Sånger om frihet

”Är man fri så är man fri och inget mer med det” sjöng Cornelis Vreeswijk i ”Jag och Bosse Lidén” (en svensk version av ”Me and Bobby McGee.”) Det är ju lätt att säga om man, som de flesta av oss, aldrig upplevt motsatsen, men i Portugal är det många som har upplevt den. Året var 1974 när Cornelis sjöng det där. Samma år som portugiserna återtog sin frihet efter 41 år av diktatur.

I originalversionen av sången lyder texten (som Joplin sjunger) att ”Freedom´s just another word for nothing left to lose”, vilket jag alltid har tyckt varit konstigt. Det är förstås någon sorts hippie-idé om frihet, att vara utan band till något eller någon, men vad är det för frihet? Cornelis nästa textrad lyder ”Frihet kostar allt du har min vän”, och där närmar han sig originalets budskap, att om du kapar alla band och lämnar allt, är du fri. Janis däremot fortsätter: ”Nothin’, don’t mean nothin’ hon’ if it ain’t free”, vad hon nu menar med det. Kanske menar hon att friheten är det enda som betyder något?

Vi är vana att ta friheten för given. Att få gå ut när vi vill, träffa vem vi vill, vara hur många vi vill hur ofta vi vill, ungefär var vi vill. Vi är vana att få resa och korsa gränser hur ofta vi vill. Vi är vana att sätta våra egna gränser. De flesta av oss har aldrig upplevt motsatsen, tack och lov, men en del av oss får en liten liten aning nu, när vår frihet begränsas av det där som detta inlägg inte ska handla om. Det ska inte handla om det. Det ska handla om frihet. Den som vi är vana att ta för given, och den som portugiserna firar idag, i karantän. I undantagstillstånd.

Firar gör de därför att precis idag, den 25 april, är det Frihetsdagen, Dia de Liberdade, den dagen då portugiserna för 46 år sedan gick ut på gatorna för att fira sin nyvunna frihet. Idag får de inte gå ut, men många av dem minns idag.

Jag har försökt skriva om revolutionen förut. Jag har försökt föreställa mig, men det är svårt. Kanske måste man ha varit där för att förstå. Kanske måste man uppleva frihetens motsats för att uppskatta den på riktigt. Ni kan ju föreställa er lite, hur glada ni skulle bli om de sa på nyheterna att nu är det fritt fram att gå ut och samlas hur många man vill var man vill. Nu är det fritt fram att boka resor till alla världens hörn, och korsa gränser. Nu får ni sätta era egna gränser igen! Nog skulle ni uppskatta detta mer än ni gjorde innan, ett tag i alla fall?

Tänk er då, efter 41 år av diktatur, när de säger på radion, på gatan, att nu är diktaturen störtad. Nu är det ett fritt land! Man måste förstå, förstås, att det inte var 41 år av Netflix och zoom-möten och handsprit som var över, utan 41 år av diktatur.  Detta läste jag i en artikel idag om hur det var i Portugal innan revolutionen:

  • Pojkar och flickor separerades i olika skolklasser. Ofta hade skolorna två separata ingångar, en för pojkar och en för flickor. I en del skolor gick flickorna i skolan på förmiddagen och pojkarna på eftermiddagen.

Flickor till vänster, pojkar till höger, eller om det var tvärtom.

 

  • Det fanns ingen åsiktsfrihet. Man fick inte kritisera regeringen eller ifrågasätta dess politik. Allt gick igenom en sträng censur och böcker, sånger och bilder förbjöds och beslagtogs om de ansågs kunna ”störa ordningen”
  • Det fanns ingen allmän rösträtt. Kvinnor fick bara rösta om de hade gått tillräckligt många år i skolan.
  • Bilderna kommer från artikeln jag nämnde.

  • Sjuksköterskor, telefonister och flygvärdinnor fick inte gifta sig, och lärarinnor måste ansöka om ett speciellt tillstånd. (!) Gifta kvinnor behövde makens tillstånd för att få resa utomlands.
  • ”Frihet är ett kvinnonamn”

  • Man fick inte samlas i grupp för att prata eller diskutera idéer. Föreningar och möten var förbjudna.
  • Man fick inte heller fira internationella arbetardagen (den 1 maj). Bara i Lissabon gick en miljon portugiser ut för att fira den första maj 1974, bara en vecka efter revolutionen.

Idag för 46 år sedan fick portugiserna sin frihet och gick ut på gator och torg för att fira. Idag är de tvungna att stanna inne, för att kunna bli fria igen. Så säger man i den här filmen som kommunen lade ut idag.

Det är svårt att föreställa sig den ofrihet som rådde innan den 25 april 1974 i Portugal. Det är också svårt att spå om framtiden, men friheten ska vi inte ta för given. Inte den där friheten som Cornelis sjunger om, eller Janis. Inte den utan band och utan gränser, som om vi inte hade något att förlora, för det har vi. Vi har varandra. Vi måste ju också bry oss om varandra, och om framtiden. När vi har friheten, måste vi använda den på rätt sätt.

Eftersom jag är inne på lite melodramatiska och politiska tongångar avslutar jag med texten till ”En sång till friheten”.

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor
Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta

Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar

Sång till friheten

Ha en fin frihetsdag!

Kommentarer
  1. Pingback: Om frihet och frustration – Bortugal

  2. Ååååååååååh! Vad jag blir kär i detta inlägg! Det är ju så många resebloggare som helt ohejdat reser till land efter land bara för att kunna bocka av dem på sin lista och ägnar inte en tanke åt demokrati – och frihetsunderskott! Bara en sådan sak som händer i Ungern och Polen idag….

    • Jag är ju inte riktigt en resebloggare, utan mest en portugalälskare, men om jag reser är det inte för att checka av.Jag reser ju helst inte alls…
      Ungern och Polen har jag inte så bra koll på, så jag antar att jag får läsa på. /Åsa

  3. Bra skrivet! Ja, det är nog svårt att föreställa sig dessa tider om man inte varit med. I Sverige har vi ju under lång tid varit förskonade från allt möjligt. Nu kanske vi åtminstone fått nosa en aning på känslan av att inte ta för givet att allting alltid kommer vara som det alltid varit.

    • Så är det, Freedom-Helena! Kanske just för att man varit förskonad så länge är beredskapen dålig och inställningen lite ”nonchalant”. /Åsa

  4. 25 de abril är så ofattbart stort och fint. Jag försöker lära mig något nytt varje år. Egentligen har jag ett drömprojekt också, om jag en gång skulle bli vansinnig nog att göra en andra doktorsavhandling, denna gång i historia.
    Här är mina två boktips:
    1. 25 de Abril Roteiro da Revolução
    https://ihc.fcsh.unl.pt/25-abril-roteiro-da-revolucao/ (det var väl för övrigt just på FCSH som vi sågs, härom sommaren!)
    En guidebok till revolutionens nyckelplatser, främst i Lissabon. För varje plats finns en kort beskrivning och så en personlig rapport från någon som var där och då. Det är både kända viktiga personer som Otelo Saraiva de Carvalho och Salgueiro Maia som berättar (i texter tagna från andra källor) och andra ”vanliga” som bara råkade vara där som en femtonåring som hängde med kompisarna och följde med strömmen och råkade bli inblandad i skjutningarna utanför PIDEs högkvarter och inte bara blev skjuten i armen utan dessutom blev satt i arrest. Det är min läsning i år, boken kom ut 2017.
    2. Den tecknade serieboken Salgueiro Maia O Rosto da Liberdade https://ogatoalfarrabista.wordpress.com/tag/salgueiro-maia/ som är ett väldigt fint porträtt av kapten Salgueiro Maia som var en nyckelperson både strategiskt och praktiskt då 25 april 1974.
    Det är två väldigt fina böcker och som verkligen ger en aning om hur det var där och då.

    • Det låter definitivt som något man kunde fördjupa sig i! Jag läste en artikel om kvinnan som delade ut nejlikorna som blev en så viktig symbol för revolutionen, av en ren slump. Jag undrar förresten om det inte finns guidade turer i Lissabon kring revolutionens viktiga platser. Det borde finnas! Tecknad seriebok låter lite lagom för mig just nu, eller en sådan guidad tur, men jag är också intresserad av och nyfiken på att lära mig mer om hur det var innan revolutionen. Mina elever skriver texter om olika årtionden i Portugals historia just nu, och det är väldigt intressant. Kanske delar jag med mig av något de skriver. Många vill veta mer, och det vore roligt att sprida mer sådan kunskap. /Åsa

  5. Det är ju nästan som i Sverige, fast här arbetar vår S-regering ideligen för att begränsa yttrandefriheten i tex sociala medier. Statlig censur helt enkelt, om budskapet inte passar regeringen. Möten med mediejättarna för att trycka på så gott det går, tom försök att ändra i grundlagen är återkommande i deras syften.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    • Sist jag kollade kunde man tycka vad man vill om Sveriges regering, som det du tycker nu till exempel utan att censureras, och vi får hoppas att det förblir så. Man kan (tack och lov) ogilla regeringen högljutt i Sverige och man ska nog akta sig för att relativisera en diktatur där folk sattes i fängelse och torterades för en avvikande åsikt genom att göra en sådan jämförelse tycker jag.

  6. Hipp hipp hurra!
    Tack för intressant inlägg! Jag hade inte så mycket kunskap om detta inser jag… Då förstår jag också varför bron i Lissabon heter 25 aprilbron :). Jag tänkte inte riktigt på varför när jag var där.
    Lätt att ta friheten för given. Vi har nu fått en liten känsla av hur motsatsen kan vara, tyvärr.

    • En del tror att nog till och med att 25 april firas till minne av brons invigning, men så är det alltså inte! Innan revolutionen var bron döpt efter diktatorn, Salazar för det var under diktaturen den byggdes. /Åsa

    • Ja, mycket att tänka på, när det handlar om frihet och allt det här. Jag vet också alldeles för lite om Portugals historia. Om historia även huvud taget, men jag vill veta mer. /Åsa

  7. Tack för att du uppmärksammade händelsen som var så viktig för oss. Tiden i diktatur tog mycket tid av utveckling från oss och vi arbetar fortfarande för att komma ikapp. Viva Portugal, viva a democracia.

    • Ja, jag har förstått att det diktaturtiden är ett djupt sår och att revolutionen var en viktig vändpunkt på många sätt. Jag tänker att det borde finnas mer bitterhet och aggression och kanske till och med splittring kring detta. Kanske missar jag det, men det känns som att man har gått vidare på ett bra sätt. Det är imponerande. Viva Portugal, viva a democracia, viva a liberdade! 25 de abril, sempre!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *