Sånger om frihet

”Är man fri så är man fri och inget mer med det” sjöng Cornelis Vreeswijk i ”Jag och Bosse Lidén” (en svensk version av ”Me and Bobby McGee.”) Det är ju lätt att säga om man, som de flesta av oss, aldrig upplevt motsatsen, men i Portugal är det många som har upplevt den. Året var 1974 när Cornelis sjöng det där. Samma år som portugiserna återtog sin frihet efter 41 år av diktatur.

I originalversionen av sången lyder texten (som Joplin sjunger) att ”Freedom´s just another word for nothing left to lose”, vilket jag alltid har tyckt varit konstigt. Det är förstås någon sorts hippie-idé om frihet, att vara utan band till något eller någon, men vad är det för frihet? Cornelis nästa textrad lyder ”Frihet kostar allt du har min vän”, och där närmar han sig originalets budskap, att om du kapar alla band och lämnar allt, är du fri. Janis däremot fortsätter: ”Nothin’, don’t mean nothin’ hon’ if it ain’t free”, vad hon nu menar med det. Kanske menar hon att friheten är det enda som betyder något?

Vi är vana att ta friheten för given. Att få gå ut när vi vill, träffa vem vi vill, vara hur många vi vill hur ofta vi vill, ungefär var vi vill. Vi är vana att få resa och korsa gränser hur ofta vi vill. Vi är vana att sätta våra egna gränser. De flesta av oss har aldrig upplevt motsatsen, tack och lov, men en del av oss får en liten liten aning nu, när vår frihet begränsas av det där som detta inlägg inte ska handla om. Det ska inte handla om det. Det ska handla om frihet. Den som vi är vana att ta för given, och den som portugiserna firar idag, i karantän. I undantagstillstånd.

Firar gör de därför att precis idag, den 25 april, är det Frihetsdagen, Dia de Liberdade, den dagen då portugiserna för 46 år sedan gick ut på gatorna för att fira sin nyvunna frihet. Idag får de inte gå ut, men många av dem minns idag.

Jag har försökt skriva om revolutionen förut. Jag har försökt föreställa mig, men det är svårt. Kanske måste man ha varit där för att förstå. Kanske måste man uppleva frihetens motsats för att uppskatta den på riktigt. Ni kan ju föreställa er lite, hur glada ni skulle bli om de sa på nyheterna att nu är det fritt fram att gå ut och samlas hur många man vill var man vill. Nu är det fritt fram att boka resor till alla världens hörn, och korsa gränser. Nu får ni sätta era egna gränser igen! Nog skulle ni uppskatta detta mer än ni gjorde innan, ett tag i alla fall?

Tänk er då, efter 41 år av diktatur, när de säger på radion, på gatan, att nu är diktaturen störtad. Nu är det ett fritt land! Man måste förstå, förstås, att det inte var 41 år av Netflix och zoom-möten och handsprit som var över, utan 41 år av diktatur.  Detta läste jag i en artikel idag om hur det var i Portugal innan revolutionen:

• Pojkar och flickor separerades i olika skolklasser. Ofta hade skolorna två separata ingångar, en för pojkar och en för flickor. I en del skolor gick flickorna i skolan på förmiddagen och pojkarna på eftermiddagen.

Flickor till vänster, pojkar till höger, eller om det var tvärtom.

• Det fanns ingen åsiktsfrihet. Man fick inte kritisera regeringen eller ifrågasätta dess politik. Allt gick igenom en sträng censur och böcker, sånger och bilder förbjöds och beslagtogs om de ansågs kunna ”störa ordningen”
• Det fanns ingen allmän rösträtt. Kvinnor fick bara rösta om de hade gått tillräckligt många år i skolan.

• 

  Bilderna kommer från artikeln jag nämnde.

• Sjuksköterskor, telefonister och flygvärdinnor fick inte gifta sig, och lärarinnor måste ansöka om ett speciellt tillstånd. (!) Gifta kvinnor behövde makens tillstånd för att få resa utomlands.

• 

  ”Frihet är ett kvinnonamn”

• Man fick inte samlas i grupp för att prata eller diskutera idéer. Föreningar och möten var förbjudna.
• Man fick inte heller fira internationella arbetardagen (den 1 maj). Bara i Lissabon gick en miljon portugiser ut för att fira den första maj 1974, bara en vecka efter revolutionen.
• 

Idag för 46 år sedan fick portugiserna sin frihet och gick ut på gator och torg för att fira. Idag är de tvungna att stanna inne, för att kunna bli fria igen. Så säger man i den här filmen som kommunen lade ut idag.

Det är svårt att föreställa sig den ofrihet som rådde innan den 25 april 1974 i Portugal. Det är också svårt att spå om framtiden, men friheten ska vi inte ta för given. Inte den där friheten som Cornelis sjunger om, eller Janis. Inte den utan band och utan gränser, som om vi inte hade något att förlora, för det har vi. Vi har varandra. Vi måste ju också bry oss om varandra, och om framtiden. När vi har friheten, måste vi använda den på rätt sätt.

Eftersom jag är inne på lite melodramatiska och politiska tongångar avslutar jag med texten till ”En sång till friheten”.

Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken

Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor
Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta

Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar

Sång till friheten

Ha en fin frihetsdag!