Livet med zoom och facebookspaning i slutet av karantänen

De säger att vi ska få komma ut ur vår karantän nu, lite i taget. Inte sådär tvärt som när den infördes, när allt så plötsligt var förbjudet och livsfarligt, utan man ska släppa på restriktionerna gradvis. Det känns nästan lite läskigt, efter så lång tid i vår bubbla. Det är väl åtta veckor sedan jag drog på mig ett par jeans och böt tofflorna mot något med klack och åkte till jobbet. Sintra på tisdag och torsdag förmiddag, Lissabon på tisdag och torsdag kväll. Det är väl sju veckor sedan vi följde barnen till skolbussen tidigt på morgonen, och lika länge sedan vi gick till boxningslokalen på måndag, onsdag och fredag kväll. Lika länge sedan barnen hade surfskola på lördag förmiddag och dans på eftermiddagen.

Alla dessa aktiviteter sker numera på zoom eller annan liknande kanal, utom då surfskolan som inte sker alls. Jag undervisar via zoom, barnen undervisas via zoom och har dans via zoom, och tre gånger i veckan tränar vi till och med thaiboxning via zoom. Allt iklädda ungefär samma myskläder.

 

Dagarna tillbringas i tofflor och mysbyxor, eller min favoritkombo: UGG-stövlar och rosa LIDL-shorts. På morgonen går jag ut med hunden klädd så, sedan sitter jag och jobbar ett par timmar klädd så, äter lunch så, tränar så (fast barfota). Tar jag en längre promenad blir det träningsskor, men summan av kardemumman är att man liksom hasar omkring hela dagarna och gränsen mellan jobb och vila och träning, ute och inne, natt och dag inte längre är lika tydligt markerad som när man bytte klädsel och sminkade sig och tog bilen till jobbet eller tränade ihop med andra.

Det är ju inte så att vi saknar rutiner eller inte har fullt upp ändå. Bara att vi inte klär på oss, ger oss iväg ut och är bland folk. Barnen sitter på sina rum vid varsin skärm i pyjamas och äter kakor samtidigt som de har lektion, eller om de bara chattar med klasskompisar, jag vet inte. Jag sitter vid min skärm och gör mina timmar och behöver bara se civiliserad ut från axlarna och uppåt, och bara när jag har lektioner på zoom. Oftast syns jag inte. Jag finns knappt.  En konstig tillvaro, men egentligen ganska behaglig. En del av er vet kanske vad jag menar.

Sliter mig från min skärm en stund för att kolla vad barnen gör. ”Har lektion…”

 

Att man gradvis släpper på restriktionerna kommer inte att ändra så mycket för oss. Min undervisning kommer fortsätta online och ungarnas också. Vi planerar inte att åka någonstans eller gå på glest möblerade restauranger där jag förresten undrar hur serveringen ska gå till om man inte får komma närmare än två meter.

Detta är alla fall vad som gäller, så det är det man ska ha koll på om man vågar sig ut.

 

Vi kommer att fortsätta hasa runt i vår bubbla hela sommaren antagligen. Ända tills september när skolorna öppnar igen, och det gör oss inte så mycket. Vi har det bra i bubblan, men lite jobbigt blir det ju om man tänker att det för barnen kommer att bli sammanlagt ett halvår utan att de får gå i skolan eller ens umgås med kompisar, om man bortser från den lille karantänrebellen till grannpojke som i stort sett flyttat in här. Vi är så vana att han är här att vi ibland dukar för fem fast vi är bara fyra. Bortsett från honom ska de alltså inte träffa andra barn på ett halvår mer än online, och egentligen inte ens honom.

Det som är mitt främsta bryderi är egentligen hur det ska bli med stränderna. Det är inte bara jag som undrar. Alla undrar, det ser jag på Facebook, som nu är mitt sociala sammanhang och länk till omvärlden utanför jobbet. En facebookspaning har jag ju gjort en gång förut här på bloggen, och det är ofta en ganska bra spegel av vad som händer omkring en och hur folk reagerar på det.

Det är på facebook jag läser att stränderna ska öppna, men med olika restriktioner. Olika stränder ska ha olika restriktioner och olika lösningar för hur det hela ska skötas. Det som gäller nu är verkar vara att stränderna bara är öppna för fysisk aktivitet, som surf, vilket leder till roliga inlägg på facebook om folk som vill låna ”en sån där frigolitbräda så de också får vara på stranden” och idéer som denna:

 

Surfskolorna får öppna igen, men bara med två surfare åt gången. Jag antar att någon ska stå och räkna så ingen surfskola har fler än två i vattnet samtidigt. Att surfa överhuvudtaget var inte tillåtet under karantänen, men att surfa ensam blev tillåtet för en vecka sedan.

Vart ska du då? Besöka min mormor i Castelo Branco…. (också förbjudet förresten!)

För min del tror jag att det är större fara att smittas på affären än på stranden, alla dagar.

 

 

”Fuzileiros” ska tydligen bevaka vissa stränder och jag tror inte mina ögon när google påstår att det betyder marinkårssoldater. Utöver policia marítima och badvakter alltså. Beväpnade marinkårssoldater som skjuter prick på de som inte håller avståndet eller inte håller på med ”fysisk aktivitet”? Kommer man att få ligga ned alls på stranden i sommar utan att riskera att bli skjuten (om man håller avståndet)? Antagligen, men bara närvaron av polis och militär förstör väl lite av den där avslappnade beachkänslan man är ute efter när man beger sig till stranden. Förslag på ”rutnät” i sanden så folk inte ligger för nära och ”drones” har också förekommit, samt att man spekulerar i om man ska behöva boka plats.

Min handduk i år.

Nummerlapp till stranden

 

Helt okomplicerat kommer det med säkerhet inte att bli, och ska det vara så känner jag nästan att jag struntar i stranden i år. Vi har ju pool, och kanske kan man smyga iväg till någon av de otillgängliga stenstränderna och hoppas att inte alla andra också tänker så. Små stränder utan badvakt ska stängas av, läser jag någonstans, för att hindra att folk trängs där, så kanske spricker den planen också.

Hit har ingen tagit sig i alla fall. Bara vi, men det blir nog folk här med.

Lite svårbadat och farligt, men vad gör man inte?

 

Lyxproblem i det stora hela, men faktum är att frågan om hur det ska bli med stränderna tagit över allt mer i flödet. ”Nu är det inte massdöd och belastningen på vården som oroar oss, utan hur det ska bli med stränderna”, läser jag i en krönika och får min facebookspaning bekräftad.

Folk undrar också lite halvt på skoj hur det ska bli med solbrännan, om man måste ha munskydd hela tiden (annars får man böta upp till 350 Euro!) och om man kommer att kunna köpa bikini i tre delar, alltså med matchande munskydd?

 

Ja, och så alla inlägg om hur tjock och hårig man blivit i karantänen.

Andras män i karantänen Frisörskornas män …

En panda äter 12 timmar om dagen. Är det därför det kallas pandemi? En elev till mig myntade förresten också en ordvits om att kylskåpet var bästa sällskapet under karantänen (kylskåp och sällskap låter tydligen ”exakt lika”).

 

Du ska se att att vi kommer att växa som människor av den här tiden i isolering.. Har du också gått upp i vikt?

 

Och den här roliga bilden från Lissabon:

 

Det är ju en bra strategi att skämta om saker för att lätta upp stämningen, men egentligen är det här inget att skratta åt ju. Folk har förstås andra och värre bryderier. Riktiga problem. Ekonomiskt är ju det här en katastrof för många, inte bara här i Portugal, men här hade väldigt många det redan knapert. Företag går omkull, folk blir arbetslösa och de som tvingas stanna hemma med barn på grund av att skolor är stängda får bara 66% av lönen, och det är ju inte mycket om man tillhör de miljontals portugiser som bara tjänar minimilön, kring 700 Euro. En granne som nu ser sitt företag/livsverk gå under delar ständigt information om att allt det här med viruset är en komplott.

 

Allt fler familjer behöver ekonomiskt stöd för att ha råd med hyran, läser jag i en artikel.

 

På nyheterna ser jag att köerna ringlar långa till matutdelning i Lissabons fattigare förorter, där de bor som kanske inte ens omfattas av det inte särskilt generösa sociala systemet och som nu inte har möjlighet att försörja sig på arbete.

 

Vi får hoppas att detta snart får ett slut, även om jag gärna går runt i tofflor och myskläder i min bubbla ett tag till. Det känns läskigt och osäkert med detta gradvisa lyftande av restriktionerna, vad som gäller och hur det ska funka, men folk behöver komma ut nu. Så är det nog.

Jag avslutar med att zooma ut från dessa dystra tankar och från vår lilla bubbla med en radda bilder tagna med kamerazoom från balkongen. Så ser den ut, världen därute, och nu ska den öppnas, bit för bit.

Cascais har man inte varit i på ett par månader heller.

En del bilar ute. Slutar de med poliskontrollerna här nu? Gradvis? Eller kommer det att behövas polisspärrar för att begränsa att stränderna överbefolkas?

Prydlig i condominiot

En tant som är ute med hunden. I tröja. Och katten.

Imorgon ska jag nog gå in till byn och se hur det känns.

Kommentarer
  1. Pingback: Vad vi förlorat och vad vi fann – Bortugal

  2. Det känns nog allra konstigast att naturen begränsas. Att en tom strand inte för beträdas och att man inte får leta sig till en egen vik bland klipporna. Det som känns både normalt, vettigt och ofarligt (vad gäller närhet och smitta). Jag är SÅ glad att vi inte har sådana begränsningar i Sverige, för jag går eller springer varje dag i skogen och vid vattnet där vi bor. Frisk luft, ljusgrön vår, fågelkvittor och motion. Hoppas Portugal kommer klara sig bra när man lättar på reglerna.

    • Ja, just den har de i och för sig släppt på nu, men länge fick man inte ens vara ensam i naturen om det inte var nära hemmet och med hund som alibi. Nu får man vara på stranden, men det finns regler och ska kontrolleras och så vidare, vilket verkar rätt omöjligt. Vi har ju också haft tur som bor så att vi kan töja lite på det hela och ändå ta en långpromenad om dagen. Jag hoppas också det kommer att funka, och att landet kan återhämta sig på alla sätt inom en rimlig framtid. /Åsa

  3. Tack för ett roligt inlägg. Man behöver få skratta ibland mitt i allt elände.
    Vi tänker också på alla våra portugisiska vänner och ser hur tufft de har det. Vi gör det vi kan genom att beställa hem mat från en familj och även öl från små lokala bryggerier tex i Colares. Vi vill ju att de ska finnas kvar!
    Vi har också lärt oss att det går utmärkt att dricka vin med vännerna via Zoom.
    Skönt att vi kan gå ut nu i alla fall. De senaste veckorna har vi smitit ut och smugit runt i kvarteren för att inte bli tokiga.
    /Lotta

    • Ja, vi har också försökt stötta små företag, genom att beställa hem osv. Och så betalar vi in en hel del skatt i år och nu när det släpps på det ena och det andra blir det lättare för alla. Hoppas jag.

  4. Ja visst känns det lite konstigt nu när det lite lite öppnar upp. Två gånger den här veckan har mina myskläder bytts mot något mer välklätt:) Vi har varit i Lagos och druckit take away kaffe men trots att flera affärer återigen är öppna så är gatorna tomma. Så har vi det här med stränderna… Idag tog vi en långpromenad på favoritstranden. Fysisk aktivitet, hundprommis, social distansering, avsides strand, ingen avspärrning. Har tolkat det som att det är ok?
    Här får jag känslan av att de tänker dig någon form av turistsäsong, blir spännande att se hur det ska lösas praktiskt med munskydd och distanser?

    • Ja, än är det väl lugnt i Algarve, báde vad gäller smitta och antal turister. Hoppas det hålls i schack och att det funkar att vistas på stränderna i sommarvärmen, utan trängsel. Lissabon och även Sintra är ju bland de värst drabbade områdena, och vi är fler som ska samsas om stränderna även utan turism så det är väl striktare här, men de släpper alltså på det lite…vi får se hur det funkar./Åsa

    • Det var absolut en panikreaktion, men paniken var befogad, med tanke på hur det såg ut i Spanien och Italien. Kanske hade Portugal haft samma dödssiffror (fast i proportion till mindre folkmängd) om man inte agerat så snabbt och drastiskt. Något facit fanns inte och finns inte nu heller. Vi fár hoppas att det som gjorts gjorde mer nytta än skada.

  5. Jätteintressant att höra hur läget är utanför Sverige. Här är det ju inte så annorlunda inte ens för oss som är 70+. Vi träffar barn, barnbarn och vänner utomhus (med avstånd). Vi har hjälp med att handla mat. Jag kan tom vara ute på promenad med ett antal damer som också är i riskgrupp. Vi har med oss fika på vandringen och sitter sen ute i skogen och dricker vårt kaffe. Skönt att få vistas ute.

  6. Ja, men så känns det! Som om man knappt finns längre. Ganska behagligt, på sätt och vis. Inte så många måsten, ingen som ser om man är påklädd, bara det stilla livet med familjen, hemma… Frustrerande också, tycker jag själv, men sedan vi började få gå ut och röra på oss med barnen har allt blivit mycket lättare.

    Innehållsrikt inlägg. Roligt att du skriver igen, Åsa.

    Själv har jag just avslutat min karantändagbok. Även om karantänen officiellt inte är slut, så känns det så. Hur man kalla det att sitta i karantän, när man får gå ut och röra på sig? När flera butiker och restauranger öppnar och man kan gå dit? När man får lov att åka bil hela familjen inom provinsen? Nej, jag tror nog att karantänen är slut, i alla fall för halva befolkningen i Spanien, vi som går in i fas 1 i morgon!

    Ha det fint i den nya, begränsade friheten!

  7. ?? Alla skämtsamma bilder om stängda stränder ???. Jo, det känns jättekonstigt. Tack för ännu ett underhållande inlägg Åsa! Vi klagar inte heller, tur vi är pensionärer. Unga grannarna har tvingats till halvtidsarbete, men har ännu jobbet kvar. Fritidshusen i byn är fyllda av Lissabon-folk, lite mer liv än annars. Min tänkta resa till Sverige har blivit annulerad och ombokad ett antal gånger. Nu hoppas jag att jag får åka till flyget som,är bokat till nästa söndag. Lyxproblem, jag vet.

    • Ja, det rullar förbi mycket roligt och intressant i flödet (också) så jag brukar spara på mig länkar och bilder till inlägg. Så lissabonborna ger sig ut på landet minsann? Ja, det är ju lättare att vara i karantän på landet, mer rum att röra sig på. Jag förstår dem. Hoppas du kommer iväg då och håll avståndet!

      /Åsa

  8. Det är så intressant att läsa om hur det är i andra länder! Jag har ju pratat med mina kusiner i Lissabon och de är också lite nervösa nu för hur det ska bli! Medan vi här i Sverige, eller jag iallafall, har vant oss vid att hålla avstånd i butiker och utomhus och att det mesta är öppet, nästan som vanligt. Jag tycker gott att stränderna kunde vara öppna. Risken att bli smittad där eller i skogen känns ganska liten, fast jag förstår rädslan för att för många ska samlas på samma plats! Det blir nog en ovanlig sommar för många.

    • Ja, visst är det nästan som vanligt där i Sverige? I alla fall för de som inte är i riskgrupp/äldre. Mina föräldrar håller sig helt undan folk, men hur länge ska de kunna göra det? Det är ju samma här, att de som är i riskzon måste fortsätta hålla sig i isolering, men hur länge? /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *