När Sverker fått nog

Nu när det står klart att vi får stanna i tio år till borde allt vara frid och fröjd i själen. Särskilt borde den fröjdas åt alla bybor som gladdes med oss och som intygade att om vi nekats stanna hade de minsann satt igång protestaktion mot migrationsverket! Lättnad och glädje! Nu blir det lugnt och skönt ett tag tänkte jag, och vi kan fokusera på  annat i lugn och ro.

Titta vad glada vi är!

 

Snart två veckor har gått sedan dess. Barnen har varit på påskläger med en miljögrupp från skolan, jag har mina kurser fast det är påsklov och Sverker har ju sina projekt. Det borde vara lugnt och skönt och rulla på utan friktion nu ett tag.

Någonstans ifrån norra Portugal skickade barnen de här bilderna.

 

Men strax innan påsklovet drog Sverker igång ett nytt projekt. Den här gången är det inget han bygger eller river utan en sorts protestaktion mot byborna. Eller åtminstone en del av dem. Visst skaver det i mig också att alla snälla och trevliga människor i den här snälla och trevliga byn inte är snälla och trevliga mot sina hundar, men vad kan vi göra åt det, utan att riskera att stöta oss med någon? Det här nya projektet gör mig lite orolig och illa till mods.

Jag är ju en förespråkare för ödmjukhet inför allt man inte riktigt begriper sig på i sitt nya land. Ödmjukhet och anpassning, att ligga lågt och inte lägga sig i, både för min egen skull och andras. Det känns inte som att det är okej för oss att lägga oss i hur vissa av våra portugisiska vänner och grannar behandlar sina hundar, utlänningar som vi är och allt. Fast det skaver, det där med hundarna.

Det skaver tydligen mer i Sverker än i mig. På senare tid har det inte gått en dag utan att han tagit upp det där med hundarna. ”Nu orkar jag inte längre se den där hunden sitta där fastkedjad varje gång jag går förbi!” säger han. ”Vad är det för fel på folk?” Ja, det undrar jag också, men eftersom jag inte vet riktigt hur jag ska hantera det har jag försökt att förtränga det. Gå förbi hundarna med skygglappar och slå dövörat till när Sverker går igång om djurplågeri. Fast det skaver ju igenom ändå.

Allra mest skaver det förstås för hundarna. De som tillbringar sitt liv fastkedjade. Som sover, äter och skiter inom en radie på två – tre meter, dygnet runt, året runt, i gassande solsken och iskallt regn.

För ett par år sedan skrev jag lite käckt och överseende om hundliv i byn här:  Hundliv! (Lucka 5)  Inte ett ord om de fastkedjade hundarna. Inte heller någon bild, fast de ju fanns där då med. På den tiden sa inte Sverker så mycket om det heller, men nu stör det honom alltså mer och mer. Kanske det är ett symptom på en annan fas vårt liv utomlands? En fas där man, och då framförallt Sverker, inte bara ser allt i rosenrött utan upptäcker att även paradiset har skavanker. Här skrev jag faktiskt lite tuffare om hundstackarna, men därifrån till att göra något åt det är det långt för mig.

Man kanske ändå borde ringa någon djurskyddsförening tänker jag, innan Sverker tar saken i egna händer.  För tänk om han säger något dumt och fel och folk tar illa upp? Tänk om de blir förbannade på oss för att vi lägger oss i? Sverker bryr sig inte om vad folk tycker, säger han. Han bryr sig om hundarna, och det verkar ju ingen annan göra.

Jag däremot tänker att i den här byn där alla känner alla skulle det inte dröja länge förrän alla visste att de där svenskarna minsann tror de är förmer och vet bättre än oss hur livet ska levas i Portugal. Går runt och leker polis eller djurrättsaktivister och tror att de kan ändra på hur saker varit här i generationer.

För att komma undan med det måste man vara väldigt diplomatisk och smidig och just den egenskapen tillskriver jag inte Sverker. Det är dessutom extra svårt att hitta rätt ord och tonfall när man inte behärskar nyanserna i språket eller ens kan tillämpa basgrammatiken. På svenska är han i alla fall väldigt bra på att säga rakt ut vad han tycker helt utan spärr och utan att linda in saker.

Han har liksom varken silkesvantar eller ullstrumpor och det behöver man, vare sig djurplågarna är folk vi inte känner eller någon vi känner väl, som självaste dansmormor till exempel. Länge var hennes hund bara en av många som skällde på oss längs vägen till skolan, men efter att vi lärt känna hans matte har vi undrat lite hur en så trevlig person kan vara så elak mot sin hund. Mot Bobby.

Bobby som sitter fastkedjad vid en hundkoja året runt, dygnet runt, i alla väder. Bobby som lever hela sitt liv på en liten halvcirkel av betong där han både äter skiter och sover. Och skäller på folk som går förbi. Så mycket annat kan Bobby inte göra. Bobby som har köttiga sår runt halsen där halsbandet skär in.

Nu har Sverker alltså fått nog av att se till exempel Bobby fara illa och innan jag hinner tänka färdigt tar han saken i egna händer. En dag när jag kommer hem från jobbet är han inte hemma och dyker inte upp förrän flera timmar senare. Han har helt sonika knatat iväg till andra ändan byn och ringt på hos dansmormor och när han kommer tillbaka har han mycket att berätta. Jag vill höra allt, men ändå inte.

 

Vill ni veta hur det gick, och vad som hände sedan?

Comments
  1. Pingback: Om alla hundars lika värde – Bortugal

  2. Men åååh, Åsa! Hur kunde du sluta skriva nu?! är väldigt spänd på fortsättningen av den här historien. Vilken man du har.

    Jag hörde av Tove att vi blir kollegor! Så himla roligt! Om du behöver inskolning “direkt”, vid en dator eller så, hjälper jag gärna till, du har närmare till mig än till Sverige 😀

    • Haha, jag hade redan skrivit fortsättningen men har satt en sorts gräns vid ca 1000 ord så jag kapade där, så det inte blir en alltför stor klump text att läsa, men det kommer!
      Jag vi blir alltså kollegor ett tag i sommar! Tack för erbjudandet, jag kanske kommer åkandes! 🙂 Det vore kul att ses!

  3. Heja Sverker! Det är olagligt med djurplågeri i Portugal, men jag vet liksom ni att de lagarna inte efterföljs…Det är rena medeltiden obland, jag blir så arg! Vill väldigt gärna höra hur det gick!

    Sedan har ni kanske koll på IRA (https://www.facebook.com/intervencaoeresgateanimal/) som med okonventionella metoder (civil olydnad) fritar djur som behandlas illa i Portugal. De anklagas ofta för att vara vandaler, anarkister, brottslingar… men jag tycker att de gör ett fantastiskt jobb, som polisen och andra myndigheter borde sköta, men inte gör det.

    Go Sverker, Go hela er fina familj! Alla behövs, även med olika sätt att angripa problem!

    • Ja det finns tydligen flera nummer att ringa, men när man liksom redan uttryckt oro över hur hunden har det och det plötsligt dyker upp någon “myndighet” är det lätt att räkna ut att det är vi som ringt tror jag. Då känns det schysstare att ta det face to face. Jag tror han klarat det ganska bra hittills, sedan får vi se om det verkligen förändrar något.

    • Anna i Lissabon: Tack för informationen om IRA, som jag inte kände. Jag håller med om att det finns mycket mer att göra än myndigheterna gör i fråga om hur djurskyddslagen följs. Åsa, jag vill inte göra ditt kommentarsfält till en arena för politiska diskussioner, men om du tillåter vill jag ändå kommentera att IRA har valt att kalla sig efter en terroristgrupp och de visar sig bakom svarta masker. Det får förstås stå för var och en vad man anser är rätt väg, men den här gruppen står tydligt för att de anser det vara rätt att bryta mot vissa lagar för att andra lagar ska följas.

  4. Ja det har ju att göra med ohejdad vana och kultur. Att hundens “särställning”, den som den har i Sverige till exempel, inte nått fram överallt. Men vi är ju elaka mot andra djur i Sverige också faktiskt. De vi äter. Inget vi tänker på men kor och grisar har ju inte så roliga liv precis. De har väl rentav fått det allt sämre skulle jag tro. Och barnaga (förbjöds i Sverige 1979 och i Portugal 2007).
    Och att gifta bort barn, som fortfarande förekommer i en del kulturer. (apropå ohejdad vana)

  5. Grattis till er! (Det påminner mig om att jag måste göra någon slags ansökan om att få stanna i landet efter Brexit? Skjuter helst upp sånt där.) Jag vill också höra fortsättningen om Sverker! Spännande!

  6. Grattis till förlängning av residência! Skönt att få det gjort. Ja Portugals hundar, och resen av världens alla hundar, deras lidande skapar smärta och tårar. Just för att det är så lite man kan göra. Men som sagt nu är GNR på hugget, uppmanar till att anmäla så med tiden blir det nog bättre. Den yngre generationen är redan så mycket bättre, och information och påverkan planeras för skolorna. Just i vår by är vi tämligen förskonade. Just när vi flyttade hit, första sommaren 2017, så fanns ett gäng gatuhundar som blev förgiftade av någon och alla utom två gamla tikar försvann. De två tikarna, varav den ena fick valpar på sensommaren. flyttade in hos oss, och de fem valparna fick nya ansvarsfulla hem. De unga grannarna tog hem en 4 veckors valp och trodde hon skulle klara sig fint 12 timmar om dagen när husse och matte jobbar, med eftertanken att “vi visste inte att det var skillnad på valpar och vuxna hundar”. Med lite hjälp och råd från oss så är de nu föredömliga hundägare till en livlig labradorkorsning. Hon fick vara daghund hos oss något halvår och hon följer med mig på förmiddagspromenad varje dag och är bara ensam 5-6 timmar och har en bra hundhage där hon är lös, och hon får 3 promenader per dag med husse och matte. Vår 85 årige granne har en liten pincher som alltid är lös på sin gård och på gatan hängandes husse i hälarna. Så jag hyser hopp om Portugals hundar trots allt.

    • Ja jag tror också att det är på väg åt rätt håll, men än är det en bit kvar. Hundar som är instängda på gården och hundar som är lösa på gatorna kan jag ta. Det är ju mer försummelse, men när de är fastkedjade tycker jag det liknar grymhet. Vad fint att ni hjälper grannarna med hunden. Det är så man får göra tror jag. Erbjuda hjälp snarare än kritisera.

  7. Oj vad svårt! Förstår både dig och Sverker. När jag bodde på Island för många år sedan var det likadant. Hundarna bodde i hundkojor på gården, i kylan. Grammatiskt intressant var det också! Man kan säga ”jag går ut med hunden” antingen i ackusativ eller dativ. Valet av kasus visar hur man ser på hunden… Och ja, jag vill höra fortsättningen! 🙂

  8. Oj vad bra inlägg!

    Jag inser att det inte är lätt att ändra folks inställning till dessa saker. Speciellt inte när dom envist fortsätter med tjurfäktningar även här i Portugal! Till skillnad mot Spanien så dödas inte tjurarna på arenan utan det gör man ALLTID efteråt på det kommunala slakteriet (Matadouro Municipal). Så egentligen så är det lika illa här som i Spanien.
    Ett folk som tillåter sig att “njuta” av ett så fruktansvärt djurplågeri som detta kan nog knappast ha någon förståelse för hur en fastkedjad hund lider.
    Vår hyresvärd hade en sådan hundstackare fastkedjad vid sin tomt när vi flyttade hit. Hunden var redan då mer än 10 år gammal och var i ett uselt skick. Vi badade honom, tvättade med fästingmedel och tog ibland ut honom på promenader. Till slut så blev känslorna för honom allt för starka för att stå emot och vi öppnade huset för honom. Han flyttade in och otroligt nog så var han helt rumsren direkt!
    Meninhão (lilla pojken) som vi kallade honom bodde hos oss under hans sista 7 månader i livet. Tyvärr kom så slutet och vi kallade på en veterinär som gav honom en spruta så att han somnade in stilla.
    Vi saknar honom fortfarande trots att vi nu har en “liten” tik som vi adopterade ett år sedan.

    Men visst gör det ont att inte kunna hjälpa fler underbara hundar.

    /Urmas

    • Vad fint att han fick uppleva kärlek sin sista tid på jorden! Och ja det är väldigt jobbigt att man inte kan göra mer. I Spanien verkar det finnas en rörelse mot tjurfäktning nu, kanske startad av folk utifrån men som fått fäste även bland spanjorer. Portugisisk tjurfäktning ska ju vara snällare, men det är ju ändå djurplågeri för nöjes skull och borde absolut förbjudas. Både i Spanien och Portugal är det också väldigt regionalt det där med tjurfäktning, men visst är synen på djur annorlunda. Hundar har ju en särställning i vår kultur som de inte har här i samma utsträckning. Nu finns det ju lagstiftning som ska skydda hundar mot den här typen av vanvård också men det tar nog tid innan det når fram till alla hundstackare.
      Det är faktiskt en av de saker jag skulle sätta upp på listan över typiskt svensk i den positiva spalten, att vi värnar om djur. Det är sympatiskt och något andra kan lära av tycker jag. Det är vanligt att svenskar engagerar sig i djur som far illa när de är utomlands. Å andra sidan har vi mycket att lära av andra vad gäller annat. Att ta hand om den äldre generationen, umgås över generationsgränserna med mera men det är en annan historia. Jag lekte med tanken hur en svensk skulle uppleva det om en portugis (till exempel) skulle “adoptera”, besöka och gå ut med, äta lunch med den gamla mamman eller pappan som sitter ensam nästan alla årets dagar. Men det är en annan historia som sagt.

  9. Att inte lägga sig i är det lättaste och inte det lättaste! Vi gjorde det och det föll verkligen inte “i god jord”. En ung tik som löpte och som stod fastbunden på verandan. Byns alla hanhundar betäckte henne och tillslut “vaktade” vi henne och jagade bort hanhundarna. Ägarna blev väldigt arga, för vi hade inte med deras hund att göra och hon fick “P-piller”! ?Vi gav oss inte och blev “dödsfiender”! Jag vågade inte gå förbi deras hus, utan gick en omväg. Nu har de gudskelov flyttat, men vi undrar, hur den lilla tiken har det?

    • Nej det kan lätt bli så att någon tar illa vid sig. Det är ju faktiskt att lägga sig i. Å andra sidan är det ju olagligt att vanvårda djur, så om de hellre vill att man ska anmäla…
      Man får ta det varligt i alla fall och visa att man menar väl. Hittills har vi inte gjort oss några dödsfiender men det behöver ju inte betyda att inblandning uppskattas. Ett dilemma. Lättast att inte lägga sig i tänker jag, men det tycker alltså inte Sverker..

  10. Stackars, stackars hundar! Jag förstår inte vad man ska med hund till om den ska leva så där!? Den kan ju inte skydda hemmet heller, bara låta.

    Heja Sverker!

    Men jo, visst förstår jag precis hur du tänker, Åsa. Jag är långt ifrån en diplomat men gillar heller inte bråk och tjafs, konfrontationer. Men den inställningen hjälper ju heller inte de som far illa. Hundarna i detta fallet.

    Klart vi vill höra hur det går. Även om jag misstänker att er flock har utökats med i alla fall en hund just nu.

    • Nej vi vill absolut inte adoptera fler hundar. Det skulle aldrig ta slut! Jag kan på rak arm komma på tio hundar i byn som skulle behöva adopteras och det skulle säkert fyllas på med fler. Vår trädgård är inte heller lämpad för att ha hundar i och de där hundarna är nog inte rumsrena. Det blir nog mer så att Sverker får vara ambulerande hundvän, men åh vad det är svårt att sätta gränser för var ens eget ansvar börjar och slutar. Man skulle lätt kunna ätas upp av det.

  11. Och när man fått papper på att man är resident i tio år (Grattis? VAR det komplicerat?) till hör det till att man börjar ha uppfattningar om hur det är och sköts där man bor!

    Nu kan du och Sverker registrera er för att rösta i kommunvalet också. Gör man hos Junta de Freguesia. Det är visserligen ett par år till nästa gång, men värt det om man vill göra vad man kan för att påverka.

    • Ja kanske var det därför Sverker blev så kaxig, för att han fick ett plastkort äntligen! Vi kanske ska starta ett hundparti? 😉 Nej men röstar kanske vi gör.
      Det var inte så komplicerat, men det krävdes att man var förberedd. Tack och lov hade jag alla papper i ordning. Ett par papper för mycket till och med. Det började med att de var ganska otrevliga och griniga och slutade med att de följde oss ut och stod och pratade på trappen en stund innan vi skildes åt men orden “Vi ses om tio år!”.

      • Vadå plastkort? Jag har aldrig fått mer än ett pappkort som viks i tre!!

        Jag borde ordna med medborgarskap, det är vad jag borde.

        • Ja det borde du verkligen! Det skulle jag göra om jag trodde jag hade chans på det men vi tar tio år i taget så länge. Vi har inte fått plastkortet än, men blev lovade sådana. Med foto och allt. De hade fotomaskiner på vårt SEF så vi hade med oss foton i onödan. Vi får väl se om de verkligen är i plast när de kommer.

  12. Klart vi vill! Och heja Sverker! Det är förbjudet att hålla hundar så att de far illa, liksom det är förbjudet att vanvårda barn, så det är klart man ska gripa in på något sätt.

    Det är GNR man ska ringa om djurskyddsfrågor. http://www.gnr.pt/Cons_NA_Animais.aspx

    Fast man drar sig förstås för att ringa polisen om grannar, det är nog värre än att vara rättfram personligen.

    Man kan höra med kommunens hundstall också, Canil Municipal. Där finns kommunens officiella veterinär, och om det är en bra sådan vet hen mycket. Jag skulle tro att Cascais har en bra sådan, det brukar vara fallet i de större städerna.
    https://www.cascais.pt/area/saude-e-bem-estar-animal

    • Problemet är att det finns alldeles för mycket hundar, att de liksom inte har något värde och att folk inte tänker sig för när det skaffar en gullig liten valp som de sedan inte har tid med. Det är också rätt dyrt att ta alla vaccin, sterilisera och så vidare, så det förstår jag att folk inte har råd med. Kommunens hundstall är en sorglig historia med betongbås också och måste väl vara en sista utväg. Plus att det är fullt. det var de som skulle ha hämtat Tuxa, men han blev kvar på gatan för att de hade fullt.
      Jag håller med både dig och Sverker om att de är schysstare att prata med folk än att ringa polisen, men det är inte helt lätt.

      • Obs! att trista byggnader inte behöver betyda att hundstallet är illa skött eller att deras omhändertagande- och adoptionsverksamher inte fungerar. Den som leder verksamheten har stort inflytande över hur det fungerar men måste hålla till godo med de byggnader kommunen tillhandahåller. Det finns förfärliga exempel också men konceptet Canil Municipal har ett generellt dåligt rykte som inte stämmer in på alla.

        • Det är nog sant. Jag tror inte hundarna bryr sig om inredningen och många gånger är det nog bättre än vad de kom från. De får omsorg i alla fall och en del motion också hoppas jag. Jag har inte varit där, jag vill inte se det.Jag tror de är överbelastade, med tanke på att de inte kunde ta Tuxa (tack och lov!), och inte den halvblinda hunden på bilden heller, men jag hoppas att de hundar som är där har det bra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *