Söndag, blodig söndag

Den andra söndagen i februari var jag lite seg efter en ovanligt aktiv och social lördag och hade därför ställt in mig på att ta det lugnt, men uppe tidigt är vi ändå alltid. Klockan kan inte varit mer än halv åtta när vi som vanligt gick förbi och hämtade Roxys tjej och gick sedan med alla tre hundarna till en äng där de ibland får springa av sig och busa. Så långt var allt frid och fröjd och idyll, men innan dagen var slut skulle det vankas både blodvite, lögner och intriger. Det visste vi inget om där vi stod och tittade på de busiga hundarna och tänkte att det skulle bli gott med kaffe när vi kom hem.

 

Roxy och Inka

 

Det skulle dock gå snett redan innan kaffet. På vägen hem gick vi nämligen förbi en fårhage. Inget konstigt med det. Det är samma väg vi brukar gå och det har aldrig varit några problem förut, men idag ville det sig annorlunda.

Att något inte var som det skulle märkte vi först när vi gått förbi, då vårt samtal om gårdagens sociala överdos överröstades av ett högljutt bräkande från fårhagen. När vi vände oss om såg vi en hund, inuti fårhagen, jagandes de bräkande fårstackarna fram och tillbaka. Hunden såg bekant ut på något vis. Herregud, det var ju för sjutton Inka! Hon såg väldigt glad och nöjd ut. Fåren däremot var inte alls roade. De verkade faktiskt rätt uppskrämda!

Våra hundar Tuxa och Roxy betraktade skådespelet från vägen, kanske lite imponerade men mest förvånade tror jag. De tittade från Inka och fåren till oss och såg ut att undra om det verkligen får gå till så där, och det får det ju inte. Det får det verkligen inte! Särskilt inte när Inka lyckades skilja ut ett lamm i hennes storlek och attackerade det. Det såg ut som om hon ville krama lammet, så där som hon gör med Roxy. Det såg lika roligt ut som när hundarna lekte på ängen, fast nu var det inte roligt. I alla fall inte för lammet, som bräkte skräckslaget och inte för de andra fåren heller, som Inka gjorde små utfall mot också.

Fåren var rädda och vi behövde göra något åt det hela och det med en gång. “Jag hämtar henne!” sa jag, och lämnade över Roxys koppel till Sverker som gick hem med våra hundar, för säkerhets skull. Då kunde i alla fall inte de ställa till med något.

Sedan försökte jag ta mig in i hagen utan att göra illa mig på taggarna men det gick ju inte, så jag sprang istället runt hagen för någonstans måste det ju finnas en grind. Fåren fortsatte att bräka skräckslaget och jag ropade “Inka! Nej! Kom hit! Sluta!” fast på portugisiska, som om det skulle göra någon skillnad. Hon brydde sig inte om mig ett dugg utan fortsätte glatt trakassera fåren.

Tanken slog mig faktiskt att jag kanske borde hämta fårens ägare, men då måste jag ju lämna Inka med fåren och springa längre ned i dalen. Dessutom sov de säkert, plus att det vore skönt om ingen fick veta om detta, helst. Ut med hunden därifrån, så fort som möjligt, helt enkelt.

Det fanns en skranglig grind, som var låst med en bit ståltråd. Denna lyckas jag tvinna upp samtidigt som jag såg att Inka jagat in ett stackars får i resterna av ett stenhus. Huset har inget tak längre och därinne är det fullt med taggiga björnsbärsssnår och gammalt tegel, men de gamla stenväggarna står fortfarande och där i ett hörn hade Inka trängt in det stackars fåret. Utanför stod ett lamm och skrek.

Grinden och ruinen med snåren i.

 

Jag fick tag i Inka och lyfte ut henne men medan jag försökte stänga grinden igen hade hon sprungit runt och kommit in i hagen igen, så jag fick ge mig in och hämta henne igen. Nu hade hon jagat ned alla fåren till stenhuset, men jag fick tag på henne rätt snabbt och lyfte ut henne igen. Tur att hon är ganska liten!

Nu hittade jag en extra bit ståltråd som jag använde som koppel åt Inka och tog med mig henne hem till oss, där jag ganska skärrad berättade för Sverker och barnen om mina strapatser och tvättade av mina blodiga ben. Jag tänkte på de stackars skräckslagna fåren. Hade inte de också varit lite blodiga, några av dem? Det måste ha varit av snåren eller något de fastnat i, som jag. Jag tänkte nog att det ändå gått ganska bra. Att jag liksom handlat snabbt och redigt och räddat situationen. Ingen större skada skedd tack och lov, men en ganska dramatiskt start på dagen, minst sagt.

Sedan fick jag äntligen mitt kaffe och efter det fick eskorterade jag Inka hem till hennes grind och sa åt henne att stanna där. Efter det var jag tvungen att skjutsa barn och åka och handla och sedan åt vi lunch. Efter lunch somnade jag i utesoffan och när jag vaknade till en bit in på eftermiddagen kom jag på att jag inte sprungit än, så jag tog stigen över kullarna till grannbyn med Roxy. Det är en väg jag springer minst en gång i veckan. Även där finns det får ibland, faktiskt. Den där dagen till exempel gick de där och betade och påminde mig om morgonens dramatik.

En bit längre bort finns ett stort och fint hus som ligger avskilt och där vet jag att fårägarens son hyr grindstugan. Jag tror han hjälper dem med trädgården och annat också mot att han får bo där. Jag hade aldrig sett honom där förut men just idag fick jag förstås syn på honom precis innanför grinden, där han precis höll på att borsta sin schäfer. Den brukar Roxy skälla på när vi springer förbi och det gjorde han förstås idag också. Om schäfrar tycker han inte!

Här borde jag ha dragit med mig Roxy och sprungit vidare så hade jag levt vidare i lycklig ovisshet och inte dragits in i lögner och intriger. Men nej. Av någon outgrundlig anledning fick jag nu för mig att fråga grabben hur det var med fåren. Egentligen inte outgrundligt med tanke på det som hänt och eftersom jag faktiskt ville veta att allt var okej med dem, men när jag fick svaret önskade jag att jag inte frågat eller att jag på något sätt kunnat veva tillbaka tiden och ta tillbaka frågan. Veva tillbaka ännu längre och sätta ett koppel på Inka, kanske.

Han tittade förvånat men intresserat på mig och svarade att “Nej, faktiskt inte. Hur så? Har du sett något?”. Fanken också. Varken det svaret eller den frågan jag ville ha. Varför hade jag alls frågat och vad skulle jag säga nu?

“Ja….. det var en hund där och jagade dem i morse såg jag, men de är väl okej?” hörde jag mig själv svara. Så illa kunde det väl inte vara?

Nej, säger han då, och ser ledsen ut nu. “Ett av fåren DOG och två av lammen är skadade. Såg du vilken hund det var, möjligen?” frågar han nu och jag ser att hans blick liksom går till Roxy som inte visar sig från sin bästa sida precis. Han ser definitivt ut att kunna ha ihjäl ett får där han står på bakbenen längst ut i det sträckta kopplet och skäller som om han hade fått en släng av rabies på schäfern, som förvisso också skäller, men inte är misstänkt för fårmord. Inte idag i alla fall. “Vi vill ju gärna att ägaren ska betala”.

”DOG det ett får!?” säger jag, och förvåningen är äkta, men sedan blir jag falsk. Nu kunde jag ju säga att det var Inka, så kunde i alla fall ingen misstänka mina hundar, och de kunde få sin ersättning, men jag kan inte förmå mig att ange henne. Jag kan inte fatta att hon dödat ett får. Dessutom var det ju på sätt och vis mitt fel. Jag skulle inte ha lämnat fåren så där utan att säga till någon, men jag trodde ju att de skulle beta vidare bara jag fick med mig den lilla bråkstaken därifrån. Nu vill jag bara därifrån, men först måste jag ju svara på frågan.

Roxys söta tjej

 

Precis när jag säger att “Nej, jag vet inte vad det var för hund” hör jag en tupp som gal i grannbyn och jag ryser lite. Står jag här och ljuger nu plötsligt? Ja, tydligen. Sedan springer jag vidare. Det känns inte så bra. Att fåret dog och att jag ljög.

Att ljuga är aldrig bra, för kommer sanningen fram kommer det också fram att man ljugit, vilket ibland är värre än det man ljugit om, men nu var det för sent. Jag hade ljugit. Jag kunde ju inte gärna springa tillbaka och säga att förresten, jag ljög?

Nyheten om att jag pratat med fårkillen och att jag kanske hade sett något hann hem till vår by fortare än mig och innan jag var tillbaks från löprundan hade barnen hunnit få fyra meddelanden från klasskompisen som ingår i fårfamiljen. Meddelanden med bilder på olika hundar som det kanske skulle kunna vara. “Är det den här hunden? Den här då? Såg den ut så här?” Ingen av bilderna föreställer Inka, så jag slapp ljuga igen, men att tiga är väl egentligen också att ljuga i det här fallet, och jag tiger.

“Nej inte den!” svarar vi på alla meddelanden och inget om att det är min hunds flickvän som är den skyldiga och inget om att jag var inne i hagen och sedan lämnade fåren att dö eller förblöda och gick hem och drack kaffe med fårmörderskan i sällskap.

Ja, hon ser verkligen skyldig ut!

 

Det var historien om en söndag som inte blev så lugn och vilsam som jag hade tänkt mig. Blodvite innan jag ens fått morgonkaffe och här är jag nu, fortfarande insnärjd i min lögn. Lite som fåret som stod inträngd där i hörnet av stenhusruinen , alldeles intrasslad i björnbärssnåren. Fast fåret dog och jag får leva vidare med skulden och skammen, eller hur? Eller ange Inka. Erkänna. Gå till Inkas matte och berätta vad som hänt, och till fårfamiljen.

 

Ett foto från en annan dag, från en annan del av hagen ….

 

Det blev ett långt inlägg som satt långt inne att skriva. Än är historien inte slut heller, men jag sätter punkt här.

Kommentarer
  1. Pingback: En dans på rosor – Bortugal

  2. Så jobbig situation!! Men du har gjort det bästa du kunde göra utefter omständigheterna och att vara efterklok är till nytta bara att lära av erfarenheten. Kanske kan kännas bättre om att få veta om vad fåret dog ifrån? Riv skador av Inka, rädsla eller riv skador av stängslet? Även om alla de anledningarna har Inka har gett upphov till så vet du lite mer hur du ska hantera det hela. Om Inka har dödat fåret så vet du om mer om hennes karaktär och kanske förvarna ägarna vid senare tillfälle. Om fåret har dött av rädsla eller rivit sig i stängslet så vet du det har händ efter du har gått bort med hunden. Hoppas det löser sig!

    • Jag har fått veta lite mer sedan dess och tycker utifrån det att jag inte handlade så fel även om man instinktivt tänker att det enda rätta är att säga som det är och ”ställa allt till rätta”. Jag får skriva mer om det snart!

  3. Usch. Om det var du som var ute med hunden så är du förstås inte utan ansvar. Men den understa bilden tyder på att fårägaren inte själv tar särskilt stort ansvar för sina djur. Det är ingen måtta på hur mycket farligheter det finns i den där skräphögen. Metallskrot är alltid farligt för djur för de kan trampa i det, fastna i det, skära sig på det. Här ser det dessutom ut att finnas gamla kylskåp som det också finns farliga ämnen i.

    • Ja, det finns flera aspekter av detta. Inte helt lätt. Jag känner absolut ett ansvar, men har vridit och vänt på det och kommit fram till att det inte nödvändigtvis finns ett ”enda rätta” här. Jag lär återkomma till detta eftersom det hänt mer grejer.

  4. Tråkigt 🙁 . Jag brukade valla med min västgötaspets. Om fåren blir tillräckligt panikslagna för att de blir jagade kan de springa in i ett staket och skada sig eller ha ihjäl sig på det sättet så det kan ha varit vad som hänt.
    Förstår hur det hände och ledsamt för er bägge, dig och hunden!

  5. Jag tror ditt ”ljug” beror på den chock du säkert hade fått. Då gör man omedvetet allt för att förtrycka obehaget.
    Kolla Inkas klor, de ser ut att vara lite för långa.

    • Ja, jag var helt oförberedd på att få höra att ett får dött! Kanske skrämdes ihjäl? Viktigare än Inkas klor är nog ett stängsel runt hela hagen…

      Fortsättning följer!

  6. Kanske kan du betala ersättning för fåret och veterinären och prata med hundägaren till inka om att dela kostnaden mellan er.
    Jag vet inte vad ett får är värt dock.

  7. Åh så jobbig situation! Samtidigt fnissar jag när jag läser. Det måste bero på att du skriver så roligt, eller dråpligt kanske det heter?

    Jag tycker du ska berätta sanningen ändå. På nåt sätt. Tror det kommer kännas bäst.

    • Ja, jag borde nog det. Eller jag borde nog gjort det från början, eller gått och hämtat dem direkt eller ja… det såg inte farligt ut då. Fåren var rädda förstås men jag tänkte de skulle lugna ner sig när jag tagit med mig Inka därifrån. Lilla Inka.. stackars fåren!

  8. Men usch vilken obehaglig upplevelse, för er alla inblandade (utom Inka då..). Det är lätt att vara efterklok, men mitt i allt är det inte alltid så att beslutet en fattar inte var det bästa. Men du gjorde det du trodde var rätt. Blaima inte dig själv för vad du gjort eller inte gjort, om du känner att du vill förändra läget så tar du ett nytt beslut och följer det.

    • Ja vi får se var detta hamnar. Hade det varit en av mina hundar hade jag sagt det och betalat men nu blev det så konstigt och fel.

      Vi får se vart det bär.

      Jag hade ju mina skäl. Olika saker som spelade in där i mitt undermedvetna och gjorde så det blev en lögn. Hade det varit någon annan än Inka och någon annans får hade jag nog sagt sanningen. Jag brukar inte ljuga..

      Mer om det en annan gång

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *