I vår by anordnas det inte bara karneval varje år i februari/mars utan även en byfest varje augusti, för att fira Nossa Senhora de Assuncião, som tydligen är Jungfru Maria, när hon tas upp till himlen. Vår by är inte den enda som har byfest i augusti men hittills har vi bara varit på vår bys byfest. Vi tycker det räcker, särskilt som den pågår i hela tio dagar – eller rättare sagt nätter!
Första året hade vi ingen aning om vad vi skulle förvänta oss när vi såg affischerna om byfesten förutom att det skulle vara liveband, men när startdagen närmade sig kunde vi ju se på själva festplatsen att de satt upp festbelysning, kört dit karuseller och olika vagnar som med chorizobröd och de obligatoriska farturas, friterade grejer, men där var tomt på folk.
Det var tydligt att under dygnets ljusa timmar vilade byfesten, för att komma igång någon gång efter att folk ätit sin middag. Vi trodde det skulle vara lite folk vid åttatiden, lite lagom sent för barnfamiljer, så vi blev lite snopna när vi upptäckte att vi var de enda gästerna där, förutom en till barnfamilj som också såg ut att ha förvillat sig hit från något nordeuroperiskt land.
Där stod vi och frös i den kalla vinden och kände oss lite fåniga och vilsna och frusna, för under många av sommarveckorna blåser nortadavindarna ganska friskt från Sintrabergen ned genom byn på kvällarna, och det gjorde det under den här augustiveckan vår första sommar här. De andra stackarna visade sig vara ett engelskt/italienskt par som jobbade för Greenpeace och som hade köpt semesterhus i byn. Vi pratade med dem en stund, köpte sliskig sockervadd och vann någon plastig grej på prickskytte och sedan gick vi hem. Greenpeacefamiljen har vi inte sett till sedan dess. Tyvärr, för de var ju annars en spännande bekantskap.
Att festen sedan pågick utan oss senare på kvällen och kommande kvällar kunde vi tydligt höra för musik spelades på hög volym långt in på natten. Under resten av tiden som festen pågick gjorde vi ytterligare några försök att gå dit tillräckligt sent för att det skulle vara lite mer folk och fart, med tanken att vi kanske kunde spana efter eventuella blivande klasskamrater till barnen och kanske presentera oss eller så, men det är ju lättare sagt än gjort.
Nästa år hade vi bättre koll och var mer laddade inför veckan, för att inte tala om barnen, som visste att de skulle träffa på kamrater där. Lite brydda blev vi ändå när en grannfamilj som har en dotter i Jonnas klass frågade om Jonna vill gå med dem på festen. De kunde hämta upp henne vid elva sa de. Lilla Jonna? Sex år gammal? På byfest utan oss? Klockan 23 på kvällen? Vi går också dit då, sa vi, och tog en extra lång siesta den dagen för att orka med. Och se, framåt midnatt strömmade de in, barnfamiljer, grannar och klasskamrater till barnen och så gamlingarna. Det var livemusik på scenen och folk dansade för fullt, så vi höll aldrig på att ta oss därifrån. Kring midnatt med huvudet dunkande av all dånande dunkande musik bar vi hem barnen, som redan tjatade om att få gå dit nästa kväll igen…
I år var det alltså tredje året med byfest för oss och det blev flera vändor i år med. Första festkvällen var våra barn först att åka jättekängurukarusellen och så fick de ta några varv på de andra attraktionerna också.
Jag fick ett extra tillfälle att uppleva byfesten by night, då jag var på middag med föräldraföreningen på byns pizzeria i lördags, där vi åt buffé och drack sangria (vilket jag överlevde utan kliattack trots att det borde vara rena histaminförgiftningen) och pratade och tjoade (mest de andra, men jag hängde med så gott jag kunde) och så slutade det hela med att vi gick på byfesten.
En lördagskväll på småtimmarna var byfesten i full gång på riktigt. När livebandet hade packat ihop dök det upp DJ som till min förvåning spelade gamla rocklåtar. Riktigt gamla rocklåtar. Byborna rockade loss till gamla godingar som ”I love rock n´roll” (Joan Jett and the Blackhearts) ”Poison” ( Alice Cooper!!) , Hell´s Bells, ( AC/DC) , Living on a Prayer (Bon Jovi). Högst oväntat och lite underligt att befinna sig med föräldraföreningen på byfest i Portugal och höra the soundtrack of min länge svunna ungdoms festande i Ljusdals Folkets Park. Musik som skär genom tid och rum tydligen, men så var väl de flesta på byfesten i min ålder också. Hälften av dem var i och för sig där i sällskap med sina föräldrar och sina barn, och så drog det runt lite ungdomar, men inget fylleri, inget hånglande och inget pinkande eller spyeri i buskarna, vilket känns betryggande. Om några år kanske Frida och Jonna är där med sina kompisar var och varannan kväll /natt under festveckorna, men vi kan gå dit och spionera på dem utan att det verkar konstigt, eftersom alla generationer har samma sociala arena här. Var det några vuxna i folkparken i min vilda ungdom? Inte vad jag minns, men så minns jag väl också bara valda delar. Nuftig som jag är nuförtiden i alla fall, cyklade jag hem vid tvåtiden. De andra i föräldraföreningen hade tydligen blivit kvar till fyra på morgonen och några till sex på morgonen!
Nästa dag var det söndag och dags för byfest igen, men då för att se Jonna vara med i dansuppvisning.
På småtimmarna hörde vi musiken dunka ända in i vårt sovrum, för nu hade vinden vänt. Denna natt var det tydligen en annan DJ, och brasserytmer som gällde.
Och så blev det som sagt en till vända, tillsammans med en bloggläsare som kom förbi på besök!
Vi hade tänkt gå dit sista helgen också, och se processionerna som skulle äga rum på fredagkvällen och på lördagen till jungfruns ära, men bestämde oss för att spara det till nästa år, för vi hade redan blivit mätta på byfest för denna sommar!
Här kan man se och höra lite mer från byfesten om man inte fick nog!
En kväll på Festas do Mar, folk och musikfest i Cascais blir det nog däremot också under augusti månad!
Pingback: Bortugal har fyllt 10 år! – Bortugal
Pingback: Vad vi förlorat och vad vi fann – Bortugal
Jag, som är morgonpigg och kvällstrött, har ganska svårt för de här sena vanorna söderöver… Mitt problem är att jag vaknar tidigt på morgonen – oavsett! Man blir sliten när man lägger sig sent då… Jag vet, det låter lite som penisonärsvarning, men jag har alltid varit morgonpigg och kvällstrött…
Samma här, FREEDOMtravel-Helena! Jag lägger mig helst innan midnatt i alla fall, och är pigg nästa dag. Jag är inte jättemorgonpigg, men försöker gå upp rätt tidigt. Det känns surt att sova bort en hel förmiddag nästa dag. Jag är nog både kvällstrött och morgontrött när jag tänker efter! Tänker att de sena vanorna har med värmen att göra men så är det ju inte heller. Det är sådär sena tider för olika evenemang året om. Jag fattar inte hur de yngsta och de ääldsta orkar, men det verkar inte vara något problem. Vi kanske vänjer oss…eller barnen i alla fall! 🙂 /Åsa