Varning för allvarlig sjukdom!

Han började nog halta i april. Han haltade bara ibland, och verkade inte ha ont någonstans när vi klämde på ben och tassar. Däremot var ju trampdynorna väldigt torra såg vi, så vi kortade ned promenaderna och pysslade om tassarna med fotbad, smörjning och skyddande strumpor, samt undvek de stenigaste stigarna och höll oss till de mjuka  stigarna i skogen, som är snällare mot tassarna.

Fina tassemarker

 

Det hjälpte inte direkt, men han tyckte om att bli ompysslad och verkade inte må dåligt i övrigt. Om det blev värre fick vi väl gå till veterinären.

Så plötsligt en dag fick han så ont i ryggen så han inte kom in i bilen och inte upp i soffan ens. Han gnydde när vi tog på hans rygg, och vi tänkte att nej nej nej, nu har han fått samma ryggproblem som Lucifer hade. Vi åkte akut med honom till veterinären på närmaste öppna kvällsöppna klinik, som klämde och kände och sedan gav honom smärtstillande.

När vi ändå var där frågade jag förstås om tassarna, och fick veta att det där var ganska vanligt, men tyvärr inget att göra något åt, mer än det vi redan gjorde. Detta var i slutet av april.

Det ryggonda försvann, men tassarna blev sämre. Djupa sprickor bildades i trampdynorna. Han haltade mer och verkade ha särskilt ont i en av tassarna. Var han inte lite hängig också? Den här gången åkte jag inte till akutmottagningen som jag gjort med ryggen, utan ringde vår vanliga veterinär, som kommer hem till oss när det är dags för vaccin och annat.

Rollo älskar också Roxy.

 

Hon tittade på tassarna och såg direkt vad det var. Jag tyckte att jag var inställd på det värsta, något svårbehandlat obotligt, men det vi fick veta var jag inte beredd på. Något ännu värre. Kanske det allra värsta.

Roxy har fått Leishmanios, som tyvärr är en ganska vanlig parasitsjukdom hos hundar i Portugal. Vi har hört om den och naturligtvis vaccinerat båda hundarna mot sjukdomen. Vi trodde att det var tillräckligt, men har man en himla otur kan man tydligen bli smittad ändå. Roxy hade sådan otur.

Om man googlar på sjukdomen (som jag förstått gjort nu) kan man läsa: Leishmanios hos hund leder nästan alltid till allvarlig systemsjukdom och död. Infektionen kräver som regel upprepad eller livslång behandling. En rad olika symtom kan utvecklas, bland annat kraftiga, livshotande blödningar från nos, smärtsamma led- och muskelförändringar och symtom orsakade av lever- och njurskador.

Hade jag vetat att vaccinet inte skyddade helt, och haft bättre koll på symptomen kanske jag själv hade fattat tidigare. Jag tänkte inte på den där jäkla sjukdomen alls när jag pysslade om hans tassar, och inte när han fick ont i ryggen heller.  Nu är det ungefär det enda jag tänker på, men nu är det kanske försent.

Upptäcker man sjukdomen tidigt kan man stoppa den med injektioner, men hunden kommer ändå alltid att behöva medicineras livet ut. Med medicinering kan hunden då ha ett fortsatt bra liv, men upptäcker man den för sent kan njurarna redan ha tagit stryk. Då man inte längre behandla sjukdomen med injektioner, eftersom det kan skada njurarna ännu mer. På Roxy upptäckte vi det försent.

När jag fick veta hur det låg till blev jag förstås först och främst förtvivlad för Roxys skull, men också förbannad. Lite på mig själv, men mest på veterinären som missat att upptäcka detta innan det hunnit gå så långt som det nu gjort. Att jag var så okunnig är en sak, men att veterinären som vi var hos med honom för en månad sedan inte visste bättre är skandal.

När man pratar med folk här om Leishmainios (vilket jag gjort nu, med alla jag träffar) visar det sig att alla har eller har haft en hund med denna sjukdom, eller känner någon som har eller haft det. Tydligen är det något som drabbar 6% av hundarna i Portugal, och där vi bor är det hela 17%. Var sjätte hund! Det borde alltså vara bland det första man lär sig i den portugisiska veterinärskolan, att känna igen symptomen, och förstå vikten av att upptäcka sjukdomen tidigt.

Jag bokade en ny tid hos den okunniga veterinären, faktiskt. Jag åkte dit med Roxy och berättade hur det låg till. Att hon missat tydliga och långt gångna symptom på den vanligaste hundsjukdomen i Portugal. ”Men han är väl vaccinerad?” sa hon då, i ett försök att lägga en del av skulden på oss. Att vaccinet bara ger 70% skydd var inget hon hade koll på heller, men det är alltså något jag också tagit reda på i efterhand.

Den flytande medicin som min husveterinär ville ge honom hade hon ingen koll på. Hon behandlade alltid med injektioner, sa hon, och det bästa vore att börja med behandlingen direkt. Nu idag, sa jag, med hans värden? Ja, sa hon. ”Det är enda sättet.” Du skulle alltså kunna påbörja behandlingen redan idag? frågade jag igen. Ja, sa hon, men hon behövde dubbelkolla att de hade den inne.

När hon kom tillbaka hade hon pratat med en kollega och nu gav hon ett helt annat besked. Med de värden Roxy hade kunde han inte få injektioner direkt, utan behövde först interneras med dropp i två, tre dagar, för att stabilisera njurarna, för annars kunde injektionerna (som hon nyss hade sagt att han kunde få direkt) skada njurarna.

Vi valde att inte lägga in honom på den kliniken, och påbörjade medicinering med den andra, skonsammare medicinen. Kanske var det fel beslut, jag vet inte, men jag valde att lita på husveterinärens råd och den medicin hon rekommenderade. Tyvärr är den inte lika effektiv. Under tiden som den mindre effektiva medicinen kämpar på mot parasiterna tar njurarna allt mer stryk av sjukdomen.

Hans värden blír inte bättre, så vi blev ändå tvungna att lägga in honom efter en vecka. Nu ligger han sedan fyra dagar tillbaka inlagd på klinik och får dropp hela dagarna. Det ska hjälpa njurarna och förhoppningsvis förbättra hans värden, men det ser tyvärr ut som att vi kommer att förlora kampen mot parasiterna. Att hans njurar förlorar den. Att vi förlorar honom.

Jag ska inte säga att jag gett upp hoppet helt, men det känns inte hoppfullt och det är oändligt sorgligt att se honom må dåligt. Han mår dåligt av medicinen, har tappat aptiten och verkar veta att det inte är bra. Inte alls bra. Han kommer aldrig att bli helt frisk igen.

Jag ska få svar på fler prover under de närmaste dagarna och ska försöka skriva mer om hur det går.

I morse ville han för första gången inte gå och hämta sin flickvän på lilla morgonpromenaden.

Rollo älskar också Roxy väldigt mycket.

 

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: När Roxy fyllde fem – Bortugal

  2. Så tråkigt.

    Leishmanios hos hund är verkligen något som veterinärer bör kunna här och den som missar det är antingen klantig eller så är det en patient med väldigt otypiska symptom, är min spontana reaktion och jag jobbar med veterinärer och med folk som forskar på leishmanios.

    Till försvar för mina nästan-kollegor vill jag säga att det är mycket mer oklart med leishmanios hos katt. Det är belagt att det finns, men ingen av de intervjuade veterinären i artikeln i branschtidningen som jag slog upp hade haft någon kattpatient som testat positivt för leishmanios.

    Med önskan om bästa möjliga utgång för er!

    • Tack, Annannan!

      Då vet vi i alla fall att det är oklart. 😉
      Hemskt jobbigt i alla fall med denna sjukdom som drabbar så många hundar. Det görs ju mycket reklam för vaccinet, men det skyddar alltså inte helt. Det är också väldigt dyrt. För en person med portugisisk lön som förbarmar sig över tre fyra hundar (eftersom det finns så många som blir övergivna / lämnade och behöver någon som tar hand om dem) så är det en stor utgift (70 Euro per spruta, och det ska göras om regelbundet) är det en omöjlig utgift. På så sätt blir det ännu svårare att stoppa spridningen.

      En annan sak som du kanske vet mer om: Här skriver flera att det kan vara bättre att låta Roxy somna in. Det är en tanke som vi också har om det blir värre istället för bättre, men samtidigt vet jag att det inte bara är att åka till en veterinär och be dem om hjälp med detta. De har en annan syn på ”dödshjälp” för djur här, är min erfarenhet.

      Vi åkte in med en hund (inte vår) som hade artros och gud vet vad och halva rumpan trasig och blodig av någon sorts böld som aldrig läkte, men de vägrade avliva honom. Det skulle vara oetiskt…

      Jag har också hört av veterinärer (källa: 2 personer, f d elever) som jobbar i Sverige men kommer från andra länder att de är chockade över hur lättvindigt svenskar avlivar sina husdjur hellre än att försöka rädda dem med behandling / operation …

      Jag säger inte att det är fel, men jag har reagerat på att inte alla har samma syn på detta med att låta djur som inte mår bra somna in.

      Samtidigt är väl dödshjälp (eutanasi) för människor lagligt i Portugal, eller gick det aldrig igenom? (Bara om man är ”bortom all räddning” antar jag, och lider)

      Svår fråga. Vem ska avgöra när det är okej / bäst att avliva ett husdjur? Här verkar det vara veterinären. (Baserat bara på en kulturkrock, men ändå).

      • Ställ inte så intressanta frågor till mig!

        (Mitt eget fel om jag blir distraherad för att jag läser blogg på lunchrasten!)

        Dödshjälpslagen är väldigt ny och jag vet inte om hela lagstiftningspaketet är färdigt än, men politiskt har den gått igenom i alla fall.

        Vad gäller avlivning av sjuka djur så har jag ingen praktisk erfarenhet, men jag ska höra med veterinärer jag känner var de drar gränsen. Om det konkret skulle bli en komplicerad fråga med er veterinär kan jag försöka höra efter om mina kontakter har kontakter i Lissabon-området. Det är ju inte att man inte avlivar sjuka djur här, utan att man kanske drar gränsen någon annanstans.

        • Ja, jag har ju ingen statistik eller annat som stöd, bara det jag hört och sett själv så jag kan ha fel eller har i alla fall inte hela bilden.

          • Jag förstår. Det finns ett konkret svar på din fråga på sajten:
            ”A decisão final sobre a eutanásia do cão cabe sempre ao tutor. No entanto, o Médico Veterinário só aceita essa decisão se ela estiver em conformidade com os seus princípios éticos. Quer isto dizer que tem sempre de haver duas partes concordantes sobre este tema.” Så man behöver att veterinären är överens, och det finns ju olika personer med olika inställning.
            Det finns också ett fint och sansat (tycker jag) resonemang om när man ska överväga avlivning.
            Vad gäller det jag citerar ovan så hjälper jag gärna till med vad jag kan angående att hitta en veterinär som förhoppningsvis delar er inställning, om det skulle hamna där och du är orolig för att det kan bli svårt med er vanliga veterinär. Ansvarig för etikfrågor på veterinärens yrkesorganisation är min före detta doktorand.

          • Ja, jag tänkte väl att du kanske visste en hel del om detta!

            Det varierar alltså från veterinär till veterinär och fall till fall. Det kan man förstå. Det känns logiskt. Just nu hoppas jag innerligt att det inte ska behövas, men visar det sig att han inte kommer att bli bra utan bara sämre eller att han kommer att lida av sviterna och inte kunna ha ett fortsatt bra liv får vi låta honom slippa det. Då är det bra att veta att det som gäller är att vi och veterinären (någon veterinär) ska vara överens om att det är rätt beslut.

            I det fall jag berättade om tyckte vi det hade varit barmhärtigare att hunden fått somna in. Han var 20 år gammal, stackarn och helt slut och trasig.

      • Hej Åsa. Något av det värsta som drabbar djurägare. Jag känner med er. Har varit i den situationen många gånger. Och tre tillfällen i Portugal. Katt 11 år med cancer i nosen, gatuhund 17 år. Och gatuhund ca 13 år med diffusa men allvarliga problem. Att avliva svårt sjuka husdjur i Portugal brukar inte, och ska inte vara ett problem – när det är skonsammast mot djuret. Det som hjälpte mig, som jag tog med till veterinären var ett dokument som heter ”Quality of Life”. Finns på hemsidan: lapoflove.com. (Lap of Love Pet
        Quality-of-Life Scale).
        Det hjälpte mig i det svåra beslutet och vår veterinär, på sjukhuset i Leiria, hade ett liknande. Om du frågar mig så vore det enda humana för Roxy att låta honom somna in. Det är illa och det blir bara sämre. Tilläggas kan också att både Portugal och Sverige har ett problem med överbehandling/-medicinering i vinstsyfte tyvärr. Så ibland måste man stå på sig som djurägare och som den som känner sitt djur bäst. Trist att det ska vara så.

        • Ja, det är det svåraste, men ibland det bästa. Vi har låtit två av våra katter somna in med veterinärs hjälp när de blev gamla och sjuka här i Portugal, så vi vet hur det är och att man kan och ibland måste. Det var de katter som vi hade med oss från Sverige.

          Nu verkar det, peppar peppar, som att Roxy kanske klarat sig igenom krisen. Jag hade inte vågat hoppas det nästan, men valde ända att lita på hemveterinärens råd om behandling. En chansning som kan ha gett resultat, men vi vet inte ännu.

          Vänder det till det sämre måste vi låta honom få sin vila, men nu är han mot all förmodan ganska pigg, efter en riktigt jobbig månad med medicinering.

          En glad midsommar önskar jag dig och de dina!

  3. Men fy vad jobbigt och ledsamt. Håller tummarna att medicinen hjälper. Tycker det är under all kritik att den första veterinären som du var hos inte alls hade koll. En vanlig sjukdom hos hundar borde hon verkligen ha koll på. Stackars Roxy!

  4. Hej adopterade en Hund i Lagos PT . Den visade sig ha Lechmaniose men veterinärerna i Sverige kan ingenting om behandling. Hunden kunde knappt gå längre och ena ögat var grått med ruggig yta inuti. Gav Alupurinol som jag gifflar fram ! 2×100 mg självmedicinering
    Mot ögat fick han cortison . Det gjorde att han tappade päls o såg eländig ut. Jag bytte då själv ut cortisonet mot Karprofen 50 mg samt Alupurinol och sedan dess har han hämtat sig helt och hållet så mitt råd är att ge honom detta. Allupurinolen tyckte senare en vet att det var för lite så ökade till 300mg x 2 om dagen . Jag har sedan återgått till 100mg 2 gånger om dagen nu typ 2 år senare . Han har även artos nu 9 år gammal samt spottkörtel som opererats både i Sverige och i polen då Sverige är otmroligt dyrt . Hoppas att det blir bättre med Alupurinol som används världen över mot just lechmaniose . Jag köper den vanliga för människor . Carprofen måste man ha recept . Jag håller tummarna för den stackaren samt den stackars familjen.

    • Tack för dina tips, Claes och vad du kämpat med din adopterade hund, för ett den skulle bli bättre. Ja, jag har också hört om alopurinol. Minns inte vad de sa om den, men kanske är det något han kan ta också. Jag ska kolla med dem igen om han kan ta den också eller om milteforan är istället för den. Han tar också cortison och allt möjligt nu.

      Jag ska höra efter med veterinären igen!

      • fortsättning:

        Veterinären säger att alopurinol kan han få i ett senare skede, för att hålla sjukdomen i schack efter den initiala intensivbehandlingen som behövs för att döda parasiterna. Först ska alltså parasiterna dö (dö! dö! dö!) men sjukdomen finns kvar hela livet och behandlas med alopurinol eller liknande. En sak i taget, säger hon.

        Carprufen är anti-inflammatoriskt och det behöver han inte nu + kan skada njurarna ytterligare.

  5. Vilken fin bild på Roxy och katten :)!
    Hemsk parasitsjukdom och dålig veterinär :(! Ingen bra kombo…
    Jag håller tummarna att han klarar sig naturligtvis men finns det inget hopp kvar får han förhoppningsvis somna in.
    Kram, Annika

  6. Så himla himla sorgligt… så ledsen för er skull. I Spanien använder man antiparasithalsband som varar i 8 månader och ska skydda typ mellan 80 och 100% mot Leishmaniosis. Jag köper märket Seresto som sägs vara det bästa, men det finns andra billigare varianter.

  7. Åh så fruktansvärt ledsamt. Jag hoppas att han svarar på behandlingen för njurarna så han kan få den mera effektiva behandligen – och att han får komma hem snart till er alla i familjen, djur som människor.

  8. Så fruktansvärt tråkigt! Vår Jax är vaccinerad, men har inget ” halsband” eller annat skydd. Ska omgående kontakta vår veterinär. Tack för att du delar med dig och jag hoppas att Roxy blir bättre.
    Kram
    Eva

  9. Gud va trist Åsa!
    Och hur är det då med kattsjukdomar, är det parasiter och dylikt vanliga hos dom oxå ?

    Hoppas att han piggnar till,

    Göran

  10. Så otroligt ledsamt, och vilken okunnig veterinär!
    Om hunden lider, är det kanske bättre att…..Du vet vad jag menar 😞
    Ibland kan man inte fixa allt.
    Har ni kvar den lilla lurviga hunden?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *