En surfmammas bekännelser

Lite halvt på skämt har vi länge pratat om vad spännande det skulle bli att följa med tjejerna på surftävlingar. Vi har ju varit på några som andra tävlat i, men tänk vad spännande det skulle vara om de var med och tävlade, och vi fick stå på stranden och heja på! Nästan olidligt spännande skulle det vara. (Varning för upprepning av orden ”spännande” och ”glad” i detta inlägg!)

Jag tänker inte tävla i alla fall, sa Jonna redan tidigt, men Frida har nog ända sedan hon var på sin första surftävling som åskådare tänkt och sagt att hon också skulle vilja vara en av de tävlande på vågorna någon gång. Tänk vad spännande det skulle vara, men skulle det någonsin bli av?

Sedan något år tillbaka går de inte på surfskola hos Ruben (som förresten tävlat och blivit portugisisk mästare i surf två gånger), men Frida surfar med skolan en gång i veckan och ibland paddlar båda tjejerna ut med Sverker. Så mycket mer har det dock inte blivit av det hela. De har ju så mycket annat, och hur gör man egentligen om man vill börja tävla och är det ens en bra idé? Kanske skulle hon bara få storstryk och bli ledsen och helt tappa lusten att surfa? Hur som helst så skulle det vara spännande, tänkte vi. Om det blev så.

Plötsligt en dag i mars eller om det var april mellan alla taggar och bekymmer kom Frida hem från skolan och sa att hon skulle vara med i en surftävling och nu blev det plötsligt lite väl spännande! Lite läskigt! Vi visste ju inte om det var en stor tävling med en massa stora tuffa tjejer som surfade som gudinnor och bara fick lilla Frida att tappa självförtroendet, eller bara en liten grej mest på skoj. Vi kunde inte vara med den dagen, men vi förberedde Frida på att det kanske skulle bli mördande konkurrens och kanske besvikelse  och så hade vi sagt kanske hundra gånger att oavsett hur det gick tyckte vi att hon var bäst och huvudsaken att hon tyckte det var kul och bla bla bla. Jag menar, vi tycker ju att hon surfar fantastiskt bra, men samtidigt vet vi ju att hon inte är ensam om det. ”Jaja, mamma! Jag vet!” sa den lilla surferskan bara och skrattade. Jag satt hemma och jobbade och var supernervös tills hon hörde av sig och berättade att hon vunnit! Mamma, jag vann!

Bild från webben på Fridas första guldmedalj.

 

Nästa tävling kunde jag vara med på! Jag kunde se när jag kom dit att det inte var en megastor tävling men det var ändå en stor grej. Inte bara för Frida och för oss som hejade på henne. Det var en riktig tävling och de hade riggat med domartält och högtalare och vimplar på stranden och allt och det var tävlande från alla skolor i hela Cascais. Efter någon timmes nervös väntan var det Fridas tur att paddla ut och tävla för andra gången, i ganska svåra vågor och med två nervösa föräldrar på stranden, men hon såg glad ut.

 

Dags för Frida att gå i!

 

Om vi tänkt att det skulle vara spännande att se Frida surfa så var det inget mot vad det var i verkligheten. Skulle hon komma med vågen? Skulle hon ramla? Hur många poäng fick hon för den vågen och jäklar vilken bra våg den andra tjejen fick och nu måste Frida ta en till mycket bättre innan de tjugo minuterna är över. PADDLA FRIDA PADDLA! (ropade vi fast hon inte hörde, långt därute på vågorna) och från högtalarna ”Nu är det fyra minuter kvar av detta heat och i ledningen ligger Frida Winald (uttalat med w som i win och betoning på -ald) med X antal poäng och så ser man hur det kommer in ett stort set med vågor och vet att den som tar den bästa vågen i setet kommer att vinna.

Så nervös att jag inte fick med mig kameran, men tog denna med mobilen.

 

Silver!

 

Några veckor senare var det dags igen och den här gången var det mycket tuffare konkurrens från alla skolor mellan Cascais och Oeiras (halvvägs in till Lissabon) och om möjligt ännu mer spännande, så vi vågade inte ens hoppas på medalj, men Frida paddlade hem tredjeplatsen och var superglad.

Dags för Fridas heat

Långt därute i väntan på vågor

Killarna surfade längre till höger. Såg coolt ut när de gick ut från stenpiren

Hurraaa!

 

Nöjd Frida

 

Prisutdelning. Bronsmedalj

 

Som om inte det vore nog kom hon sedan hem en dag och sa att hon tack vare att det gått så bra i dessa tävlingar blivit uttagen att tävla i regionala skolmästerskapen, som skulle gå av stapeln ända borta i Peniche någon vecka senare. Nu höll jag nästan på att smälla av, både av spänning och stolthet! Så mycket mer information om det hela fick vi inte, mer än att Frida skulle hämtas upp med buss på skolan klockan 6.30 en torsdag och att tävlingen var för hela regionen mellan Lissabon och Peniche.  Vi tänkte nog då att NU kommer hon att få storstryk av mördande konkurrens. Alla surfartjejer från Ericeria och från Supertubos som kanske inte gjorde annat än surfade. Jaja, nu fanns det ingen återvändo.

En tidig majmorgon vinkade vi av Frida som åkte norrut i bussen med elever från andra skolor i Cascais med omnejd men sedan packade vi in oss i bilen med hundar och allt och körde norrut vi med för att heja på henne. Jonna fick ta ledigt från skolan och följa med också. Vilken dag det blev!

När vi kom fram var det lite morgondimmigt fortfarande. Härligt!

 

Kollar in vågorna och konstaterar att de är för små. Frida vill helst ha stora vågor och högersväng. Nu kan det bli antingen höger eller vänstersväng, beroende på var Fridas heat ska gå ut.

Larvigt glad!

 

Rent tävlingsmässigt var vi för säkerhets skull inställda på storstryk, men så gick Frida och vann det första heatet och det andra också och i finalen var det så nervöst att vi nästan inte visste var vi skulle ta vägen. Frida sa att det var lugnt, men att hon också var nervös märkte vi på att hon inte åt något på hela dagen utom äpplen.

Dags för Frida att paddla ut. Gah!

 

Yey!

Nöjd efter att ha vunnit sitt heat!

 

Laddar för nästa

Det tar en stund…

 

 

Superglad

 

Dags för finaaal!

 

Vi visste att det skulle bli tufft mellan henne och två tjejer som surfat väldigt bra i sina heat så spänningen var nästan olidlig under de där 25 finalminuterna och sedan så otroligt kul att se Frida kliva upp på prispallen i den här tävlingen också och få ta emot en silvermedalj!

Jaaa!

 

Strålande glad!

Här får Frida silvermedalj i regionala skolmästerskapen i surf! Vi skrattade åt att han med mikrofonen frågade ”Do you speak English?” och Frida svarade ”Sim!” (ja)

 

 

Detta var inte bara en av de mest spännande dagar vi haft sedan vi flyttade hit (kanske rentav en av de mest spännande någonsin?), utan också en av de härligaste. Från platsen där vi nu såg Frida surfa kunde vi se Baleal, som var en av de första platserna vi besökte och föll för i Portugal, då i början av vår dröm om ett annat liv. Ett liv som det här! Tänk om vi vetat då, för tolv år sedan att vi skulle få se våran lilla Frida tävla en bit längre upp längs den strand där hon badade då? En fantastisk plats och en fantastisk dag var det och en fantastisk dotter har vi. (Eller två faktiskt, men det är en annan historia). Vissa dagar överträffar verkligheten drömmen, och den här dagen var en sådan dag.

Som om inte DET  vore nog ringde hon sedan en dag från skolan och sa att inte bara vinnaren utan också hon (Frida!) skulle få åka och tävla i nationella skolmästerskapet i surfing om två veckor! Den nationella tävlingen skulle äga rum om två veckor på en strand nästan så långt norrut man kan komma i Portugal, i Viana do Castelo.

När jag fick veta det kollade jag förstås direkt upp möjligt boende för oss (och hundarna?) under tävlingshelgen och började i princip planera resan och packa, tills jag stannade upp och hörde inom mig igen hur Frida sagt: ”Jag ska åka till Viana de Castelo och tävla!” Inte vi ska åka. Jag ska åka. Om det varit jag när jag var 16 hade ja utan tvekan velat åka själv, insåg jag. Jag insåg också att Frida antagligen kände likadant, innerst inne, om jag lät henne. Jag är nämligen en klok och förstående mor ibland. Detta var ju inte vår tävling utan Fridas. Inte vår resa utan hennes. Inte vår dröm utan hennes. Ville hon ha oss med?

Frågan ställdes. Jag gjorde klart för henne att om hon ville skulle vi åka dit och heja på henne om hon hellre ville göra detta själv skulle vi stanna hemma och nu är hon ensam på väg till Viana de Castelo för att tävla i den portugisiska nationella skolmästerskapstävlingen i surfing. Det är sååå spännande att jag nästan är glad att jag inte är där, men det är väl bara att erkänna att jag funderar över om det inte skulle kunna gå att åka dit i smyg och liksom ligga gömd bakom en sanddyn eller så och ändå få se henne där. Jag ska försöka låta bli.

 

 

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Medaljregn! – Bortugal

  2. Tänk om ni bott i en förort till Stockholm!
    Era flickor har så mycket och tycks
    verkligen uppskatta situationen, Själv är jag jätterädd för stora vågor, sen jag blev opp och nedvänd i en överraskningsvåg i Stilla Havet (strax norr om San Francisco),
    GRATTIS TILL ER ALLA!

  3. HEJA, fantastiska, barfota (älskar första bilden) surfartjejen!!!
    Jag förstår mig ingenting på surfing men jag älskar hennes coola attityd och inställning, vilken kämpe! Sverkers hjärta måste ha nått bristningsgränsen:)

    • Ja vi tycker det är fantastiskt kul bägge två! Jag hade missat att lägga in en bild på Sverker som jag sparat ser jag. Lägger in den nu. (När han tittar på Fridas första heat, som hon vann).

    • Haha! Ja det hade varit roligt att se. Idag började tävlingen och hon har gått vidare till semifinal, så jag kanske sätter mig i bilen och kör norrut i gryningen! 😉

  4. Viken duktig tjej :)! Övning ger färdighet. Tyvärr förstår jag mig inte på sporten (har nog heller aldrig sett någon tävling i surfning om jag ska vara ärlig)… men ni ser naturligtvis hur det ska vara för att vara bra ;). Stort lycka till framöver!

    • Ja det àr en knepig sport. Det är ju en bedömningsfråga vem som vinner och själva bedömningen är nog en konst i sig, men jag tycker oftast man ser vem som tar den bästa vågen. De tre bästa vågorna på 20 minuter räknas och man får inte ta mer än tio.

  5. Har svårt att tänka mig någon annan sport det skulle vara lika roligt att vara med och heja på😊 Nåja, en förälders lott i livet.

  6. Så härligt för henne att hon haft så kul och kunnat vara med i flera tävlingar. Hon har helt säkert en helt fantastisk upplevelse i Viana de Castelo och det är säkert spännande för henne att hon gör det utan er (även om jag nog också hade haft funderingar på att gömma mig i sanddynorna för att se). Oavsett resultatet i denna större tävlingen hoppas jag hon har haft kul och har lärt sig något nytt. Och att hennes dröm är så underbar som hon föreställt sig!

  7. Wow alltså!! Vad grym hon är! Jag blir SÅ imponerad!

    Och sånna tankar kan jag också ha: tänk om jag vetat då, när jag var här för X antal år sen att jag nu skulle bo här/vara med om detta här…

    Och det enda man förstår av det är att livet är mer oförutsägbart än man tror.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *