Innan vi ens kommit fram

Fyrahundrafemtioåtta kilometer sade googlekartan att det var till vårt resmål i norra Portugal. Det är längre bort än vi någonsin åkt sedan vi flyttade hit, om man bortser från den där tågresan. Dessutom skulle vi först behöva åka söderut en sväng för att hämta campingbilen på andra sidan bron, så det skulle bli en lång dag. Jag vet att det finns folk som bilar mellan Portugal och Sverige, och för dem är väl detta inte ens en dagsetapp, men för oss är det långt. Lite för långt, men nu hade jag bestämt oss. Vi skulle åka nästan så långt hemifrån man kan utan att lämna Portugal. Kanske skulle vi till och med korsa gränsen till Spanien!

Vi skulle åka till Parque Nacional de Peneda-Gerês. Har ni hört talas om den? Knappt vi heller, och lite just därför ville jag dit. Vad finns det där? undrade barnen, och jag fick säga som det var att jag inte riktigt visste och att det var därför vi skulle åka dit, men att jag hoppades att vi skulle få se

Mycket natur,

kanske till och med några djur  

och ett vattenfall att bada i om vi hade tur…

Jag brukar planera mer än så, men inför denna resa bestod min planering av en guide som jag skrivit ut från nätet och bara läst den första sidan av. Jag visste var äventyret skulle börja den första dagen, men inte hur det skulle fortsätta. Jag hade tänkt att vid frukosten varje dag skulle vi läsa i guiden tillsammans om vad det fanns att se och göra på dagens etapp. På vis skulle även jag få bli lite överraskad under resans gång, plus slippa planeringsansvaret. Jag lämnade över det på Tiago Lopes, han som skrivit guiden.

Jag tänkte att man kan ju göra som med recept. Inte följa dem helt. Plocka russinen ur kakan. Men ha något att hålla sig i.

Cascata betyder vattenfall! Eller cascada som folk tydligen säger i norr.

 

Jag visste i alla fall att om det fanns någonstans vi skulle kunna hitta vattenfall att bada i efter en torr sommar så var det där, och det var lite det som avgjorde resmålet. Plus att min fröken Fátima en gång i tiden sagt att var den vackraste delen av Portugal. Det lade jag på minnet, även om jag inte var så intresserad av inlandet då.

Då när vi var nya här lockade bara havet, stränder och fiskebyar. Det var ju det som var Portugal för oss. Skogar, berg och floder (älvar) har vi ju i Sverige också, så det var väl inget märkvärdigt. Det var vi inte så nyfikna på, men när vi väl kommit iväg till Minho och Serra da Estrela gav det mersmak, och nu var det alltså dags för att upptäcka en ny del av inlandet.

Sverker tyckte att den första delen av namnet, det där med “Parque Nacional”, klingade ganska bekant men den andra delen, den hade han glömt innan vi kom fram. Inte ens nu när vi tillbringat flera dagar där kommer han ihåg hela namnet. I morse när han skulle berätta för granngubben var vi hållit hus nästan hela veckan visste han inte var vi varit. Norte de Portugal, “Regas” eller “Sherry Pena” eller något sådant. Och Espanha!

Vi kom alltså ända till Spanien, men första dagen kom vi inte ens ända fram till  resans mål, “Sherry Pena”. Detta trots att Sverker och jag hade hängt på låset och hämtat ut campingbilen vid nio, rullat förbi därhemma och hämtat upp hundar, barn och packning och startat resan norrut vid halvelvatiden. Resan som enligt googleappen skulle ta fyra och en halv timma.

Det händer något med tiden när man åker bil långt. Det som ska ta en timme tar en och en halv och känns som tre. Innan vi ens kommit ut på rätt motorväg norrut hade vi tappat en halvtimme och var vi trötta på att åka bil, men vi bet ihop ända till São Martinho do Porto där vi vällde ut ur bilen, stela i kroppen, kissnödiga, badsugna, trötta i huvudet och hungriga.

  

Skönt att vika av från motorvägen. Lite Vilda Västern över den här gatan som leder genom en by ut mot São Martinho do Porto, där vi ju varit förut.

Men inte med Roxy

Tuxa hade inte heller varit där förut.

Blir det någon mat eller?

 

Man måste vara organiserad om man ska semestra i campingbil med två barn och två hundar och det är ju inte vi, så vid varje stopp måste vi leta igenom halva bilen efter skor och hundkoppel som ”någon” alltid hade slarvat bort och under tiden måste ”någon” se till att hundarna inte sprang iväg. Är man inte organiserad måste man ha tålamod och det har vi inte heller så mycket, så det blev en del svordomar under den här semestern. Och några missöden, men det var längre fram längs vägen.

 

Syns det att några är lite småförbannade här?

En hund på strandpromenad, men var är den andra? Och var är min bikini? Och Jonnas sandaler? Och ketchupen?

Hoppsan!

 

Efter mycket om och men kom vi i alla fall iväg igen, mätta och nybadade. Vid det här laget borde vi ha varit framme enligt google maps, men tydligen var det två och en halv timma kvar, vilket omräknat till vår tideräkning på vägen blir fyra timmar och känns som åtta.

Nu kanske ni börjar tänka att jag snart måste komma fram till något i det här blogginlägget, och precis så kände vi vid sjutiden den där första semesterdagen, att vi ville komma fram till något. Allt det där med att det är vägen som är mödan värd och mål och mening i vår färd höll vi inte med om efter att ha tillbringat nästan hela dagen i bilen.

Vi närmar oss Porto. Då är det “bara” 1,5 timme kvar. Fyra för oss då typ.

Vi dånar över Dourofloden på en av broarna i Porto. Sverkers näsa. “Titta Sverker, Porto! ” (Jag kan inte titta nu, jag är mitt i trafiken för..)

Bergen! Långt borta!

 

Mer än tio timmar efter att vi åkt hemifrån för att hämta bilen och med bara ett ganska stressigt stopp vid havet och en kisspaus började vi äntligen närma oss bergen och nu var vi trötta och ville vara framme. Var nu det var. Någonstans där vi kunde parkera, käka något, kanske ta ett dopp och helst stanna över natten. Camping eller inte. Det var en bit kvar till närmsta camping när vi körde fel i den där rondellen (det var mitt fel) och jag plötsligt ropade ”Stanna!” vid en kyrka och så var vi framme vid något vi inte visste att vi skulle till. 

Stanna! Vad är det där? Jag hör något!

 

Där vid kapellet hade man dekorerad fint och spelade och sjöng (mindre fint) iklädda folkdräkter. Detta hade varken jag eller Tiago kunnat planera bättre. Innan vi ens kom fram hade vi redan fått uppleva något alldeles speciellt och unikt för den här delen av Portugal.

 

Liknande fester firas på flera platser i norr. Det som firas är traktens skyddshelgon. I den här församlingen var det São João man firade. Förr var det en fest i samband med en pilgrimsfärd (“romaria”) till helgonets ära.

Rancho folclórico heter gruppen som dansar och sjunger. De samlar tydligen på band från olika fester där de sjungit och dansat. 

 

Vi hade kört förbi Ponte de Lima, fast det skyltades om att det pågick någon sorts fest där. Vi var inte upplagda för vimmel och stoj, men det här var alldeles lagom. En liten hemlig byfest som vi råkade snubbla in på. Dricka något kallt och äta av de kakor som såldes, lyssna på musiken. Le mot alla. Inte alls smälta in.

Litegrann kändes det som att vi kraschade någons party. De tittade lika nyfiket på oss som vi på dem och några undrade varifrån vi kom och skrattade åt att de blonda barnen pratade portugisiska med tydlig lissabondialekt.

Inte har ni väl sådana här traditioner där? frågade de oss när vi sa att vi kom från Sverige, men visst har vi väl det fortfarande på sina håll? Vi hade i alla fall det när jag var barn och firade midsomrarna iklädd folkdräkt i en pyntad och knätofsig by till ljudet av fioler och dragspel. Och Lucia. Jag hoppas det finns kvar länge än, precis som det här. (Ni måste lyssna till minst 17 sekunder) 

Globaliseringen i all ära, men visst är det roligt att kunna resa fyra (minst åtta för oss) timmar inom samma land och hitta något helt oväntat och annorlunda. (Oväntad och annorlunda musik framför allt) Och då var vi ändå inte ens framme.

 

Comments
  1. Ja, en festa popular är ju liksom midsommar, eller alltså, midsommar är en svensk festa popular. Rancho folclorico är motsvarigheten till folkdansgrupp, så inte det specifika namnet på just den här gruppen. Men visst är svenska och nordportugisiska folkdräkter lika!

    Ponte de Lima är fint. Jag är mycket förtjust i Minhoregionen.

    • Ja jag fick lite vibbar av svensk midsommar, så som jag minns den från Dalarna! Jag vet att det rancho folclorico är folkdansgrupp rent allmänt. (kanske det inte framgick av min formulering) Försökte få lite reda på det där med Romaria och hittade denna som ger en bra förklaring (på portugisiska). En stor folkfest där folk från hela trakten träffades och dansade, förälskade sig i någon från grannbyn och så vidare.https://www.youtube.com/watch?v=tzQnDh94zb0
      Tydligen ska man sjunga så där…
      Norra Portugal är verkligen vackert på många sätt. Vi kommer tillbaka!

    • Det är ju jag som nynnar med! Så glad blev jag! Jag nynnar faktiskt fortfarande på den låten, har gjort det hela resan. Ibland tar jag i som hon med micken också! Hehe! /Åsa

  2. Men åhh! Nu vill jag ju läsa mer! Jag vill väldigt gärna upp till den där nationalparken en vacker dag. I år kom vi så långt som till Coimbra och Lousa. Vi körde runt i bergen där 🙂 Vi åkte även igenom det området där den stora branden var för ca 2 år sedan. Det kändes faktiskt lite läskigt.

    • Ja det var värt den långa resan, fast hemresan också var en pärs. Det var en upplevelse, eller flera stycken faktiskt. Vi såg en del bränder på hemvägen och var rädda att de skulle stänga av vägen (A1) Det gjorde de dagen efter, på grund av röken från en av de större bränderna.
      Coimbra har vi ju varit i och Lousa har jag sneglat på, vi har väl nästan varit där på väg mot Serra da Estrela men där verkar det finnas en del att upptäcka också! Plus att det ligger närmare.
      Fortsättning följer!

      /Åsa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *