Vi hade haft våra katter i tolv-tretton år när vi skulle flytta till Portugal. Vi kunde ju inte bara lämna dem! Det var krångligt och nervöst att flytta med dem, då vi inte alls visste hur de skulle ta flygresan och byte av revir, men vi hade inte så mycket val. Lite jobbigt för oss, men värst var det för katterna förstås, och de hade verkligen inget val. Stackarna.Vi hade ju sålt deras revir! Där går andra katter nu!
Det är egentligen inga problem att flytta mellan EU-länder med husdjur. De behöver bara ha chip, vaccination och ett sällskapsdjurspass. Är de tillräckligt små får de resa inne i kabinen, om man flyger alltså, som ju vi gjorde. Man behöver bara ha en väska med rätt mått som finns att köpa på välsorterade djuraffärer. Vi fick lugnande piller som vi tvingade i dem strax innan avfärd som Arlanda, och enligt veterinären skulle de sova hela den drygt fyra timmar långa flygresan till Lissabon. Inte jama hela vägen som våra gjorde.
De fick en tuff start på sitt nya liv. 35-40 grader varmt och vildkatter på granntomten. Vi misstänker också att husets förra ägare lämnade kvar sin katt, för en stor svartvit kattkille verkade ha sitt revir här. Våra gammelkatter var nog livrädda! De hade inget eget revir och det var sjukt varmt. Vildkatter kom ändå in i huset om vi hade öppet någonstans och det hade vi ju titt som tätt. En jobbig start helt enkelt!
En gång alldeles i början trodde vi Elsa hade förlorat ett öga i slagsmål eller sammandrabbning med kaktus eventuellt. Sverker for in till byn med henne, men veterinären hade stängt. Istället fick han hjälp av killen med surfbutiken att göra rent och badda och konstatera att ögat fanns kvar. Folk är alltid så snälla och hjälpsamma här!
Så fort containern kom kunde Sverker bila hål i en vägg (ja, han hade packat ned en bilmaskin!) och sätta in en kattlucka, men de första veckorna fick de vara instängda när vi lämnade huset, och det gjorde i ju en hel del. Vi hade mycket att uträtta och upptäcka den första tiden, men sedan kattluckan kom in och vildkatterna försvann (en skjutsade jag ju till grannbyn..tror de andra fattade vinken) blev livet bättre för dem ett tag. Och lite svalare efterhand.
Vi tog med dem till den lokala veterinären för avmaskning i slutet av sommaren, när vi bott här ett par månader. Hon var lite lustig på det viset, veterinären, att hon ignorerade oss totalt, till och med hyschade åt oss när vi pladdrade på om deras ålder och flygresan. Hon fokuserade totalt på katterna. Vi blev även rekommenderade att vaccinera mot leischmania, så det gjorde vi förstås.
Men Elsa var inte nöjd. Hon ylade på kvällarna och magrade och hennes fina päls blev tunn och glanslös. Det tog ett tag innan vi fattade att hon var sjuk på riktigt och inte ”bara” vantrivdes eller längtade hem. När vi väl kom iväg till veterinären var alla hennes värden helt åt skogen och njurarna helt uppsvullna. Hon hade inte feber utan var nedkyld, vilket var värre. Hon var döende. Vi vet fortfarande inte riktigt av vad, men blodprov och röntgen och medicinering gick loss på två papp.
En riktig dunderkur medicin fick hon, antibiotika bland annat, men veterinären var inte särskilt optimistisk men som tur var verkade Elsa inte ha förverkat alla sina nio lov ännu utan repade sig långsamt. Nu, ett år senare har hon fått tillbaka sin fina friska figur igen och pälsen är finare än någonsin och hon verkar stormtrivas med livet som kattpensionär i Portugal.
Sedan var det Frasses tur. Ungefär en månad efter att vi adopterat loppcirkusen slutade Frasse äta och låg mest under en buske i trädgården och tryckte, och när han försökte gå vek sig benen under honom. Katter har väldigt hög smärttröskel och är väldigt tåliga, så när de väl börjar visa symptom på att något är fel är sjukdomen ofta långt framskriden. Så var det med Elsa och nu med Frasse. In med honom akut till en djurklinik i Cascais, eftersom det var måndag och stängt hos veterinären i byn. (Ibland känns det som om hon bara har öppet mellan halv fyra och 15.30, jämna dagar varannan månad. )
Frasse hade fått ett virus som han med högsta sannolikhet fått av Loppans loppor. Våra svenska katter har väl inte samma immunförsvar som katterna här. Frasse blev kvar på sjukhuset två nätter, fick dropp och antibiotika. Det kunde dock också vara så, med tanke på hur illa det var ställt med hans värden – han hade extremt lite röda blodkroppar kvar, att han fått katt-hiv. KATT-HIV?
Jag fick konstiga associationer om att Frasse kanske varit ute på dåligheter med smittade alley-cats i de portugisiska gränderna, men hade svårt att tänka mig det. Han har ju varit steriliserad i femton år! Däremot har han ju varit i slagsmål och tydligen kunde katt-hiv smitta via slagsmål också.
Frasse blev i alla fall inlagd på djursjukhuset med dropp. Vi hälsade på honom bägge kvällarna och ena förmiddagen också, och enligt veterinären svarade han bra på behandlingen, och som tur var hade han inte katt-hiv utan blev snart helt återställd han med. Tusen kronor natten gick det på, men vad ska man göra?
Jag tror bägge katterna blev av med ett par kattliv i samband med flytten. Stressen på flygresan och den första jobbiga tiden, slagsmål, värmen och så virus på det! Och de hade verkligen inte bett om att få emigrera. De trivdes alldeles utmärkt på kullen i Sverige. Undrar om de minns den och längtar dit? Det sägs ju att katter är enormt fästa vid sina revir, men vi inbillar oss att de är lite fästa vid oss också. Vi är i alla fall fästa vid dem som ni kanske förstått.
Sedan var det Loppans tur, eller otur kanske man ska säga. Familjens enda portugis. Frisk som en nötkärna och nu helt loppfri, men plötsligt var huset omringat av ylande hankatter, så vi fick stänga igen kattluckan och boka en akut tid för sterilisering. Det blev kliniken i Cascais igen, för hon i byn hade stängt, förstås. Ett dygn på sjukhuset för Loppan. Det kommer inte att synas någon skillnad, sa jag till barnen, och blev helt chockad när vi hämtade Loppan och hon var helt rakad och uppskuren på magen och skulle ha en fånig jacka på sig i tio dagar. Jag trodde de skulle snitta av äggstockarna lite snyggt eller något. Inte slita ut hela livmodern! Stackars katt!
Två tusen gick det loss på, så man fattar ju varför det finns så mycket vildkatter. Av en bekant fick jag höra att om man tog en kattunge från ett katthem så bjuder de på steriliseringen. Good to know, men nu ska vi inte ha fler katter tack!
De hade också passat på att ta hand om svanstippen, som Loppan bränt av i öppna spisen, som är ett absolut favoritställe, och det även efter att hon brände av svanstippen konstigt nog. Jag har aldrig velat veta hur en kattsvans ser ut utan päls, men nu vet jag. Den brända biten såg ut som en klo. Veterinären i byn sa att den skulle ramla av, men på kliniken tog de bort ”klon” och rakade en bit av svanspälsen för att kunna göra rent.
Loppan såg otroligt larvig och obekväm ut i den lilla post-operationsdräkten när vi kom hem med henne, och var väldigt medtagen. Hon hade ingen röst kvar så hon hade nog skrikit hela natten. Hon brukar ju vara med överallt, men nu låg hon bara där och knarrade fram någon sorts jamande. Stackarn. Det behövs verkligen inte fler katter här, men visst kändes det lite sorgligt att just vår lilla hittekatt skulle få lida för det.
Ett par dagar senare blev hon sitt vanliga jag igen.
Jag tror vi hade lite otur, eller sättare sagt hade våra medflytttade katter otur med att de råkade ut för virus och slagsmål, men samtidigt tur för att det finns bra veterinärvård här och för att de klarade sig och till slut har anpassat sig riktigt bra! Det hade känts sorgligt om det hade blivit så att de strukit med av virus som de hade fått bara för att vi flyttade med dem hit. Nu verkar de friska och glada. Jag tror faktiskt de trivs! De ligger i solen och njuter, eller i skuggan när det blir för vamt, de jagar småfåglar och möss och små mullvadar och ödlor som de stolt tar in och lägger sin matskål så vi ska se att de varit duktiga. (Besparar er bilder på det med!) De går små promenader i området och har till och med kompisar i kvarteret, som grannkatten som alltid hänger hos oss när husse och matte är borta längre än han tycker är okej, och lite andra typer.
One big happy feline family!
Pingback: Sju år senare – Bortugal
Åh, men den där jackan som Loppan fick ha på sig var ju helt fantastisk! Jag önskar de använde sådana här i Sverige. Vår katt opererade bort ena njuren för några år sedan och fick en ”kragdepression” (enligt veterinären) för att hon avskydde att ha krage på sig. Men hon var ändå tvungen eftersom hon inte lämnade operationssåret ifred (och även med krage var vi tvungna att vakta henne dygnet runt eftersom hon hela tiden försökte slicka på såret).
Ja visst var det en fin liten jacka, Ann-Louise! Jag kan meddela att Loppan inte var så förtjust i den, men hon slapp krage! /Åsa
Jag har sökt som en galning på nätet efter information då jag fann din blogg.
Jag och min man ska flytta till portugal på fredag..
har ordnat med vaccin till katterna och den biten är klar.
Men i dag greps jag plötsligt av panik.
Hur gör man på flygplatsen sen ??
Går man igenom vanlig säkerhets kontroll, då katterna åker som handbagage ? ( biljett köpt åt dom )
eller måste man ta ur dom ur burarna ?
jag kan verkligen inte utsätta dom för all den stressen, dom är dessutom innekatter och inte vana vid massa människor och stimmiga miljöer.
I ögonblicket ställs vi inför valet att avboka hela flytten, när vi inte vet hur det går till med katterna på flygplatsen ?
Hoppas och ber innerligt att du kan / vill svara på detta.
Vi gick igenom vanlig säkerhetskontroll med våra katter, Arima. De var kvar i sina burar hela tiden. Inte överdrivet förtjusta över att flyga, de jamade en hel del trots att de fått lugnande, men de kom fram välbehållna och själva flygplatsen var ingen fara. Det kommer att gå bra! /Åsa
Tusen tack för ditt svar- Känns lugnare nu
Tjohoo! Jättehärligt skrivet om kattäventyren. Behöver man piggas upp lite kan man bara gå in på din blogg och läsa lite. Tack för lite glada skratt./ Glad hälsning från Mig
Tack Catrina! Jag har sett att det funkar bra med era katter också! Gammal och liten! Kram! / Åsa
Fina bilder, och roligt att höra att katterna har det bra nu efter lite omställningstid. Tråkigt att ni haft sådan otur med katthälsan, och veterinär är inte billigt. Vi ordnade med vacc. och pass för våra två katter i god tid. Men den unge, 3 år, försvann en junikväll ett halvår innan vi flyttade. Den gamle, 9 år, följde med på bilresa, 4 dagar, till Portugal i början på mars. Allt har gått bra och han verkar trivas. Med huset vi hyr följde en övergiven ung katt, tidigare hyresgäst lämnade henne i november och vi flyttade in 3 mån senare. Hon var full av loppor o mask och nära utsvulten. Nu är hon pigg och glad, verkar helt frisk och vi steriliserade henne direkt. Men hon fick ingen pyjamas över sitt långa ärr, för oss kostade det ca 1700 för två nätter hos vet. Vi bor i utkanten på byn och vi ser inga andra katter här hos oss. Så inga slagsmål än.
Jobbigt när katter försvinner och man aldrig får veta vad som hände, Ingrid, men vad skönt att den gamle (ung jämfört med våra!) tirvs med sitt nya liv! Imponerande att klara fyra dagars bilresa! Våra var inte så bil- och resvana. Jaså ni har också en liten loppa? Priset för steriliseringen skiljde sig ju inte alltför mycket – kanske var det pyjamasen som kostade 300 kronor? Vi fick behålla den…Visst är det dyrt med veterinär men jag vet faktiskt inte vad det motsvarande kostar i Sverige. Det var så längesedan vi var med våra i Sverige så jag minns inte, och priserna har väl stigit sedan dess. / Åsa
Ja katten Aragorn brukar inte gilla att åka bil. Men på resan ned så hade han den dubbla hundburen, d.v.s. nästan hela lastutrymmet i volvon. Han hade mat, vatten o toa. Så han åkte bekvämare än vad vi gjorde. 🙂 Han tyckte hotellrum var ganska spännande.
Ja det låter ju smart med lyxkupé åt Aragorn. (:
Min stora vackra katt var den sista kvar av familjen, förutom bror i studentlägenhet på annan ort. Jag hittade en bostad på landet åt oss där vi bodde nästan ett år, han var gammal utekatt. Men när Spanienflytten närmade sig kunde jag inte ta med honom. Instängd i pytteliten, het lägenhet? Han skulle ha blivit knäckt. Via annons hittade jag ett nytt hem åt honom, Det var fruktansvärt att köra dit honom och lämna honom där. Glömmer det aldrig. Av allt jobbigt under den tiden var det det värsta.
Tur att era katter kunde följa med, och att det gick bra till slut.
Åh, nej vad sorgligt, Annika. Jag förstår din vånda, men rätt beslut helt klart! Han har det säkert toppen där, men det är svårt att skiljas från en sådan vän som en katt kan vara! Vi är glada att de överlevde den enda pärsen efter den andra. Det hade varit jobbigt om de flyttat hit och dött av det! / Åsa