Ett lyckligt slut

Ännu ett år i Bortugal går till sin ända. Ett år som inleddes med ett sorgligt slut och ska avslutas med ett lyckligt slut. Ett år som egentligen inte, i alla fall om man ser det utifrån, har varit sämre än något annat år, men som liksom har gått i en annan tonart. Man kan säga att det är som att jag levt det här året med ett helt annat soundtrack, en olycksbådande och sorgsen sång som jag inte kan skaka av mig. Inget jag vill dela med mig av och därför har det inte blivit så mycket skrivet här, men nu jag ska försöka lägga tungsinnet åt sidan och knåpa ihop några rader på temat ”ett lyckligt slut”, för ett sådant verkar det ändå bli – peppar peppar.

Lustigt ändå att jag inte kan skriva att det verkar bli ett lyckligt slut (på året, när det bara är ett futtigt dygn kvar) utan att lägga till ”peppar peppar” – en sorts svensk variant på det portugisiska obligatoriska ”se Deus quiser” (Om Gud vill), eller Oxalá (också  = ”om Gud vill) för att inte jinxa det. Något skulle fortfarande kunna gå åt helvete, eller hur? Men varför skulle det göra det? Kanske är det jag som gått och blivit portugisisk? Det här med att inte våga ta ut glädje i förskott, att inte ropa hej och så vidare utan att gardera sig lite, är helt klart mer portugisiskt än svenskt. Det både tror och och tycker jag, och nu känns det som att det färgat av sig på mig.

Apropå att inte förvänta sig att livet ska vara lätt och lattjolajban hela tiden så var jag iväg till kvinnodoktorn, på inrådan från flera läsare av mitt förra inlägg. Det var en ganska barsk (o)kvinnlig läkare som på ett lite avfärdande och överseende sätt sa att det var fullkomligt normalt att ibland vara trött och gråtfärdig och ängslig. Det var en del av livet, och hade jag inga andra besvär skulle jag vara glad för det. Dessutom fick jag veta att jag inte ens kvalade in i klimakteriet, så då har jag alltså med andra ord, enligt henne, detta att se fram emot! Jag försökte säga emot, men kände mig så himla gråtfärdig och frustrerad och matt att jag struntade i det och åkte hem och hämtade hundarna och gick på långpromenad i skogen istället. Jag hämtade inte ens ut vitamintillskottet hon skrev ut. Sojapiller eller vad det var.

Vi tar en paus från gnället här och kollar in alla terapeutiska löprundor jag sprungit sedan sist jag skrev! Landskapet kan man i alla fall inte gnälla på, livskris eller ej. Skriv gärna vilken som är din favoritbild i kommentarerna!

Men ett lyckligt slut var det ju jag skulle skriva om, för trots trötthet och tungsinne lyckades jag se till så året avslutades med ett lyckat äventyr för hela familjen. Helt i strid med alla instinkter som ropade och varnade – särskilt om nätterna – att detta kommer aldrig att gå väl, lämnade vi hundar och katter hemma (med tillsyn) och åkte till Sierra Nevada för att utmana ödet – och kom hem helskinnade till välmående husdjur och slutet gott, allting gott. Ingen hade förgiftat hundarna, hundarna hade inte bitit någon och ingen hade brutit benen och bilen rullade på bra både dit och hem. Det känns bra.

Man kan tycka att det var ett konstigt och otippat sätt att fira vår tionde jul i Bortugal – med att åka bort, till snön, som vi ju flyttat ifrån. Till snön åkte vi, och inte tillbaka till snön i Sverige, som jag ju sagt att vi skulle besöka i år, utan till Spanien, som jag ju dissat totalt i ett inlägg. Den tionde julen firades i spansk (konst)snö.

Vi har ju faktiskt varit i Sierra Nevada två gånger i år – både i påskas och nu på julen och båda gångerna var det jag som bokade och planerade, så helt slut som människa är jag inte ännu i alla fall, fast jag skrivit här att jag är för trött och ängslig för äventyr numera. Det som fick mig att komma på idén var i alla fall inte äventyrslusta, utan en stark längtan efter att göra något kul tillsammans som familj och då kunde jag inte komma på något bättre än en skidresa.

Annars är det ju som så nu, att man knappt ser röken av de små liven, som inte längre är små liv, utan stora och helt egna personer som har egna planer och intressen. Frida fyller 18 och har körkort snart – om Gud vill alltså, och då kan hon köra till Sierra Nevada eller världens ände utan oss och gör det säkert också. Jag måste ju vänja mig vid det, men det är fortfarande traumatiskt för mig.

Mitt största trauma i år var nog när den andra dottern sa att hon minsann inte skulle bli kvar här. Här i byn? Här i Portugal! Hon har antytt det förut, men nu är det tydligen bestämt. Hon ska bo i England eller Finland eller Australien eller Kanada, var som helst men inte i Portugal. Karma is a bitch, svarade hon bara, när jag undrade vad det skulle bli av mig då. Ja, jag sa faktiskt så, fast jag vet att det inte är en sund reaktion.

Så nu går jag här, lite vilsen och sorgsen och föreställer mig livet efter detta, alltså livet efter livet som familj. Vem är man, vad gör man utan dem? Man går med hundarna i skogen och längs havet, som nu, och somnar till lite i soffan mellan promenaderna antar jag, om Gud vill. Är det ett lyckligt slut? Ja, det är det ju, om man bara får ha hälsan och vara någorlunda trygg och fri och vet att tjejerna har det bra, var de nu är. Om Gud vill…

Förresten kanske den andra dottern, som är mer portugisisk, blir kvar hemma, som portugiser ofta blir. Det är helt normalt att bo flera generationer ihop, men kanske mer för att det är så dyrt att flytta hemifrån än för att man tycker att det är den idealiska lösningen. Det är ju inte heller bra. Alltså kan jag ha ångest över det med. Det behöver ju inte bli så, men det kan bli så, och det är tillräckligt för att jag ska våndas och ligga vaken ett par timmar varje natt och försöka tänka ut ett sätt att stoppa tiden, eller att lära mig leva med att den springer ifrån mig. Att de växer ifrån oss. Att livet är läskigt och inte går att styra över.

Men den här julen var vi tillsammans. Tillsammans i bilen alla åtta-ti0 timmarna det tog att ta sig till den spanska snön. Tillsammans i den enda soffan i den lilla lägenheten jag bokat. Ingen försvann in på sitt rum eller ut med kompisar och på dagarna åkte vi alla liftar och alla nedfarter i backen och åt alla måltider tillsammans. Jag var lycklig över att vi var tillsammans, glad över att vi kom iväg och även över att vi kom hem igen. Det får man kalla ett lyckligt slut på det här året i alla fall.

 

Så fort vi kom hem igen från familjeresan försvann de och sedan dess har jag knappt sett röken av dem, men det är väl bra och som det ska vara. Bra att de har kompisar, skapar sina egna minnen och har sina egna drömmar. Det vore värre om det inte var så. Jag vet det, men ändå.

Sammanfattningsvis får man väl säga att det blev ett bra år i alla fall. Slutet gott, allting gott. Det var inget fel på det här året alls, tvärtom, förutom att livet bytt soundtrack och att jag inte varit så glad som jag borde vara. Nu är året i alla fall slut, och om inget hemskt hinner hända innan tolvslaget blir det nog ett lyckligt slut. (Peppar peppar, Oxalá).  Jag ska inte skriva något om vad jag hoppas och önskar och lovar inför nästa år, utan bara ta en dag i taget och försöka lystra efter en ny, hoppfullare melodi.

Jag önskar alla ett gott nytt år, med en bild på alla husdjur, samlade vid brasan. Ikväll blir det fest i glada vänners sällskap. För Frida och Jonna alltså. Sverker och jag ska nog bara sitta hemma och klappa hundar och katter.

 

Okej då! En bild på mig också. En fejkbild där jag (med hjälp av AI) ser ung och glad och modig ut. Allt som jag inte känner mig.