Spanien – inte en kärlekshistoria

Jag skulle skriva ett inlägg om ett spa i Spanien när detta plötsligt vällde upp ur mitt inre. Varsågoda: jag ältar gamla oförrätter, drar upp gammalt groll och spyr spontant galla över Spanien i ett rekordlångt inlägg:

Jag måste erkänna att mitt förhållande till Spanien inte är så bra. Det finns ingen kärlek alls med i ekvationen, utan bara en inbillad förälskelse från min sida, en envis önskan om att vilja gilla Spanien, och så alla dessa misslyckade möten, alla besvikelser och saker jag inte riktigt kan förlåta. Jag försöker fortfarande tycka om där stora stöddiga landet utan solnedgångar som nu är min granne, men det är svårt. Det är ett trasigt förhållande. Jag erkänner. Jag gillar inte Spanien, jag förstår mig inte på Spanien.

På semester på Teneriffa, 2006. Fint, men allt är inte förlåtet bara för det.

Costa Blanca 2012: Frida försöker passa in, men inte Jonna. Haha!


 

Jag förstår ju språket, men jag inte kan tala det längre. Hur mycket jag än försöker smyger sig diftonger och sje-ljud från portugisiskan in och den spanska som jag kämpade så för att lära mig ligger nu där oanvänd, tilltufsad, under min portugisiska. Min spanska är lika förvanskad och förbrukad som min lilla inbillade förälskelse i landet jag trodde jag skulle ha en livslång romans med.

Som jag kämpade med läspljuden och de fjäderlätta d-ljuden, och med att få upp någon sorts tempo i talet. Jag lärde mig gracias a la vida utantill och tyckte orden var så vackra.

Martillos, turbinas, ladridos, chubascos

Y la voz tan tierna de mi bien amado….

Nu är det som om den delen av min hjärna där spanskan lagrades hade fått en propp, och hela mitt ansikte kämpar emot när jag försöker säga vamos a la playa i stället för, som det ju heter ”på riktigt”: Vamos à praia. Kanske är det något psykologiskt?

En gång i världen, innan besvikelserna, var min längtan till Spanien stor. Det var med stor inlevelse jag uttalade fraser som ” ¡Pero hijo, fumas demasiado!” på spanskalektionerna i gymnasiet och tänkte att det skulle man ju kunna säga till någon söt spanjor på någon bar någonstans. Innan jag ens varit i Spanien hade jag lärt mig tolv nyanser av verbet ”är” : böjning efter alla sex personerna för både ”ser” och ”estar”, att vara eller att vara, och kunde beställa chocolate con churros och be om notan och annat användbart. Detta skulle bli estupendo, maravilloso, fantastico! ¡Viva España!

Para mi, chocolate con churros, por favor!

 

Sedan kom jag dit. Sedan var jag där i Marbella med min pappa en februarivecka, och det jag minns bäst var att jag brände axlarna något för jävulusiskt redan första dagen, den slemmiga portiern som stötte skamlöst på mig bakom pappas rygg och den där långa typen som förföljde oss när vi gick vilse i Málaga och skulle sälja ”chocolate” till min pappa. Nej, vi ville inte köpa hasch! Verkligen inte! Nej, sa vi ju! Inte kärlek vid första ögonkastet, och chocolate com churros var inte heller särskilt gott.

Jag minns också damen som slog sig i slang med oss på stranden för att träna sin engelska och bjöd hem oss till sin lägenhet för att visa foton på sina döttrar (de var inte hemma, utan studerade i Barcelona) och bjuda på stark ost som smakade get och vino fino, som smakade rävgift. Jag brevväxlade sedan med en av hennes döttrar i något år, och när det var dags för mig att tågluffa, 16 år gammal, bjöd de in mig att tillbringa en vecka hos dem. Det var ju trevligt! Nu började det likna något!

Det blev också något, men resan dit blev ändå en stor spricka i min inbillade förälskelse i Spanien. Jag hann knappt korsa gränsen till Spanien förrän det började. Jag steg av det franska tåget vid gränsen och klev glad i hågen på det spanska tåget som skulle ta mig till Barcelona, och där satt de, i min kupé, tre karlar från Andalusien som först var trevliga, och sedan var alltför trevliga. Det slutade med att jag gråtfärdig bytte kupé och tog rygg på ett kanadensiskt par resten av resan.

På resan mellan Barcelona och Marbella (dit jag ju hade en inbjudan) ersattes tåget av en buss en sträcka och där satt jag halva natten inklämd bredvid en kille i uniform som envisades med att lägga armen om mig och jag puttade bort och så höll det på flera timmar kändes det som medan vi susade fram genom Spaniens inland, genom natten i en nedsläckt buss och jag tänkte att nästa gång skriker jag och väcker hela bussen, men till slut klev han äntligen av i någon dammig håla och jag kunde slappna av en stund.

Det blev en vecka i Marbella, och ett minne som borde vara fint. Ett minne av sju tjejer och fniss på spanska i ett litet sovrum och färskpressad apelsinjuice och kaffe med isbitar och socker i det lilla köket när vi vaknade någon gång mitt på dagen, och baguetter med panerat kött eller tortilla fick vi med oss till stranden. Mot kvällen följde vi gränderna upp till lägenheten och turades om att duscha av oss salt och sand medan mamman lagade middag som åts vid elvatiden.

Sedan var det inte läggdags, utan sedan skulle hela familjen gå ned till strandpromenaden och fin-gå och äta glass. Sedan gick mamma och pappa spanjor hem och vi tjejer gick på disco till fyra -fem på morgonen, och nästa dag började det om, med färskpressad apelsinjuice och starkt kaffe med isbitar och socker i köket innan vi gick till stranden igen.

Fina minnen av en värld bakom en dörr som öppnats tack vare att jag behärskade minst tolv sätt att säga ”är” och andra magiska ord som jag sparat på mig för tillfällen som detta, ett minne som tyvärr besudlades hela tre gånger, när jag flera år senare återvände till Spanien för att slipa på min spanska i helt fel del av Spanien, nämligen Baskien.

Jag hade nog en tanke om att det kanske var mer civiliserat i norra Spanien när jag valde San Sebastián som studieort, men där förstördes den inbillade förälskelsen i Spanien och spanskan  bara ännu mer, då mest för att baskerna var så förbaskat ovänliga.

Lite misslyckad (färglös) bild från Donostia, San Sebastian.

 

Den perioden har jag nämnt som en besvikelse förut, men inte den där resan till Barcelona, där jag skulle besöka några av tjejerna från marbellaveckan. Besviken på Baskien bestämde jag mig för att ge Barcelona och Mallorca och Valencia en chans under påsklovet, nu med mer skinn på näsan än under tågluffen. Jag var lite stukad redan när jag dök upp i Barcelona efter ett par dagar på Mallorca, där jag besökt en kompis som tyckte jag skulle söka jobb där. Själv serverade hon köttbullar, iklädd sverigedräkt, på en svensk restaurang vid strandpromenaden i Magaluf, och dansade i en bur på ett diskotek några kvällar i veckan och tyckte det var toppen.

Det blev ingen sommarsäsong på Mallis för mig. Jag minns inte om det var före eller efter jag nästan fick stryk av en spanjorska för att jag pratade med hennes kille på en bar som jag lovade mig själv att aldrig återvända till Mallorca. Jag hade nog precis testat den där repliken ”Pero hijo, fumas demasiado! när hon kom instormandes och började dra mig i håret, men det var inte bara det, utan hela det malliga mallis som inte riktigt funkade för mig. Jag vet inte varför jag någonsin trodde att det skulle det, men det var väl innan jag kände både Spanien och mig själv särskilt väl.

I alla fall så damp jag sedan ned i Barcelona hos marbellatjejen som fortfarande var läkarstuderande och som nu hade en pojkvän. Det var han som sabbade minnet av marbellaveckan först. Det var på en fest i ett garage i Sitges, söder om Barcelona, där vi spelade Pictionary och åt raclette av någon anledning. Han (också läkarstuderande) ställde först till med världens scen för att jag fick ta extrakort två gånger då jag inte förstod orden jag skulle rita. Jag kunde ju inte alla ord i spanskan, och kunde inte riktigt försvara mig, men jag förstod mycket väl vad han sa. Senare samma kväll blev han och min ”kompis” osams, oklart om vad, och stack iväg med tjutande däck i en bil. När alla andra hade gått och jag hjälpte värden att plocka undan i garaget undrade han varför jag var kvar när de som tagit med mig dit hade åkt. Jag undrade också och gick några varv i kvarteret och letade efter dem, förgäves. Det slutade med att jag fick sova på en soffa i garaget. Det var ju snällt. Nästa dag dök de upp och hämtade mig, men det var lite spänt efter det om man säger så.

Det var en sak, och sedan det att hennes pappa, när han skulle skjutsa mig till bussen tillbaka till det förbaskade Baskien, bestämde sig för att ta med mig upp till Camp Nou först för att se vyn över staden. För det första missade jag bussen, men framför allt var det jobbigt att fösa bort hans hand från mitt knä under hela den guidade rundturen.

När jag sedan också fick veta att marbellapappan var pedofil tappade jag faktiskt lite lusten att lära mig mer spanska. Det var tydligen småpojkar som gällde, så jag hade aldrig varit i farozonen, men ändå. Fy fan. Han som verkade så trevlig! Jag har fortfarande svårt att fatta det.

Besöket i Valencia blev också misslyckat. Dit hade jag blivit inbjuden av ett spanskt par som jag träffat när jag jobbade i Österrike. De var på bröllopsresa och jag (och Wolfgang) tog med dem upp till en av glaciärerna och alphyttorna, och nu när jag var i Spanien hade de bjudit in mig att besöka till Las Fallas, festligheter som består i att man tänder eld på stora figurer av papier-mache över hela staden. Dumheter när man tänker efter, men då tyckte jag det var en fantastisk upplevelse ända tills jag upptäckte att jag blivit av med plånboken. Den smällen hade jag kunnat ta kanske, men inte att mitt värdpar tyckte att jag fick skylla mig själv som inte varit mer försiktig. Då tyckte jag plötsligt att deras tjattrande läspande var mindre charmigt och ville bara därifrån. Det blev en sur eftersmak på det minnet med.

En spanjor, en svenska och en österrikare skulle gå på tur…

Bild från Las Fallas. Så synd det där med plånboken, och den dåliga stämningen sedan.

 

Sedan blev spanskan ändå mitt levebröd, och jag hamnade i Spanien å jobbets vägnar. De där dagarna i Badajoz när jag och en kollega från en högstadieskola i Nacka var nere och skulle etablera kontakt med några spanska skolor för ett eventuellt utbyte skolorna emellan fick jag det också bekräftat att de tamejsjutton inte är riktigt kloka, spanjackerna. Efter en sen middag, när det egentligen var läggdags skulle vi plötsligt spontant åka till Sevilla och se flamenco, fast det låg långt från den skola vi skulle besöka nästa dag. Det bestämde vår kontaktperson och hennes kille polisen, som också körde onykter till Sevilla trots mina protester. “Inga problem, jag är ju polis!” Vi kliver upp tidigt nästa dag och hinner dit! Flamencoföreställningen började klockan två på natten, men det var lugnt. Jag skulle inte oroa mig så mycket. Inte vara så svensk! Slappna av! jejeje! (skratt på spanska)

Nästa morgon var det bara jag som klev upp och duschade och åt hotellfrukost (på hotellet i helt fel stad) och tänkte att om någon halvtimme borde vi åka, men ingen vaknade i det andra hotellrummet, trots telefonsignaler och bankningar på dörren. En timme senare insåg jag att vi inte skulle hinna till det möte som var syftet med hela spanienresan (som kommunen betalt) och fick ringa och ställa in alltihop. Lunchen med rektorn och lärarna och hela programmet som de planerat inför vårt besök. Stor skämskudde. Det är ju sådant som händer när man är ung och oansvarig, när man är fjorton, eller sjutton, inte när man är vuxen. Om man inte är spanjor alltså, eller i sällskap med spanjorer.

Nej, Spanien förlorade den plats jag reserverat för det i mitt hjärta bit för bit, och jag blev mer och mer besviken för varje gång jag gav ändå Spanien en ny chans. Jag borde ha ju egentligen fattat galoppen redan den där första spanienresan, förstått att det inte skulle bli någon kärlekshistoria mellan mig och Spanien, och gett upp det där med martillos, turbinas, ladridos, chubascos y mi voz tan tierna redan då eller åtminstone andra gången, på tågluffen på väg ned till Marbella. På tåget, på bussen. Varför ens försöka gilla ett land där ”jag älskar dig” och ”jag vill ha dig” heter samma sak? te queiro..

När jag efter marbellaveckan sedan blev antastad och fick skamliga förslag tre gånger på samma dag i Madrid insåg jag i alla fall att man helt enkelt inte ska, inte kan, inte bör prata med män i Spanien. Inte fråga om vägen, inte svara på tilltal, inte ens säga hej. Inte ens möta deras blickar. Inte om man är ensam och sexton år i alla fall. Skaka av sig dem genom att gå in i en affär som jag gjorde på stationen, ta rygg på främlingar (kvinnor eller par) som jag gjorde på tåget och på El Rastro eller helt enkelt knuffa undan dem och springa därifrån, som jag fick göra i El Retiro. Det lärde jag mig.

Ni tror att jag överdriver, men det är sant vartenda ord. Ni kanske tror jag gick omkring halvnaken eller var supersnygg eller flörtig eller så, men ni ser ju på bilden (ovan) att jag var bara en liten trulig tjej från hälsingeskogen som lärde sig ett språk och ville använda det, och som trodde att folk var snälla och civiliserade, men tji fick jag i Spanien. Här krackelerade min oskuldsfulla aningslösa världsbild och här var det med nöd och näppe jag klarade att försvara min kroppsliga oskuld. Bokstavligt talat, nästan.

En halv livstid senare bor jag alltså granne med dessa mindre trevliga minnen, med de slemmiga och tafsande spanjorer jag råkat ut för, med ett land som jag inte helt förlåtit. En halv livstid senare är jag också så pass mycket äldre att jag säkert skulle kunna springa naken genom Spanien utan att någon ens visslade efter mig, men nu har jag två döttrar, och sist vi korsade gränsen (förra sommaren) fick jag mina fördomar (heter det ens det om det baseras på erfarenhet?) bekräftade när vi åt lunch i första bästa stad, bara någon mil från det vänliga och civiliserade Portugal då servitören, en gubbe i min ålder börjar flörta hejvilt med Frida och Jonna, 11 och 13 år gamla. Det var guapa hit och guapa (snygg, söt) dit, och sedan var de plötsligt hans novias rubias (blonda flickvänner) och skulle följa med in i köket och välja efterrätt och visas upp för alla som hans novias rubias och så höll han på och larvade sig om vilken av dem som var vackrast och att han inte kunde välja.

 

Men maten var sjukt god!

 

När vi åkte därifrån stod han där och kastade kindpussar efter oss. Efter mina döttrar, elva och tretton år gamla! Hans ”blonda flickvänner”! Det måste finnas en gräns för hur slemmig man får vara, och det gör det också. Gränsen mellan Spanien och Portugal! Jag gav honom fingret i backspegeln och vi åkte hem till Portugal.

 

Kommentarer
  1. Pingback: Sommarsummering – Bortugal

  2. Oj, oj, oj… brukar titta in här på din blogg och har aldrig kommenterat men nu var jag ju bara tvungen…. bor själv mitt i Barcelona, Catalonien (lite som Baskien ju, inte riktigt Spanien enligt katalanerna själva, haha…) och jag älskar verkligen denna plats 🙂 Har bott här i 4 år och längtar ingen annanstans, har nog varit lyckligt lottad med att ha sluppit undan såna personer du verkar ha stött på 😉 Tilläggas bör att jag är gift med en italienare där jag också har varit väldigt mycket i mitt liv (är 48 år) och kanske stötte på mer sånt där när det begav sig, mina värsta minnen har jag dock från en mindre stad i Sverige… 🙂 Hur som haver, tycker det är väldigt roligt att titta in här och känner ofta att jag kan relatera till det du skriver om kärleken till en plats… dock kanske inte i den här texten då, haha 😀 Har faktiskt aldrig varit i Portugal men kommer nog helt säkert besöka den nån gång 🙂 Tack för en underhållande blogg! //Sara i Barcelona <3

    • Hej Sara!

      Ja, Barcelona är ju en fantastisk stad på många sätt och Spanien ett fantastiskt land, men för mig blev det en kulturkrock, eller flera stycken ju, i möte med spanjorer. Jag har förstås mött trevliga spanjorer också, men överlag är portugiser trevligare, tycker jag förstås, och mindre påflugna.

      Italien har jag också rest en del i och när jag jobbade i Alperna hade jag trevliga italienska kollegor som jag umgicks mycket med. Killar, faktiskt, men helt utan konstiga missförstånd. Jag har faktiskt bara positiva saker att säga om Italien, där jag också reste runt ensam bara träffade jättetrevliga människor. Folk som bjöd hem mig, skjutsade runt mig och allt möjligt och aldrig gjorde några oönskade närmanden. Har väl haft otur med Spanien helt enkelt 😉

      /Åsa

      • Ja, Italien är ett fantastiskt land, håller helt med 🙂 Min man kommer från Napoli, otroligt charmig och speciell stad, och länge tänkte vi att vi skulle flytta dit men så bara blev det Barcelona istället. Katalaner överlag upplever jag som lugna, organiserade och vänliga iaf 🙂 Vi har många portugisiska vänner och kollegor här och dom tycker jag mycket om som personer 🙂

          • Ååh, fantastskt bra… älskade TV-serien baserad på dom böckerna också, så vacker och bra 🙂 Dom bor dock utanför Napoli, min man är född och uppvuxen i de gamla spanska kvarteren precis mitt i stan(Quartieri spagnoli) Mycket speciellt och vansinnigt chamigt 😀

          • Ja det finns väl mer eller mindre charmiga delar av staden! Har också lyssnat på Silvia Avallones böcker som definitivt inte utspelar sig i någon charmig del av Italien, men jag gillar böckerna.

  3. Innan jag läste detta satt jag och tänkte att ni kanske flyttar till Spanien. Nu: knappast… Lite kul att läsa en text som är så negativ och personlig, utan att ursäkta sig. Tack för det 🙂

    • Ja, här fokuserade jag på det negativa, även om det finns mycket positivt att säga om Spanien! Vi hade någon tanke på att flytta dit innan vi upptäckte Portugal, eftersom jag kan spanska och det ju vore praktiskt. Men så har vi ju detta…. plus att det inte är någon bra surf där, så det var bra att vi hittade vår plats i Portugal!

      /Åsa

  4. Det är en gigantisk kulturkrock du har råkat för tror jag. Det fanns varken sociala medier eller bloggar på den tiden för att kunna förberedda sig i förväg för den dagliga sociala kulturen eller attityderna i ett land. Man fick skaffa det med egen erfarenhet och det gjorde du. Och konstaterade att de inte passar dig. Inte mer personligare än det. Jag känner så väl igen de bryska attityderna, hierarkiska maktmissbruket och manschauvinismen från kommunistiska tiden i Bulgarien. Det är sociala roller som man fann sig i och såg världen igenom. Sociala roller som är stick i stäv med den mer jämlika svenska attityden. När man sen zoomar in i de attityderna genom att bo i landet ser man också större variation och skalan förändras ytterligare. Men man har en viss gräns hur mycket man kan tänja sina gränser och du har stor integritet:) Så med all rätt kan man ge fingret!

    • Ja, så är det nog. Aningslös ung tjej utan skinn på näsan möter världen! Det skar sig helt enkelt, och tur ändå att det inte slutade värre än i besvikelse! Jag har som sagt råkat på trevliga spanjorer också, men nu handlade det ju inte om dem, och vissa slutsatser tillåter jag mig att dra. Man ska inte resa runt ensam som ung tjej i Spanien. Kanske inte någonstans längre?

      /Åsa

  5. Vilka vidriga typer du har råkat på! Jag kan inte komma på en enda gång då jag har råkat ut för en vidrig man under mina 13 år i Spanien. Med det sagt så håller jag med dig om att portugiser är trevligare. När jag bodde i Sevilla anpassade jag mig till slut och, kanske inte blev otrevlig själv, men kort i tonen, hela tiden beredd på en otrevlig attack. Under en Sverigeresa råkade jag ut för en kulturshock när jag skulle växla pengar på centralstationen i Göteborg, och mannen i kassan var vänlig mot mig. Det minnet satte sig, för det var så längesedan som en person i en kassa hade varit vänlig. I butiker, på barer och på alla offentliga institutioner, vårdcentraler, skatteverket, försäkringskassan, sjukhuset, överallt ska man räkna med att antingen bli ignorerad eller bemött på ett otrevligt sätt. Då är det också extra trevligt när man möter de snälla, vänliga spanjorerna! För det finns så klart många sådana också! I regel är många toppen när man lär känna dem.

    När vi flyttade till vår lilla spanska stad var folk annorlunda, mycket, mycket trevligare i butiker och så vidare… Men de infödda var det inte! Som tur är har vi hittat en annan grupp än de infödda; de inflyttade, de alternativa, och här finns några av de bästa spanjorerna jag träffat!

    Sorry att jag tog över kommentarsfältet med min evighetslånga kommentar!

    • Jag väntade på din kommentar och hoppades att inte du (eller Tove) skulle ta illa upp för att jag dissar Spanien så i detta inlägg. Det var nog en kombination av otur och kulturkrock och ja, det faktum att jag reste runt helt ensam och aningslös och ville snacka med alla och trodde de vill snacka med mig. Missförstånd…

      Jag skulle faktiskt kunna skriva ett långt inlägg om alla trevliga möten i Spanien också, men eftersom jag hade så höga förväntningar på min och Spaniens relation när jag började lära mig spanska där i skogen blev smällen rätt hård, och så blev det så många smällar att summan av kardemumman blev som den blev, i alla fall i detta inlägg.

      Det fina utbytet vi (ändå!) hade med den spanska skolan och har jag nämnt och där var alla fantastiskt trevliga. Vi har ju kontakt än, jag och en lärare där, en av mina favoritpersoner av alla jag mött faktiskt, och hela hans familj och hans kollegor som tog hand om oss på ett fantastiskt sätt. Fast nu minns jag plötsligt när rektorn välkomnade oss på första informationsträffen för våra elever och deras värdfamiljer den första kvällen på skolan och berättade att rökning och alkohol var strängt förbjudet för eleverna under vistelsen. Sedan gick vi ut i foajén (heter det så i en skola) där de bullat upp med tapas, öl och vin och alla tände en cigg. Haha! Fast det tyckte jag inte illa om direkt, jag tyckte bara att det var väldigt komiskt.

  6. Obs att livet som brunett är mycket enklare i Paris än som blondin? Som blondin och yngre tjej ska man nog inte röra sig ensam typ ens i parken klockan 15:00 en söndag… Väldigt skönt att vara 40!

    • Haha! Den förtjänade jag! Jag får skylla mig själv som inte var speciellt diplomatisk i det här inlägget utan samlat alla negativa intryck i en och samma text. Jag tycker ju själv också att jag borde ha gett upp om Spanien och mig för längesen, men samtidigt ska man inte vara så snabb att döma, så Spanien fick många chanser. Sedan kom domen…

      Man kan såklart skriva en lika negativ text om i stort sett vilket land som helst om man är på det humöret, så jag menar inte att Spanien är sämre än alla andra länder, bara att det inte funkat för mig. True story!

  7. Du behöver inte gilla Spanien. Det går bra att vända ryggen till, så som Portugal har gjort i århundraden! Nem bom vento nem bom casamento osv. Men man kan tjäna sitt levebröd på dem när de kommer på besök.

    Jag har ingen egen uppfattning, jag känner inte så mycket av Spanien, utöver Galiza men det är ju som här! fast med godare skaldjur och mindre vilt hav.

    • Ja det verkar vara en rätt sval relation med många frågetecken mellan Spanien och Portugal (Varför förstår vi inte varandra bättre? Varför är vi inte mer lika?).

  8. Hahaha. Det var en riktigt rolig bekännelse att läsa. Du har verkligen försökt måste man tillstå.

    Jag är oxå väldigt förundrad att portugiser och spanjorer är närmaste grannar och så otroligt olika i beteende, bemötande och sinnelag. Portugiserna är vänliga, hyfsat lugna (inte i trafiken) och hjälpsamma. Har varit en ren fröjd att flytta hit och bosätta oss här. Spanjorerna behöver jag inte gå in på enl din beskrivning ovan som jag tycker stämmer på pricken. Portugisen är rena antidoten mot spanjoren.

    Tycker väldigt mycket om Grekland, Italien och Portugal, men har otroligt svårt för Frankrike och Spanien. Magiskt vackra länder dock….men….invånarna!!?. Men det är vad jag tycker. Smaka är som baka!

    • Det finns undantag, som tur är, men jag tycker som sagt jag ansträngt mig och gett Spanien många chanser. Konstigt ja, att det är sådan skillnad.

      Det där med trafiken, ja! Det måste jag skriva om ju.

    • Fransmännen är hemska! Fransmännen älskar spanjorer… Jag har ett mycket gott intryck av Spanien. Men när man kommer ifrân Paris har man ett gott intryck av alla andra människor hur de än beter sig, ja nästan i alla fall, och nu om jag reser i Frankrike vill fransmännen gärna att jag ska säga att jag inte kommer ifrân Paris? Alla hatar Parisare… Enligt mig är Marseille värre än Paris. Kommer aldrig mer sätta min fot i Marseille. Men det skulle jag lätt kunna säga om Paris och jag bor här… Portugiser är väldigt snälla. Vi blev utskällda i ett parkeringshus i Paris för ett par dagar sedan. För att vi sa Bonjour Madame och sedan väntade pâ att hon skulle svara. Nej vi skulle ju ha fortsatt prata direkt… Vi fick verkligen höra hur osmarta vi var!

      • Jag har inte så mycket erfarenhet av Frankrike, men kontrasten mot Portugal var stor när vi åkte till Hendaye för två år sedan. Idag var det en person med tydlig fransk brytning som sa till mig på ett rätt otrevligt sätt, som jag inte är van vid här (när Roxy ville nosa på en fin fluffig hund): “My dog does not like your dog, so take him away!” jag tänkte svara “I don´t like you, so why don´t you go away!” men jag är för väluppfostrad. Haha!

        PS. Det finns förstås också trevliga människor överallt, men ibland är det de otrevliga som märks mest. På sina håll..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *