Tankar tio år senare

Vid den här tiden för tio år sedan damp vi ned i Sverige efter dryga tre veckors semester i Knarkavelos, och istället för att vara utvilade och återgå till den normala lunken var stressnivån skyhög eftersom vi råkat köpa ett hus på semestern och därmed måste bygga klart och sälja huset i Sverige snarast möjligt. Helst skulle vi förstås ha gjort det innan vi skrev på om köp för ett annat hus i ett annat land, men då var det försent och de kommande månaderna blev det mycket stress och många sömnlösa nätter. Jag får nästan puls och ont i magen bara jag tänker på det.

Nästan på dagen 10 år efter impulsköpet var jag på Carcavelos hela dagen med Frida. Lättöl – jag lovar!

Inspelning av tjejserie med surfavsnitt.

Puh, det var jobbigt – då för tio år sedan alltså – inte dagen i Carcavelos. Vi överlevde i alla fall den pärsen och kom iväg och sex månader senare landade vi här. Vi landade i något som i alla fall i början kändes som en overklig dröm jag drömt. Det var nästan som om jag väntade mig att jag när som helst skulle vakna upp till mitt gamla liv, och plötsligt stå inför en högstadieklass i ett gråkallt vabruari igen. Som i filmen som mina högstadieelever gjorde, fast tvärtom.

…men det gjorde jag inte. Jag är kvar här. Vi är kvar här tio år senare, i en dröm som blev verklighet. Resten är så att säga historia och står att läsa om här i bloggen, kondenserat till små portioner om högt och lågt under dessa år. Inte bara en dans på rosor men det fina har helt klart övervägt och överskuggat det som varit jobbigt. Det jobbigaste som hänt är att jag blev sjuk och behöver mediciner för att hålla ihop, att vi blev anmälda för olovlig byggnation och lever med en kafkaprocess kring detta, att en otrevlig granne byggde ett fult hus som blockar vår finaste utsikt åt bästa hållet och att Sverker blev av med ett finger.  Pandemin med strikt lockdown och konstiga regler och restriktioner var inte heller någon höjdare. Det låter ju inte alls bra när man räknar upp det sådär, men bortsett från dessa småsaker har det ju gått riktigt bra hittills, och vi har aldrig ångrat oss ens för en sekund.

Det händer dock fortfarande att jag ligger sömnlös och undrar om det verkligen kan sluta lyckligt. Jag undrar om det inte varit lugnare och säkrare att inte lämna trygga Sverige, allt det bekanta och förtrogna och fast anställning på det. Kanske skulle man bara bitit ihop och tänkt på sina ATP-poäng, tänker jag ibland – särskilt när jag får det orangea kuvertet – men jag kommer alltid fram till samma sak  – dels att det nog inte finns några lyckliga slut, och dels att jag inte velat gå miste om de tio åren vi haft här för all trygghet i världen. Spektakel, surftävlingar, promenader och vandringar längs Atlanten, solnedgångar, och känslan av att ha vågat satsa på att förverkliga en dröm och att försöka leva den.

Årets hittills vackraste promenad tror jag.

Dessutom tror jag inte att det hade varit så tryggt och lätt att stanna och fortsätta i samma spår. Jag tror att vi kanske hade gått sönder eller gått isär på ett eller annat sätt och brutit ihop eller brutit upp i alla fall, men kanske aldrig hittat hem så som vi gjort här.

Ja, det var läskigt att bryta upp och det är läskigt fortfarande ibland, men jag är stolt över att vi vågade och vi har som sagt aldrig ångrat oss. Hur det ser ut om tio år till törs man inte tänka på, men en dag i taget, en vecka i taget, en månad i taget funkar fint, och jag är tacksam för varje år, varje månad, varje vecka och varenda dag vi får här. Tacksam för att vi får fortsätta att vakna här och ta en kaffe i morgonsolen eller vid brasan och gå promenader längs havet varje dag, men framförallt för att vi får se tjejerna växa upp och höra hemma i världens bästa by, på denna fantastiska plats som vi längtade bort och hittade hem till – speciellt en helg som denna, när vi firar karneval!

Det var lite tankar som dök upp mitt i allt karnevalsstök, när jag egentligen skulle skriva om London och Marocko men istället kom detta. Mer om karnevalen sedan och om resan vi ska iväg på nästa helg- om vi nu kommer iväg. Det har uppstått ett dilemma då resan såklart krockar med en viktig surftävling som kan avgöra om Frida får tävla i nationella skolmästerskapen i surf i år igen eller ej. Typiskt! Hade det varit bara jag och tjejerna som skulle åka hade det varit lätt – jag hade åkt med Jonna och Frida hade stannat hemma, men nu spontanfrågade jag ju Fridas kompis också, som är jättepeppad på att åka. Vi hoppas att vi kommer fram till den minst sämsta lösningen, men innan dess ska vi som sagt fira karneval!

Jonnas dräkt är klar!

Jonna redo för förfest igår med hippietema. Fest i byn till fyra i morse, då det drällde in 10 ungdomar som sov här.

Har tillbringat två helger denna månad med att tillsammans med andra mammor tillverka blåbär av lera och sedan måla dem. De ska sys fast på Fridas pannkaksklänning.

Detta är chokladsås gjord av lera. Den har vi också målat och lackat sedan.

 

Sverker syr fast lite vispgrädde på Fridas skor till karnevalen.

 

Sådant är livet i Bortugal, 10 år senare.

(Här skrev jag om hur det var sju år senare, för tre år sedan)

 

 

 

 

 

Kommentarer
  1. Det blir säkert toppen med alla kommande år i Portugal! Många svenska pensionärer flyttar ju dit så det kan nog bara bli bra även för er framöver. Härligt med glada dagar med sol och bad, surfing och flera karnevaler :D… Vilka otroliga dräkter!

  2. Trevligt att, som alltid, läsa om ert liv.
    Men jag undrar om karnevalen, är det både tjejer och killar som syr dräkter och uppträder?
    Blir det inte dyrt, har alla familjer råd?

    • Det är både killar och tjejer, små barn och vuxna i karnevalen. Det finns rena killgrupper och rena tjejgrupper och blandade, men tjejerna överväger. I Fridas grupp är det nog 20 tjejer och fem killar. Papporna engagerar sig mest med att fixa vagnarna och dekorera lokalerna, men det finns några fler pappor som syr vet jag. Inte bara Sverker. Dräkterna kan bli rätt dyra, speciellt om man också anlitar sömmerska, vilket många gör. Vi betalade 60 euro för att få Fridas klänning uppsydd i år, plus ungefär lika mycket för tyg, skor och annat. Kommunen sponsrar, så man får igen en liten sudd per deltagare, men det kan ändå bli dyrt, speciellt om man har flera barn. Alla har inte råd, men det är inte heller en överklassgrej eller så. De som gillar karnevalen prioriterar detta – en kompis till Frida fick karnevalpengar i julklapp vet jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *