Det hände utanför säkerhetspolisens högkvarter, dit en grupp människor samlats för att se till att de som stått för så mycket skräck och förtryck och tortyr under diktaturen inte skulle undkomma. De besköts alltså från denna byggnad, där man var i full färd med att bränna alla dokument som skulle kunna användas emot dem, nu när deras välde föll.

 

Jag var lite rädd att tjejerna med sällskap skulle tycka filmen var tråkig eller töntig, eller att jag skulle skämma ut mig och sitta och lipa och snörvla alldeles för mycket, men när jag hade svårt att hålla tårarna borta sneglade jag på dem i biomörkret och såg att tårarna strömmade nedför kinderna på dem allihopa.

Speciellt rörande var det i slutet av filmen, när de zoomade ut från filmduken till en biosalong där publiken utgjordes av de anhöriga till de portugiser som förlorade livet i revolutionen: Fernando dos Reis, Fernando Gesteira, José Arruda och José Barneto.

Idag tänker vi alltså extra mycket här i Portugal på att frihet och demokrati är något som inte ska tas för givet, att det är något som erövrats, och som man måste värna om.

Innan vi flyttade till Portugal kan jag inte påstå att jag var speciellt politiskt intresserad, men med tiden har det börjat kännas mer angeläget att följa med i nyheterna och att rösta. (Jag har också testat att inte följa med i nyheterna, men nej, man måste vara vaken!)

I år ska jag för första gången rösta i EU-valet sedan vi flyttade hit, och sedan ska jag ta itu med att söka portugisiskt medborgarskap åt oss, så vi får rösta i Portugal också. Det känns viktigt, speciellt för döttrarna.

Jag kan också tipsa om en intressant artikel av Henrik Brandão Jönsson (som jag nämnt tidigare här på bloggen) om jubiléet här: ”Revolutionen gav oss frihet, men gjorde oss inte rika”

Eftersom jag nu blev lite politisk och känslosam igen avslutar jag med några rader från Sång till friheten:

 

Grattis, Friheten!