Att få stanna

Efter karnevalen blir det lugnare tänkte jag innan karnevalen. I och för sig är det i början av mars som läsårets andra universitetstermin börjar och därmed mina kurser i svenska, men just nu har vi inga intensivkurser på gång så det skulle bli en lugn termin.

Ett extraknäck med många verb i mars.

Håltimme i Gulbenkianparken

 

Nu är mars över och det känns som att det varit den mest intensiva månaden i Bortugals historia. Jag tog bland annat på mig ett översättningsjobb som svällde ut till löjligt många timmar. För att fixa deadline fick jag boka om lektioner så att veckorna efter deadline också blev fulla av jobb.

Det har hänt mycket roligt också. En snorklingsutflykt för att fira att jag fixat deadline. Tre nya klänningar som låg och väntade på mig när jag tog vägen förbi zigenarhögarna på marknaden mellan två ärenden. Glada barn. Alltid dessa glada barn!

 

Och så är ju själva jobbet roligt också. Till och med översättningen var rolig. Känslan när man lyckas gräva fram rätt ord så saker faller på plats. Många skratt på lektionerna tillsammans med trevliga elever. Mitt i den stressigaste veckan en rolig och trevlig överraskning i form av en portugisisk kändis som förälskat sig i det svenska språket och dök upp som elev på min kurs! En del av er kanske vet eller kan gissa vem det är?

Ledtråd

I väggkalendern där vi nu vänder blad är mars fullklottrad med jobb och möten och annat viktigt. Så fullklottrat att jag knappt hunnit tänka på det där läskiga vi bokat in i början av april. Det som jag gruvat mig för i flera år nu. På sätt och vis var det skönt att mars blev så fullspäckad att jag inte hann oroa mig så mycket inför april.

Jag hade tänkt förbereda mig noga i god tid i förväg. Efter karnevalen skulle det ju vara lugnt så jag skulle i lugn och ro hinna läsa på, höra mig för, dubbelkolla, gå runt till alla nödvändiga instanser och samla ihop alla nödvändiga dokument och stämplar och ta dubbla kopior och scanna in. Kanske skulle man till och med behöva något dokument från Sverige, och då kanske det skulle behöva översättas och stämplas av notarius publicus och ambassaden, så där som vi gjorde med alla dokument inför flytten.

Då gällde det ju ”bara” inskrivningen i skolan och bara det blev en tjock bibba med stämplade papper som jag stressade runt och fixade de där sista veckorna i Sverige. Det var många mail och telefonsamtal och många sömnlösa nätter innan vår portugisiska kontakt kunde bekräfta att alla papper var i sin ordning och att barnen fått plats i en portugisisk skola.

Nu gäller det något större. Kanske det största och läskigaste sedan vi flyttade hit. Vi har haft det som milstolpe sedan vi skrev in oss, det där datumet då vi måste förlänga vårt ”residência”, motsvarande uppehållstillstånd i Portugal. En milstolpe som varit inom synhåll och på väg emot oss  ett bra tag nu, och ju närmare den kommer desto läskigare känns den. Nu är det dags om bara några futtiga dagar (i övermorgon!) och jag känner mig inte redo.

Oron är i hela huvudet och i hela kroppen. Jag får mer eksem, sover sämre, känner mig lite darrig och knäsvag och det brinner i magen när jag tänker på det.

Vi har i och för sig hunnit få ihop dokument både från portugisiska skatteverket som intyg på inkomst, från portugisiska försäkringskassan ett intyg på att vi betalar in vad det nu heter, från banken att vi har pengar, och kollat att passen är giltiga, men jag känner mig ändå som ett ensamkommande flyktingbarn. Förutom att jag varken är ensamkommande, flykting eller barn förstås. Jag menar det där osäkra. Om man får stanna eller inte.

Vi har ju europeiska pass och allt, men..

 

Det känns nämligen inte helt självklart att vi får stanna. Tänk om de säger att vi har för lite pengar, har jobbat för lite, tjänat för lite, betalat in för lite, är för gamla, pratar för dålig portugisiska, om det fattas dokument eller att vi gjort något annat fel.

Det ställs krav på försörjning och försäkring och bostad och dittendatten och kanske något mer i det finstilta som jag missat, i någon paragraf som de hänvisar till som jag inte hunnit, inte orkat kolla upp. Exakt hur mycket menar de till exempel med försörjning?

Jag tycker jag har hunnit kolla allt, men jag har inte hunnit dubbelkolla. Eller hunnit och hunnit, jag har inte orkat. Jag har nog valt att inte vara mer noggrann och förberedd eftersom jag varit rädd att hitta någon paragraf vi inte uppfyller. Mycket lättare och behagligare att ta tag i andra måsten i stället, och det har varit många att välja på. Och nu är det försent.

Jag har i och för sig aldrig hört talas om någon svensk som utvisats från Portugal, men man vet aldrig. De flesta som flyttar ned (och nu är de många) är väl pensionärer eller heltidsanställda och har nog inte flyttat ned på vinst och förlust och lika lösa boliner som vi. Antar jag. Men jag vet ju, alla vet väl, att våra rättigheter här inte är helt självklara bara sådär av sig själva bara för att vi är européer. Det finns alltid villkor, om och men, och allt kan ändras.

Ett långt samtal med en svensk som studerar turism och migration och ska skriva om oss svenskar i Portugal hanns också med i mars. En kille som fick höra om all min kärlek till Portugal och min oro över allt. Till exempel över vad som händer med Portugal om det fortsätter att flytta in folk som vi. Hur många som är välkomna. Vad vi eventuellt bidrar med och vad vi eventuellt ställer till med. Om det är bra? Vems ansvar vi är. Vilka skyldigheter och rättigheter vi har och borde ha.

Ett flera timmar långt samtal över en liten liten kaffe om detta som mitt huvud är fullt av , och om en portugis som ropat efter oss att vi skulle åka hem. Boa vida, eh? Bra liv, va? Komma hit och inte betala skatt? Om att jag ville springa efter honom och tala om för honom att vi visst betalar skatt, men det gjorde jag inte. Fast jag ropade. Inom mig.

Kanske är det bara min vanliga myndighets-  och byråkratiångest som spökar och förstorar upp allt i onödan. Det är kanske bara en formalitet, och allt är kanske frid och fröjd i Portugal. I Sverige, och Europa. I världen. Och framtiden.

Jag skulle vilja känna mig lugn när jag går dit, till det portugisiska migrationsverket. Men jag vet att jag bara kommer att vara lugn när jag går därifrån. Lugn tills det är dags nästa gång om tio år. Eller helt förstörd.

Kommentarer
    • Mycket trevligt! Jag tänker mig att vi ska sjunga lite extra på lektionerna! 😉 Fast han är rätt upptagen med skivsläpp så han kan inte alltid komma.

      • Vad kul! Hade varit intressant att höra mer om din undervisning. Sång måste ju vara jättebra när man ska lära sig ett nytt språk. Få in uttalet och betoningar, och jag tror att man lättare minns formuleringar och verbkonstruktioner man lärt med melodi. För övrigt kan ju sångtexter säga mycket om kulturen i landet där språket talas. Vad brukar ni sjunga?

  1. Pingback: När Sverker fått nog – Bortugal

  2. VA. Nu fattar jag ingenting. Det är klart att ni kan stanna. Pensionärer kan ju stanna. Och du har jobb. Och barn i skolan. Det är ju EU. Jag fattar ingenting? Vad finns det för juridisk anledning att ni inte kan bo i Portugal. Jag fattar ingenting. Haha. Jag trodde att ni skulle bli fosterfamilj! Eller att ni skulle begära medborgarskap. Det kanske ni ska göra? Om du nu känner att det här är jobbigt? Jag trodde det var 100% att ni kan bo i Portugal. Förklara hur det fungerar :o)

    • För pensionärer gäller egna regler, de har ju faktiskt en inkomst med sig, plus att Portugal har ett avtal med Sverige gällande pensionärer. För övriga gäller att man ska kunna visa att man kan försörja sig själv om man vill stanna och jag har inte hittat något om exakt hur mycket de tycker man behöver för att kunna försörja en familj i tio år. Har man inte jobb (eller studerar) hamnar man lite mellan två stolar. Jag har ju ”jobb” just nu, men inte fast. Jag frilansar kan man säga, och jag var osäker på hur det gills. Sverker har ju ”köpt ett jobb” men det är ju inte precis lönsamt ännu. Om man bor i ett annat EU-land har barnen rätt till skolgång och man har rätt till vård, men man får som sagt inte stanna om man inte kan visa att man kan försörja sig själv. Man får heller inte alls ta del av det sociala systemet om man inte betalar skatt och sociala avgifter, men det är en annan sak. Man tror lätt att det är fritt fram inom EU, men vissa villkor ska uppfyllas. När man skriver sig här intygar man att man kan försörja sig själv och har försäkring, och då får man stanna fem år. Sedan ska man förlänga, och då måste man gå till SEF. Vi hade inte flyttat ned om vi inte kände att vi kunde försörja oss, eftersom vi vet att ingen annan kommer att göra det. Varken Portugal eller Sverige, men även om vi tycker att vi fixar det så kanske inte portugisiska migrationsverket tycker det. Jag hittade som sagt inga siffror. De här sakerna kan ju dessutom ändras, både vad gäller regler och vår situation så visst tycker jag det är jobbigt, men nu är det ändå lugnt i tio år. För medborgarskap krävs mer byråkrati, och språktest, bland annat.

      • Haha. Ja kände mig sâ stressad att jag faktiskt kollade. Sâ ja dâ förstâr jag bättre. Jag har studerat i 6 âr i EU i England och Holland sâ det var inga problem alls. Men har man inte en anställning förstâr jag att det blir mer komplicerat. Men jag tänkte att det räckte att en av er arbetade och uppfattade det som att du hade ett jobb. Jag upptäckte precis häromdagen att jag ska deklarera mitt svenska banksparande i Frankrike. Jag blev helt klart lite förvânad för det har jag aldrig gjort innan… Hoppsan. Sâ min reaktion var lite som att va, nej nu har jag missat att jag inte kan bo här. Haha.

        • Så du bor i Frankrike, eller? Jag har bott i flera EU-länder innan EU fanns och det gick bra så länge jag jobbade och pluggade. Egentligen är det inte så stor skillnad nu mot då. Fast på sätt och vis är det ju det, i alla fall de första fem åren. Visst är det jobbigt när man upptäcker nya regler och inte är riktigt säker på vad som gäller? Jag vet hur det känns!

  3. Så bra att allt verkligen gick bra, även om man hårt både tror och hoppas så är det ju alltid såklart en viss osäkerhet innan allt är helt klart. Jag känner igen så mycket av just det du skriver om det från alla våra egna år här på Gran Canaria.
    Önskar en bra dag från mig/oss. Kram

  4. Det har varit en walk-in-the-park de gånger jag har förnyat mitt uppehållstillstånd. Nu har jag förvisso heltidsjobb vilket underlättar bevisandet av försörjningsförmågan, och så är jag bara en. Men jag tror verkligen inte att det blir några problem för er!

  5. Åh, hoppas att det kommer att lösa sig för er! Så att ni får stanna i ert nya hemland, där ni verkar trivas så bra!
    Jag såg Skavlan, och blev glatt överraskad att han var så intresserad av det svenska språket,och att han var så duktig på det redan efter….öh…var det 3 veckor han hade läst svenska? Fantastiskt! Men, nu vet jag också varför han var så duktig: Han hade ju DIG som svensklärare!! 🙂

  6. Tror inte heller att det är något att oroa sig för, ni har ju en inkomst, ni har säkert försäkringar, barnen är etablerade i samhället precis som ni.

    Det kommer att gå finfint för i morgon..

  7. Tur för den gubben att han inte skrek något sådant efter mig ! Är så skönt att få avreagera sig på sådana otrevliga människor som säkert plågar sina husdjur också …

    • Han kanske hade jobbigt med något och behövde avreagera sig. Jag mådde lite dåligt av det faktiskt. Det kändes. Jag tänkte på hur det skulle påverka en att mötas av sådant ofta, och hur det påverkar en att mötas av motsatsen. Den vänlighet man vanligen bemöts med. Hoppas han är snäll mot husdjuren, och att jag slipper höra sådant fler gånger.

  8. Inget att oroa sig för! Det enda de vill är ju att man kan visa att man kan försörja sig. Du får ju tom Golden visa om du kan visa att du köpt fastigheter för 500.000 Euro.. Detta oavsett varifrån i världen du kommer.. Med EU pass finns ju inga som helst problem vad får en pensionär i Portugal 200-300 Eur i månaden och detta skall ju då räcka att leva på och betala hyra .. Fick själv problem här med barnbarn två flickor 9 och 13 år som inte hade uppdaterade svenska pass utan bara Brasilianska pass och därmed inte fick stanna mer än i 3 månader .. Hann dock gå i skolan 2,5 månader innan det blev hempollettering till Sverige där beslut väntar. I ditt fall finns ju inget att oroa sig över alls ..

    • Det hoppas jag verkligen, Claes, men vad onödigt då att jag oroat mig i onödan så länge. Man vill ju veta klart och tydligt vad som gäller så man kan förhålla sig till det. Fast jag erkänner att vi flyttade hit utan att kolla upp så mycket. Tänkte att det är ju EU. Det är det ju, men lite krångel och regler är det ändå. Det där med Golden Visa är jag ganska säker på bara gäller de som inte är EU-medborgare. För oss gäller annat. Det känns i alla fall skönt att vi har jobb och företag och betalar skatt och sociala avgifter.

  9. Klart ni får stanna, det behöver du inte oroa dig för alls! Ni är faktiskt EU medborgare.
    Och strunta i mannen som tyckte ni skulle åka hem, det har hänt mig i både Portugal och Sverige och mitt svar brukar vara att jag har samma rätt att vara där som dem.
    Det kommer att ordna sig!

  10. Om jag var du, skulle jag inte sova en blund innan uppehållstillståndet var klart!
    Antar att kändisen är artisten som var på Skavlan, han kunde redan en hel del svenska, jättetrevlig kille.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *