Inte bara (finger)toppen

Sammanfattningsvis har detta hemska alltså hänt: vår hund har bitit av Sverker ett finger. Jag har berättat om chocken och fasan och paniken, men inte om vad som hände, och inte om vad som hänt sedan dess.

Det som utlöste det hela var en kombination av flera faktorer, skulle man kunna säga. En faktor heter Axel. Vi var hundvakt åt en gammal hund, som alltså heter Axel, men det var inte hans fel. Han är nitton år gammal och kanske hamnade han ibland i slagsmål i yngre dagar, men nu vankar han mest omkring och är lite halvblind och förvirrad. Han har varit hos oss förut och både Tuxa och Roxy kommer bra överens med honom, eller gjorde det, tills just den här dagen. Den här dagen tillkom nämligen en ingrediens som skapade rivalitet och osämja.

Den faktorn heter Inka, och hon har ju orsakat problem förut, den där gången hon skrämde ihjäl ett får. Jag vägrade ju ange henne till ägarna, så hon springer fortfarande omkring i grannskapet och nästan varje dag kommer hon förbi hos oss. Fåren har fått stängsel kring sig, även där vid det branta diket som Inka hoppade över sist, efter att en annan hund i grannskapet attackerat fåren, men det är en annan historia som jag inte är inblandad i, tack och lov. Den hunden sitter nu i en bur resten av sitt liv, men inte Inka.

Inka var alltså inne hos oss, men uppe i köket. Sverker hade tagit det säkra för det osäkra – trodde han – och stängt dörren till det illegala rummet, där Axel låg och vilade, men plötsligt dyker Inka ändå upp därnere. En tredje faktor är att en av skjutdörrarna som på husets ena gavel tydligen stod tillräckligt öppen för att de skulle komma ut där, ta sig ut i trädgården och in i det illegala rummet den vägen, och de hade de gjort. Inka, Roxy och Tuxa hade smitit ut där och kommit runt och in i rummet där Axel var och då ville ju Axel förstås hälsa på den lilla söta hunden som så överraskande dök upp, men det skulle han inte ha gjort.

En fjärde faktor skulle man kunna säga var en pungkula som blivit kvar i Roxy. Han är kastrerad, men han hade bara en pungkula. Så här i efterhand tänker vi förstås att det hade varit bra att söva ned den lilla valpen och låta veterinären skära upp magen och kolla om det fanns en till pungkula någonstans därinne, men det kändes som en dålig idé då. Såhär i stympad efterhand var det förstås en dålig idé att strunta i det. Nu vet vi inte om det är försent eller ej, om det skulle göra någon skillnad att ta ut den sista pungkulan, som vi misstänker ligger där och gjorde att Roxy inte hanterade den här situationen så bra. Det är i alla fall försent för Sverkers finger.

När dessa faktorer samverkade blev det som det blev, och det som hände, det hände. Sverker stod i det illegala badrummet och borstade tänderna i godan ro när helvetet bröt löst och alla hundarna plötsligt slogs, som om det vore på liv och död. Till Roxys försvar kan man möjligen säga att alla hundarna blev rabiata och att ingen av dem egentligen attackerade Sverker. I teorin begrep nog Sverker också att det är osmart att gå emellan när hundar slåss, och så här i (sönderbiten) efterhand vet han det garanterat, men där och då fick han för sig att han skulle få isär dem med sina bara händer, och då hände det, och sedan var det för sent. När det var för sent var alla hundarna oskadda, men inte Sverker. Det var då han ringde mig.

Nu har det gått tre veckor sedan detta hemska hände, och sedan dess har han varit tillbaka på sjukhuset tre gånger. Två gånger för återbesök och en gång akut. Trots att de vid första återbesöket sa att fingret (det lilla som är kvar av det) ser ut att läka bra och att allt verkar gå fint fick jag panik i söndags när Sverker fick hög feber och var yr och svag och kallsvettades – enligt mitt googlande helt klart blodförgiftning (eller sepsis) och då kunde det enligt mitt googlande gå fort utför – organ kunde ta skada och i värsta fall kunde man dö. In med Sverker i bilen och till akuten med honom igen. Tack och lov verkade det inte ha varit sepsis, och läkaren på akuten försäkrade att allt såg bra ut. Nästa dag var febern borta, men sådana skrämselskott tar på krafterna. Man hinner föreställa sig hemska saker, men nu är den värsta oron borta. Chocken har lagt sig lite, och vi har accepterat förlusten av fingret.

Vi tror alltså att handen läker bra (peppar peppar), men nu har vi fått ett nytt bekymmer. Vi har upptäckt att Sverkers körkort gått ut och inte helt lätt kan förnyas. Det kan bli så att han måste ta ett nytt, har vi fått veta. Då har han ju något att bita i medan fingret läker och han inte kan bygga, och inte surfa. På portugisiska dessutom. Kanske kan han och Frida plugga teori tillsammans – hon fyller ju sjutton snart! Eller så löser det sig ändå.

Han fick i alla fall ta buss och tåg till Lissabon för senaste återbesöket på sjukhuset – något han sällan eller aldrig gjort ensam. Inte heller hade han med sig någon som kunde översätta eller tolka, eftersom jag hade lektioner den förmiddagen. Säkert inte en utflykt som kan räknas till höjdpunkterna i Sverkers liv, utan körkort, med handen i bandage och vissa kommunikationssvårigheter. Det kan få vem som helst att känna sig ynklig. Det gick tydligen bra ändå men när han kom hem tog han fram sina anteckningar från portugisiskakursen och började repetera.

Nu har han också sin mamma här på besök. Han fick flyga till Stockholm och hämta henne, för hon kan inte flyga själv längre. Då har de lite sällskap av varandra ett tag i alla fall. Själv har jag ganska fullt upp med lektioner de flesta dagar och på onsdag ska jag faktiskt resa bort, fast ibland undrar jag om det verkligen är en bra idé. Som till exempel när jag kom ned till vardagsrummet häromdagen från mitt kontor på övervåningen och svärmor vandrade runt här ensam med teven på högsta volym. Var Sverker tagit vägen hade hon ingen aning om.

Han höll tydligen på att sy något i alla fall…

 

Det visade sig att en granne ringt på och behövt hjälp med något. Sverker hade då placerat sin mamma framför teven och satt volymen på högsta och gått ut – och låst sig ute. När jag hittade honom hade han klättrat över muren som vetter mot gatan och var i full färd med att klättra nedför fasaden från köket till vardagsrummet (med en hand i bandage) för att banka på fönstret där och överrösta teven.

Samma natt vaknade jag av att svärmor skrek – hon hade trampat på en (äckligt stor – bara svansen var 20 cm) död råtta som en katt lagt som present utanför hennes dörr. Sverker sov som ett barn men både jag och svärmor hade svårt att somna om. Det får bli som det blir – jag ska i alla fall åka till England och vara borta i fem dagar. Jag tror att jag ska ha telefonen avstängd hela tiden.

Sverker och hundarna. Våra och Inka, som fortfarande kommer varje dag.

Sverker i kokongen

På promenad idag

Svärmor och hunden

 

 

 

 

Kommentarer
  1. Hej, usch vilken otäck händelse😢. Stackars Sverker, hoppas det läker bra. Hemsk skada att få. Vill också kommentera Roxys situation. Det som hände har inget att göra med hur tränad hunden är, ni har inte gjort något fel. Misstag med ostängda dörrar händer, ni tänkte rätt. Reaktionen hos hundarna var helt normal och förväntad. Vad som är väldigt bra, och talar till Roxys fördel, är att ingen av hundarna fick en skråma. Vilket betyder att alla höll sig till regelverket i ”diskussionen” mellan hundarna. Inget fel på Roxy som skulle föranleda borttagning. Men lärdom att inte lägga fingrarna emellan när kraftfulla hundar grälar om resurser. Så Roxy agerade helt hund-normalt, inget fel på honom. Hoppas allt blir bra och att Sverker kan återgå till favoritsysslor snart.

  2. Oj, oj vilken händelserik tillvaro ni har i Portugal! Hoppas du får en trevlig resa till England och kan koppla av med telefon avstängd!
    Är det semester eller utbildning du ska på?
    Knepigt att Sverker måste flyga med svärmor; finns inte ledsagare längre på flyget? När mamma skulle till syrran i Schweiz beställde vi ledsagare gratis hos SAS. Jag avlämnade henne på flygplatsen och SAS körde henne i rullstol till o från planen, då rullatorn var incheckad. Syrran ”hämtade ut” henne vid ankomsten. Lika smidigt som UM för ensamåkande barn!
    Härligt att Sverkar fortsätter sin kreativitet trots konvalesensen.
    Heja Sverker!

  3. Man skall aldrig gå mellan hundar som slåss, lättare sagt än gjort! Särskilt om det är ens egna hundar! Vi hade hundvakt till vår gamla hund, han blev attackerad av tre andra hundar 2 bordercollies och en Australienshepard, stora hundar alla tre! Vår hundvakt försökte rädda vår gamling(en liten pumi) och sträckte sig ner och försökte få tag i hunden! Då högg någon av de andra hundarna henne i fingret, men som tur var hade hon handskar på så det blev bara en skråma. Och vår gamling lyckades ta sig loss och fly. Han hade sin vinterdress på sig och det räddade honom för de andra hundarna hade inte lyckas bita igenom den, han fick bara blåmärken konstaterade veterinären som vi besökte. Men efter denna händelse sa jag till min hundvakt: att vad som än händer får du aldrig gå emellan eller försöka rädda hunden om en sådan situation skulle uppstå igen. Hon kom lindrigt undan, hon kunde också blivit rejält tilltygad både om händer och ansikte!
    Hoppas på att allt ordnar sig till det bästa för både människor och djur hemma hos er och att du Åsa får en trevlig resa till England!

    • Det är definitivt en lärdom vi gjort, men lite för sent alltså. Läskigt när de blir arga, hundarna – särskilt om de är många och stora! Usch och fy! Tur att hundvakten klarade sig! Minns en gång när vi var och köpte ved och vedhandlarens hundar attackerade Tuxa och Frida, då 10 år gammal gick emellan! Jag bara skrek! Vi har sagt åt tjejerna om detta sedan dess (att aldrig gå emellan) men Sverker glömde väl att han inte är osårbar och att det gäller honom också. Nu vet han.

  4. Ja, fy! När det inte är så enkelt att hunden gått till attack och bitit så förstår jag att det inte är lika lätt att göra sig av med hunden efter att någit sånt här skett (avbitet finger på biten husse). Men samtidigt: hur går ni vidare? Känner ni att ni kan lita på Roxy? Vet han sin plats i hierarkin fortfarande?

    • Vi känner att han inte avsiktligt skulle skada någon av oss – så långt litar vi på honom. Så långt man nu kan lita på en hund – eller någon alls.

  5. Ni lever i alla fall inte ett händelselöst tråkigt liv!
    Och hur vågar du resa bort??? 😉som sagt, kanske bäst att du stänger av telefonen.
    Älskar att läsa om era äventyr!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *