En avfolkad by istället för Miami, eller “Apelsiner och lamm – here we come!”

Ibland dyker det upp guldkorn i det annars så ofta rätt meningslösa vaskandet i facebookfloden. En januaridag var det en portugis i Sverige i en grupp för portugiser som jag hamnat i lite av misstag (och nyfikenhet) som lite i förbifarten nämnde att hans föräldrar som bor i Portugals avfolkningsbygd i inlandet driver en liten gård och kör airBnB, apropå att han undrade hur han bäst skulle frakta en cykel från Sverige till Portugal. Långsökt som sjutton alltså, men här blev jag nyfiken och klickade på länken och redan vid orden ”Remote village experience” var jag fast. När jag sedan letade efter den avlägset belägna byn på google maps och fick beskedet att ”Platsen kan inte hittas”, så visste jag att jag måste dit.

Min kärlek till små traditionella portugisiska byar har ni ju redan läst om och om ni hängt med här noga vet ni också att jag inte är så mycket för att trängas med turister. Har alla andra redan varit där behöver ju inte jag också åka dit. Därför är det ett stort plus i min kant om en by inte står med på någon lista över ”vackrast och charmigast och mest pittoresk” och så vidare, och finns den dessutom inte på kartan är det alltså perfekt.

Att bara stanna och ta bilder och sedan åka vidare tycker jag också är djupt otillfredställande när jag reser. Det jag vill är att prata med folk som bor där. Fråga om saker och höra dem berätta och så förstås klappa djur. Därför lät Remote Village Experiance som ett perfekt resmål för mig. Att lokalbefolkningen bara bestod av två personer gjorde ingenting. Tvärtom! Nu var jag verkligen nyfiken!

Bilderna från sajten lockade: 

Sergios bilder från sajten

 

Det gjorde även formuleringar som:

It’s a tiny village in central Portugal with only one family making a living from traditional farming.

Yes, you are very welcome to join! Do you know how to milk a goat? Maybe just a journey to the potato crop and then helping to pick up the potatoes?

Or you can also pick some fruits. Sometimes you can eat them directly from the tree!!

You can also visit the animals. If you are lucky you can take unique selfies with them.

 

Nu återstod bara att övertyga resesällskapet om förträffligheten med denna ickeplats. En viljestark och kreativ liten tjej med egna idéer om det mesta. En tolvåring som ibland är borta hos kompisar flera dagar i sträck men också kan sitta ensam på sitt rum och rita och se brasiliansk youtube en hel dag. En person jag brukar titta på och lyssna på med förundran och undra var hon kom ifrån, om hon verkligen är min. Ett främmande väsen men en del av mig. En person jag ibland inte blir klok på men älskar, så mycket man någonsin kan älska någon. Min yngsta dotter.

Jag har ju varit skyldig Jonna en mamma-dotter-resa ända sedan Frida och jag tog tåget till Frankrike, och kanske kunde detta bli vår grej? Jag kände mig inte särskilt hoppfull egentligen eftersom hennes första förslag på resmål var Miami, som hon av någon outgrundlig anledning ofta pratar om, men hon hade redan accepterat att vi inte skulle flyga och hon hade faktiskt också sagt att hon helst inte ville till en stad, om det inte var Miami.

Det sa hon när jag föreslog Madrid i stället, eftersom det kändes mer rättvist än Miami, och ligger lite närmare. Nattåg till Baskien med Frida, nattåg till Madrid med Jonna, men Jonna ville inte alls till Madrid. “Vad ska vi göra i en storstad? Gå runt på trottoarerna och titta?” undrade hon. Ja, jag kunde faktiskt inte riktigt motivera en madridresa vare sig för Jonna eller mig själv, så ett tag var vi inne på att hitta en by i närheten av Madrid att åka till, men varför sova på tåg och korsa gränser när det finns så gott om byar på närmare håll? Särskilt just den här, för jag hittade inget liknande när jag googlade runt för att hitta alternativ. Jag ville till den byn, den avlägsna, avfolkade. Det kändes som om det var meningen.

Jag började med att höra mig för hos sonen i Sverige med följande frågor ”När är det bäst att besöka? När har fåren lamm och träden frukt?” och fick svaret att precis just nu rådde en babyboom bland byns får och getter och citrusträden dignade av frukt. Var det bara sol också så var det perfekt läge att sätta sig i bilen och åka dit på stört.

Han tyckte också jag skulle kontakta hans mamma, vilket jag gjorde. Hon intygade att så många färska lamm och killingar hade de sällan haft som precis just nu och frukt fanns det så det räckte och blev över och skickade bildbevis gjorde hon också och intygade att vi var så välkomna!

Innan jag presenterade idén för Jonna frågade jag för säkerhets skull hur man gjorde med mat och så, för jag fick plötsligt kalla fötter och såg för mitt inre hur Jonna och jag irrade runt i mörkret på farliga bergsvägar på jakt efter något att äta i obygden, där det kanske inte ens fanns restauranger. Det fanns restauranger i närheten där man kunde äta lunch, blev beskedet, och gällande middag behövde vi inte oroa oss. Hon kunde fixa något åt oss, och här använde hon ett av mina favoritverb i portugisiskan: ”desenrascar”, som betyder ungefär att man tager vad man haver och gör det bästa av det. Perfekt! Jag var såld.

Jag var nu helt övertygad om att denna by var ett idealiskt resmål. Nu behövde jag bara övertyga min dotter. Knackade på dörren till flickrummet och frågade försiktigt: “Visst vore det kul om vi åkte någonstans där man fick klappa lamm och killingar och kaniner? och där hade jag hittat exakt rätt ingång. Hon släppte genast allt (teckningen hon höll på med och den brasilianska youtubekanalen) och ville veta mer. När jag också visade bilder på de bedårande små idisslarna var hon plötsligt lika peppad som jag. Hon började genast packa och ett par dagar senare satt vi i bilen på väg norrut.

För säkerhets skull hade jag slängt in en natt i Coimbra, ifall den avfolkade byn inte skulle falla fröken på läppen trots allt. Efter en kväll, en natt (på ett hotell som luktade fukt och rök) och en lärorik förmiddag på bibliotek och museum och en enkel lunch i Coimbra tyckte Jonna att det skulle bli ”skönt att lämna storstaden”, och då är ändå Coimbra en av de lugnaste och rentav sömnigaste städer man kan tänka sig.

Lustigt och överraskande att på den här resan upptäckte jag (efter drygt 12 år!) att det kanske inte bara är min äldsta dotter som är lik mig. Nu var jag och min yngsta dotter verkligen – för ovanlighetens skull – två personer i symbios, med samma mening och mål! Två själar, samma tanke! Nu skulle vi äntligen få vår ”Remote village experience”. Apelsiner och lamm! here we come!

I bilen sjöng vi “Issues” säkert tolv gånger och räknade regnbågar och körde inte fel en enda gång. En och en halv timma senare vek vi av på en väg rakt in i skogen och sedan var vi framme. Helt ensamma i en avlägsen avfolkad by.

Här får vi syn på byn från vägen. Dit ska vi! Men var är vägen dit?

Den här vägen!

Vi har kommit rätt!

Vi är framme!

Hallå i byn!

Här är huset! Grinden är öppen, och ytterdörren också!

Men var är alla?

 

Tittut!

Vi letade igenom hela byn (ganska snabbt) innan vi hittade Fernanda, som precis skulle gå iväg och hämta in fåren och getterna. Vi följde med, och på vägen dit och tillbaka pratade vi redan om allt mellan himmel och jord och jag kände att det inte bara skulle bli en fin helg, utan att jag också hittat en vän.

 

Jonna också!

Jonna blev vän med alla!

 

Så gick det till när vi hittade till Santo Estevão. Nu var vi verkligen framme, men äventyret hade bara börjat! Jag berättar snart mer om vår Remote Village Experience,  om vad vi lärde oss, om vad vi fick berättat för oss, om djuren vi klappade och frukten vi plockade och om vad vi fick med oss hem och varför vi vill dit igen.

Comments
  1. Pingback: Hemma hos oss – Bortugal

  2. Pingback: Tillbaka till får och apelsiner – när detta är över – Bortugal

  3. Så vacker och insiktsfull beskrivning du hade på din dotter, Åsa! Så känner jag mig också förundrad över mina barn och slås av insikten av att här är en självständig människa som jag har fått förmånen att ta hand om under barnaåren, en gåva! Ändå tills de ställer till det och förundran är bortblåst och skällandet sätter igång:) Ja, har mycket kvar att lära mig själv. Byn är helt underbart och lyckan att hålla i en getkilling känner jag fortfarande i kroppen från min barndom, lyckliga Jonna! Ser fram emot att läsa fortsättningen!

    • Ja, barnen är en ständig källa till förundran. Det blev ett fint minne för oss bägge och väldigt speciellt för mig att få göra den här resan med min dotter, att också få uppleva hennes upplevelse av det och hennes glädje över alltihop. Möten med djur är alltid kul! 🙂 Speciellt så små och färska! /Åsa

    • Ibland är det roligt att berätta, då får man passa på. Ska se om jag får ihop något om corona också. Intressant och skrämmande att läsa om utvecklingen i grannlandet på din blogg och i nyheterna. Undantagstillstånd får vi nog här med i veckan.. /Åsa

    • Ja, verkligen ett drömställe! Det kommer fler och “drömmigare” bilder snart, med mer djur och utflykt i vackra omgivningar. Vi hade ju sådan tur med tajmingen, men en skön och speciell plats är det ju även när det inte är lamm- och killingsäsong. Rekommenderas!
      /Åsa

    • Underbart! Vilken lycka i Jonnas blick när hon håller en killing eller ett lamm. Konsten är att se det stora i det lilla. Det finns så mycket “runt knuten” om man öppnar sina ögon, och det är du verkligen bra på :-).
      Nu i dessa corona-tider blir vi uppmanade att resa till små byar istället för stora städer, men kanske är det bäst att just nu hålla sig hemma…

      • Ja nu är det bäst att stanna hemma, och det är vi ju också bra på, men vi hoppas kunna återvända! Det var en plats som fick en plats i våra hjärtan. Främst för invånarna!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *