Tillbaka till får och apelsiner – när detta är över

Många funderar nog i nuläget efter några veckor av undantagstillstånd, lockdown, karantän och allt vad det heter på vad de ska göra när detta är över. När man kan, får och vågar lämna den här begränsade och asociala tillvaron som påtvingats oss. När oron och eländet är över. Så även jag.

Jag tänker då på byn, den som vi skulle ha åkt tillbaka till nu i påsk om inte detta elände hade varit. Nu kan vi inte åka dit, men när detta är över, då ska vi åka tillbaka till byn med två invånare, till fåren och apelsinerna.

Det kanske låter konstigt att i nuläget drömma sig bort just till en plats där social distansiering är normaltillståndet. Där det kan gå veckor utan att man träffar en kotte och där man inte har för vana att åka och handla mer än kanske varannan vecka, inte bara för att man har så man klarar sig ändå, utan också för att det är en bra bit till civilisationen. Dit åker jag i alla fall i tankarna nu. Tillbaka till byn som inte finns på kartan.

Där ligger den i alla fall!

 

Eftersom vi inte kan åka dit sitter jag här och minns:

Vi trivdes som sagt bra så fort vi kom fram till den öde byn, men det var när vi fick träffa Fernanda och följa med henne och hämta in fåren som det blev precis som jag hade tänkt mig att det skulle vara, fast bättre. Då kändes det att vi hamnat rätt. Det var detta jag ville till. Till en promenad i skymningen, till detta samtal. Till ljudet av fårens bjällror och lugna bräkanden.

Fernanda går ju och hämtar in fåren varje dag och har gjort det hela sitt liv nästan, så hon hade lite roligt åt våra förtjusta utrop och min klickande kamera, men nog tyckte hon också att det var roligt att visa oss vilket vackert liv hon hade. Vackert men tufft, med mycket hårt arbete. Inget för en lat person, det var hon noga med att påpeka, och man måste uppskatta livet med djuren och naturen.

Här hade hon levt hela sitt vuxna liv, sedan hon gifte sig i ganska ung ålder, och vuxit upp hade hon i en grannby. Många undrar om det inte är långtråkigt, men det är ett väldigt omväxlande liv för det är alltid olika saker som ska göras, berättade Fernanda. Olika saker som ska planteras och skördas och tas vara på. Olika årstider. Var och en med sin tjusning. Allt detta och en massa annat som stannar mellan oss hann Fernanda berätta medan vi hämtade in fåren och getterna, i skymningen den allra första kvällen i byn.

Det var skönt att lyssna på Fernanda och titta på fåren och getterna som betade gräs och buskar i skymningen. Höra bjällror och bräkanden och se Jonnas glädje över tillvaron och samvaron. Jonna ville nästan sova med killingarna i ”o corral” som deras nattviste hette.

Inne för kvällen

Jonna med killinggänget.

Många bilder på Jonna med killingar blev det!

It´s a killing!

 

Till slut gick vi också in för kvällen. Fernanda gjorde en brasa medan jag stod där och kände mig som en tafatt stadsbo eftersom jag misslyckades med att få fjutt på veden. Hon hade också lagat en soppa till oss och gjort och några ”rabanadas”, typ som fattiga riddare, och hönsen hade värpt ägg. Hon bad om ursäkt för att det inte var märkvärdigare än så, men när någon har plöjt jorden, sått och planterat och sedan skördat allt som var i soppan och fött upp hönsen som värpt äggen på majs som man själv odlat så tycker jag att det är så märkvärdigt det kan bli, och det sa jag också.

Själv bad jag om ursäkt för att jag inte fattat att det fanns ett eget kök till rummet vi hyrde också, där vi kunde laga egen mat. Ett trevligt kök, med öppen spis. Fernanda hade ingen brådska ned till sig så där satt vi sedan vid brasan och pratade om livet på landet. Om att hon som sagt vuxit upp i en grannby och att det på den tiden fortfarande fanns ungdomar och barn i byarna, men att när hon sedan gifte sig och fick barn blev sonen enda barnet i byn. Det blev bara gamla kvar och barnen gav sig av och bildade familj på annat håll. Sedan dog de gamla av.

Så är det på många håll i Portugal, att landsbygden avfolkas på det viset. Jag har redan skrivit om att en femtedel av portugiserna emigrerat till andra länder där arbete lönar sig bättre, eller så flyttar de till städerna för att studera eller jobba. Det är inte många kvar i byarna och ännu färre som faktiskt livnär sig på det sättet som Fernanda och Manuel, som har djur och odlar.  Kanske främst för att det nu finns alternativ men också för att det är ett tufft liv som består av mycket arbete i gassande sol och isande regn, och det är inte arbete man blir rik av. Om man har tur går det runt.

Men ändå. Vilket fantastiskt liv! Fernanda och Manuel är i det närmaste självförsörjande och har en liten inkomst av djuren och av uthyrningen. Hur imponerande är inte det? Och hur hållbart! Och vackert. Fernanda visade bilder på vinskörd, stora fina tomater och paprikor som hon odlat och jag imponerades.

 

 

Nästa morgon var byn tom igen när vi vaknade. Jonna och jag gick runt och plockade apelsiner och letade efter folk och fä, och då plötsligt dök bägge byborna upp med en flakbil fullastad med buskar. Eller ris eller vad man kallar det för när man skär av buskar. Inte ens det vet jag. De hade i alla fall redan varit ute och hämtat mat till getterna för att Fernanda skulle ha tid att följa med oss på en tur i bergen, en utflykt som jag berättar om en annan gång.

Bild från utflykt.

 

När vi kom tillbaka från utflykten var byn full av liv för första gången. Full av får och getter som hämtats hem från betet och nu käkade apelsiner till kvällsmat och betade av ödetomterna lite innan de skulle in för natten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Innan det blev mörkt  gick vi till hagen och kollade om vildsvinen förstört stängslet (igen), om vattendraget höll tätt eller skulle skölja med sig hela hagen när regnet kom i veckan, och Fernanda hämtade mer buskar till getterna att knapra på. Alltid dessa sysslor.

Ett träd hade fallit över stigen. Vi hade inget att hugga med och gjorde inte så mycket nytta, men Jonna försökte i alla fall.

Fernanda hämtar lager till getterna. Eller om det var fåren.

 

“Det där är du bra på!”, sa jag där jag stod och såg på när hon skar av kvist efter kvist lika naturligt som en annan skär gurka. Jag kände mig lite tafatt igen och rätt värdelös i den kapabla Fernandas sällskap.  ”Jag borde ju kunna det här rätt bra eftersom det är det här jag gjort hela livet”, sa Fernanda. ”Men så har jag ont i axlarna och ryggen också”. Slit och släp, och lite lön för mödan helt enkelt. Sysslor utan ände, och den där hackan och skäran (enxado och foice) hon bar på hela tiden, hackan som hon stödde sig på och skäran över axeln var som förlängningar av henne.

 

Djuren ska ha mat i alla väder, vareviga dag.

 

Och så blev det kväll och soppa vid brasan igen, och så vaknade vi till en ny dag, med de bägge byborna, med fåren och getterna, lammen och killingarna och apelsinerna. Den sista dagen. Fernanda plockade och skar med sin skära och när vi skulle åka var vi fullastade med apelsiner, clementiner, citroner, kiwis, lök, potatis, kål och ägg.

Jonna ville ta med killingar hem, men det avstyrdes.

 

Ett lamm då, mamma?

 

När vi kom var vi främlingar, men när vi skulle åka var det som att vi varit och hälsat på gamla goda vänner. Vi sa inte hejdå, utan vi ses igen. Det gör vi. Nu ska vi inte åka någonstans alls, men när detta är över, då är det ändå dit vi skulle vilja åka.

Beijinhos, até à próxima! Puss puss, vi ses igen!

 

Ja, det låter kanske konstigt att vilja åka till just en avfolkad by i obygden då när isoleringen är över och man får frottera sig fritt med folk igen och umgås med hur många man vill på en gång, men ett återbesök där står i alla fall överst på min lista över platser att besöka när det är okej att resa igen. Då vill jag resa dit. Jag tyckte om både stillheten,  tystnaden där och samtalen. Jag tyckte om att stå och prata och skala apelsiner till ljudet av djurens bräkande och bjällror.

 

Den där byn är extra skön att tänka på just nu i dessa oroliga tider. Är det inte på just en sådan plats man skulle vilja vara just nu egentligen? I en by där det inte finns några folksamlingar att undvika. I en by som är i stort sett självförsörjande, långt ifrån allt detta? En del av mig kan inte låta bli att tänka att om framtiden ska se ut så här, om nu inte allt återgår till det vanliga, då är det nog egentligen så man borde leva.

 

Kanske är det så många fler av oss borde leva även om allt blir som vanligt?  Närmare naturen, med årstiderna, i ett lugnare tempo. Inte alltid ha bråttom att skaffa något eller åka någonstans. Borde inte livet vara mer som då, oftare som så, som när vi plockade apelsinerna direkt från träden och skalade dem och åt dem bland får och getter och pratade om livet i en liten liten by där livet är hårt men vackert på så många sätt.

Dit ska jag i alla fall jag återvända när detta är över. Och du?

Comments
  1. Pingback: Rör inte mina promenader! – Bortugal

  2. Ja, dit åker jag gärna! Men kan vi prata med varandra? Jag kan ingen Potugisiska.
    Tack för ett inspirerande inlägg. Nu ska jag ut och skrapa bilen innan jag åker till jobbet. En av många få gånger denna vinter/vår i Simrishamn

    • Nej det blir ju svårt. Det pratas bara portugisiska i byn, så där missar men en del av upplevelsen om man inte kan språket. Man kan ju också åka dit utan att vara så social som jag ville vara, men nu kan man ju inte alls åka dit. Jag såg att det snöade i Uppsala.

      /Åsa Winald

  3. Fin resa och fint möte! Jag vet att getter är allätare men inte visste jag att de tycker om apelsiner.
    När det här är över vill jag åka till Sverige och träffa mina föräldrar och resten av familjen. Mamma var här förra året, men pappa och de andra har jag inte träffat på drygt 2 år. Skulle ha åkt på fredag :-(.

    • Ja, folk blir ju separerade mer nu än annars av avstånden. Man kan inte åka och hälsa på som förr och en del sitter fast och kan inte ta sig hem. Det är svårt att ta in, att man inte kan röra sig fritt när/om man är van vid det. Vi skulle haft svärmor här i februari, men hon ställde in och när jag kan träffa mina föräldrar igen vet jag inte, men det här går väl över. Det måste det göra. Hästar och grisar älskar också apelsiner, det lärde jag mig på ridskolan här där vi gick ett tag. Rida lärde jag mig aldrig riktigt. /Åsa

      • Ja, det bodde folk i alla husen en gång i tiden, men det blev bara de äldre kvar och sedan dog de. Mitt värdfolk var ett undantag: han blev kvar i byn där han vuxit upp och bildade familj där, men det gjorde alltså ingen annan. De andra husen står tomma, men på sommaren brukar det komma en familj till ett av husen. Annars är det alltså tomt. Fernandas och Manuels får och getter ser till att det inte växer igen helt. De har ju lite gäster (som oss), men annars är det bara de två där. Man kan tycka det är lite läskigt eller kanske mer sorgligt att det blir så, att det är en tendens i stort sett i alla byar i inlandet att de avfolkas.

        /Åsa

        /Åsa

  4. Men är alla hus utom Fernandas öde? Det är ju trots allt en liten by men du skriver att de bara bor 2 personer där. Kommer det turister i högsäsong eller vems är alla andra hus? Är det inte lite läskigt att det står öde annars, när man vandrar runt på de små gatorna? Naturen verkar dock väldigt fin – och jag förstår att Jonna ville ha med sig killingar hem!

    • Ja, det förstår jag! Jag har tur som har mina barn hos mig, men jag har ju föräldrarna i Sverige och hade planerat träffa dem i juni (fast inte i Sverige). Det känns osäkert om det blir av och jag är orolig för dem förstås. 🙁 /Åsa

  5. Vilket vackert reportage med vackra bilder.
    Förstår att du längtar efter återbesök och det måste väl kännas som ett måste. En plats man aldrig glömmer och gömmer i minne och hjärta.

  6. Bilden på geten som sträcker sig upp för att nå apelsinträdet, ljuvret som spretar. Den bilden är suverän!

    Det verkar som att de vet vad de gör för vackrare skörd har jag sällan sett. Citronerna är magnifika, inte ett kryp eller skada.

    Jag förstår att du vill dit igen.

    Sköt om er!

  7. Livet i lilla byn känns som Sverige för längesedan… så vackert och enkelt men också slitsamt. Förstår att ni längtar dit igen! Ett liv i samklang med naturen och säkert sunt och bra på många vis för både människor och djur. Härliga foton, tack!

    • Ja, det var som en resa i tiden! Jag har dock aldrig riktigt upplevt ett sådant liv på nära håll förut tror jag. Lätt att romantisera kring när man inte känt på slitet utan bara varit på snabbvisit, men ändå. Det är ett vackert liv på många sätt, och det vet de om där i byn också. Jag är så glad att jag hittade dit! 🙂
      /Åsa

  8. Hej Åsa, roligt att läsa dina bloggar som alltid.

    På din fråga vart vi ska återvända då detta är över så svarar jag stugan i Norrtälje. Vi lämnar nog innerstan redan på onsdag, jobbar i bostaden i enlighet med dekret från myndigheten, men nu från stugan. Inte många ute på gatorna i stan, kan jag meddela.

    Skulle samtidigt gardera med vårt hus i min partners hemby i Jämtland längs 321:an. Dock, det är inte skottpengar på nollåttorna i Jämtland än, men det är väl bara en tidsfråga. Lasarettet i Östersund fixar ditt benbrott från skidbacken, men har du virus tar dom inte emot dig, utan hänvisar dig till Sthlm…..

    Hade tänkt dra mig tillbaka som en glad pensionär i Portugal, men nu vette hundan, en kanske får jobba tills man blir 70. Nya tider, pensionskapitalet är inte vad det har varit osv. Alla har inte geld och kan köpa en ö utanför Madeira som Steven Spielberg (läste i SvD idag).

    Hoppas fortfarande att det kan bli en normalisering och att vi kan besöka och kanske även bosätta oss i Portugal.

    Jag ser fram emot att besöka orter som Viana, Caminha och Ponte de Lima. Har ni varit förbi någon av dessa tre?

    Allt väl,
    Per

    • Hej,

      Vi har varit i Ponte de Lima! Här finns det med på ett hörn. https://www.bortugal.se/pa-spa-hotell-i-norra-portugal/
      Detta är också bara några mil därifrån: https://www.bortugal.se/innan-vi-ens-kommit-fram/

      Fint där!

      Jag läste om det att folk på landet inte är så glada över att stadsborna kommer dit i dessa tider. Det finns sådana tendenser här med. Det här viruset tar inte alltid fram våra bästa sidor, tyvärr.

      Jag skulle för allt i världen inte vilja vara i karantän mitt i stan, men en del bor ju där och det kan ju ha sina fördelar det med. Med närhet till vård och så vidare.

      Ha det bra i alla fall, där ni är!

      /Åsa

  9. Você é o melhor blogueiro que conheço.
    Jag har följt dig och din goa familj i fem år och det är alltid lika berikande att läsa om ert liv i Portugal. Tack för att du delar med dig.
    Hälsningar, Sanna från Lagos

  10. Tack för detta underbara inlägg. Vackra bilder och skönt att få läsa om. Istället för att känna besvikelse över inställd bröllopsresa får jag försöka se fram emot att boka en ny så småningom antar jag (fast just nu är jag besviken). Jag ser också fram emot att få gå in i en välfylld mataffär och få lov att köpa precis så många citroner jag behöver för min kommande vecka tex. Och att få lov att gå tillbaka för att hämta ost som jag redan passerat men glömde ta. Ta hand om er!

    • Åh, jag hoppas det blir en extra fin bröllopsresa när den sedan blir av. Jag handlar hellre sällan än ofta, men den här oron är jobbig. Siffrorna som stiger! Hälsa fåren och fortsätt lägga ut fina bilder från ön! /Åsa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *