Lite ensam

Här sitter jag helt solo en lördagskväll. Det känns väldigt ovant. Jag minns faktiskt inte när det hände sist! Innan barnen? Innan Sverker? Jag letar i mitt minne och kan inte hitta en enda ensam lördagskväll, men nu har jag alltså en sådan, om man inte räknar hundarna förstås. De är ju ett sällskap.

Tuxa på sin favoritplats: På soffbordet. Roxy sitter där och väntar på att jag ska sätta mig i soffan där jag brukar sitta på kvällen. Och så Babben.

 

Att barnen börjar göra egna planer, sova över hos kompisar eller bara vara ute sent har man ju vant sig vid, men det är sällan båda på en gång och då brukar ju ändå Sverker vara hemma. Han brukar säga på skämt då och då när det börjar skymma att ”Nu drar jag in till Lissabon!”, bara för att själva tanken är helt absurd. Han ska ju sitta i soffan och klappa hundarna som alla andra kvällar. Men inte ikväll.

Nu är han i stugan och fixar med lite grejer. Bygger en soffa faktiskt, av någon anledning. Vi var lite oense om ifall det verkligen var nödvändigt, och om jag ska vara ärlig tror jag det är mest en ursäkt för att få hänga där hela veckan. Skulle jag också kunna tänka mig att göra faktiskt, men jag blev kvar här med tjejerna och deras aktiviteter. Inte för att de har tid med mig, men vi kan ju inte lämna helt FF? De behöver ju skjutsas och hämtas ibland om inte annat.

Frida har haft träning inför Marchas till efter midnatt flera kvällar och så var det någon som fyllde år till tre på natten och jag vet inte vad. Jo nu vet jag. En date faktiskt, i Lissabon. Jag var helt inne i en hemtenta när hon kom och frågade om hon fick åka in till Lissabon och se på Marchas i söndags, men det var något annorlunda med hur hon frågade. Det kom jag på sedan. Jag frågade om hon behövde skaffa biljetter och hon sa att de hade biljetter till henne. Precis när hon skulle åka gick det upp för mig att ”de” varken var de vanliga kompisarna eller Marchasgänget utan den där Íris. Hon som har en brorsa. Som sedan visade sig vara Fridas pojkvän.

Man vet ju att den dagen ska komma, men ändå är man inte beredd. Min reaktion kanske inte var den jag själv tänkt mig. Tvärtom faktiskt. ”Vaddå pojkvän? Vem då? Jag känner väl inte honom? Så kan du väl inte göra?! fick jag ur mig,  helt dumt. Varför skulle det vara någon jag känner och varför skulle hon inte kunna göra så? Herregud! Jag bad om ursäkt sedan, men har nog ändå inte vant mig vid tanken riktigt.

Sverker kom i alla fall hem igår kväll, så jag slapp gå ensam på Marchas. Halva byn var i och för sig där, men ändå. Det skulle ha känts konstigt att gå själv tror jag. Frida var ju med i själva paraden, och det blev åtskilliga timmar av parad och sedan dansuppvisning.

Innan paraden

Paraden genom staden

Fridas grupp (och alla andra, 8 (?) grupper totalt) visar upp sina intrikata dansmönster till takten av trummorna och sången om Camões, ”vår kära poet”, sjunger de. ”Tänk om han vore här idag!” Ja, då skulle han bli förvånad! (Suddig bild för att det egentligen var en filmsnutt, men den var åtta minuter lång, så vi skippar det!)

 

Alla vi råkade på från byn frågade (som de brukar fråga när det är karneval): ”Har ni en dotter i varje nu med?” för det brukar vi ha. En dotter i varje sociedade. En i varje dansshow, en i varje karnevalståg brukar vi ha och man skulle ju kunna tro då att vi också skulle ha en dotter i varje Marchasgrupp, men Jonna är ju bortrest. Riktigt var Jonna är vet jag inte riktigt, men hon åkte alltså norrut med ett gäng familjer från byn i fredags och är borta hela helgen. De är någonstans i Viseutrakten och hon skickar ett meddelande eller en bild då och då och verkar ha det bra.

Hon skriver alltid på engelska av någon anledning. Eller blandar språken. (Praia fluvial = badplats vid flod)

Här är hon. Var nu det är.

Och så dök han upp plötsligt, pojkvännen! Och hans pappa! Detta gick i slow-motion, till det taktfasta trummandet av Marchasmusiken. Jag såg Fridas blick, vände mig om för att se vem hon tittade på och där kom de, med siktet inställt på Frida. Gick fram till våran Frida och kramade om henne inför alla, tog en massa bilder med henne och skrattade och hade sig. Sverker och jag stod en bit bort och visste inte vad vi skulle göra av oss. Kanske stod vi och gapade av förvåning, jag vet inte riktigt. Jag såg ju inte oss, jag såg bara dem, och Frida.

Den här bilden var det någon annan som tog. Kanske såg vi ut så? Lite avvaktande, liksom.

 

Lite senare kom de över och hälsade på Sverker och mig. Tog i hand! (Tydligen kände de igen oss?) Skulle vi ha kindpussats? Jag fann mig i alla fall och tackade för att de tagit med Frida till Lissabon och de sa att nöjet var helt på deras sida eller något sådant och sedan gick paraden igång igen och det konstiga mötet var över.

I morse åkte Sverker till stugan igen och Frida, som varit uppe på Marchasfest till småtimmarna, hon sov till halv två, så hon var inte mycket sällskap. Jag sysselsatte mig lite med mina översättningsjobb, flöt runt lite i poolen, läste lite. Översatte lite igen, käkade och funderade på om inte Frida skulle ha lust att åka och bada eller köpa glass när hon vaknade. Kanske vi kunde åka till skogen och gå med hundarna först? Jag kunde fråga vad hon ville hitta på!

När hon sedan vaknade visade det sig förstås ganska snabbt att hon hade andra planer, som inte inkluderade mig. Hon skulle på bio. Ja, med honom. Sedan skulle jag kanske kunna hämta och skjutsa hem? Nej, inte det nej. Du ringer sedan. Okej. Visst. Ha så kul!

Innan jag släppte av henne vid busshållplatsen kom jag på att vi ju kunde åka in till Lissabon efter hennes dans på söndagen. Santo António-firandet, äntligen, efter två års uppehåll! Fast det var ju bara det att hans familj frågat om hon ville följa med dem dit då. Okej. Jag förstår. Jag tror jag förstår i alla fall, att det är så här det kommer att vara nu. Fortsatte mot skogen, ensam. Fast med hundarna.

Jag gick omkring tre timmar i skogen med hundarna och tänkte på detta, att det är så här det kommer att vara nu. Sverker kommer ju tillbaka från stugan förstås, eftersom det kommer folk som ska hyra den, men ändå. Är jag inte lite ensam ändå, på sätt och vis? Man kan inte påstå att jag har ett jätterikt socialt liv. Helt självvalt, men ändå. Det gick jag och funderade på.

Fast jag var ju inte helt ensam. Bara lite.

 

En stig vi inte tog. En annan gång.

En helt ny stig! (Ni kanske tycker det ser ut som på mina runstreakbilder, men detta är helt nya stigar, som jag hittade idag!)

Ser ut som smultron, men är inte smultron. Smakar inte som smultron i alla fall.

Minnesmärke efter brandmän eller militärer som dött i stor brand.

Roxy går offpist!

Om man zoomar in ser man Penapalatset därborta!

Aha. Det är här jag är!

 

Sedan ringde jag till Sverker för att berätta om döttrarnas äventyr men hörde ju att han inte riktigt lyssnade. ”Hallå? Lyssnar du eller?” frågade jag lite irriterat efter att jag fått ur mig det mesta om allt som hänt men inte riktigt fick det gensvar jag väntat mig. Nej, han letade efter té. Té? Ja, till grannen. Någon granne som kommit över och hjälpt till och nu skulle de fika.

Sverker hänger alltså med en granne i stugan ikväll, Jonna är någonstans i ett stenhus i Viseutrakten men en massa folk från byn och Frida är ute med sin pojkvän, och jag är lite ensam. Sozinha. 

Imorgon skulle jag tro att det blir ungefär samma sak, fast jag ska gå och titta på när Frida dansar Marchas igen. Sozinha får jag gå då, men jag känner ju i och för sig alla som är där, så så himla ensamt är det ju inte. Jag kan ju alltid ta med mig dansmormor, förresten!

Det portugisiska ordet för ”ensam” betyder egentligen ”lite ensam”. Det kom jag på idag när jag gick lite vilse i skogen. Sozinho eller sozinha. Det är nämligen till att börja med det portugisiska ordet ””, som (när det är adjektiv) betyder ensam, singel, solo, utan sällskap, men till det lägger man alltid ett diminutiv ”-inho/inha” (uttalas injo/inja), en liten stavelse som liksom ”förminskar” ordet på ett kärleksfullt sätt. Man kan hänga på denna ändelse på olika ord och namn, som till exempel i ”A minha casinha” i stället för a minha casa. (=Mitt lilla (fina/söta) hus). Caõzinho = liten (söt) hund, och så vidare. Sózinho/a (o/a beroende på om man är tjej eller kille – här finns inget mellanting i språket) = lite ensam.

(Att man är säger man aldrig. Man är alltid bara lite ensam).

Bara lite ensam. Inte så mycket. Inte så ofta. Inte helt och hållet. Men ändå.

Kommentarer
  1. Äääälskar den fantastiska utsikten ni har från det fönstret:) Nästan lika mycket som dina texter:) Känner i magen det du skriver om nu trots att vi har några år kvar innan mina barn är där.
    Jag känner igen de små stavelserna i portugisiska, vi har motsvarande i det bulgariska språket. Det finns även motsatta till det stavelser – som gör att något beskrivs värre/hemskare. De stavelserna gör språket mer levande och känslosamt:)

    • Ja, det är en fin utsikt därifrån. Vi blev ju av med en del utsikt på grund av schabraket på granntomten, men det finns en hel del utsikt kvar så det är synd att gnälla.
      Jag försöker vänja mig vid att barnen är mer självständiga, och samtidigt som det känns lite … tomt, så är det ju också väldigt roligt. Särskilt för dem! Men huga, så fort livet går!

      Det är intressant att flera språk har sådana ändelser. Spanskan har ju -ito/ita, och tyskan -chen. Portugisiskan har också en ”förstorande/förvärrande” ändelse ”ão”, och visst gör det språket mer uttrycksfullt! Man behöver bara komma underfund med när det passar att använda dem och inte. ”-inho/inha” används väldigt mycket i portugisiskan. Lite gulligt!

  2. Ja den fasen kan vara lite jobbig, när en helt plötsligt inte är så behövd längre. Men du är inte ensam om det i alla fall, för det är något alla föräldrar går igenom. Hoppas ändå du kan njuta av de ensamma stunderna.

    • Ja, det är en ny fas i livet som man också får göra det bästa av och visst kan det vara skönt att vara ”själv” ibland och det är ju egentligen bara bra att de har ett socialt liv och blir allt självständigare!

  3. Är det sommarlov för flickorna eller hur ser terminerna ut hos er? Går de i högstadiet eller gymnasiet eller hur var det (det är säkert annat system i Portugal..)?
    Tur att du har så fina hundar så du alltid har sällskap :)!

    • Den ena har redan sommarlov (inga lektioner mer) men ska ha något liknande nationella prov också i juni och i september börjar hon på motsvarande gymnasiet, fast här är även år 10-12 (med någon inriktning som man själva väljer) obligatoriska. Den andra börjar nian i september och hon har inte sommarlov ännu, men denna helg är långhelg, på grund av nationaldagen i fredags och i vissa regioner även måndag på grund av firande av Santo António (helgon, men andra städer har andra helgon och helgdagar). Därför passar folk på att resa lite (som de Jonna är med nu).

      Ja, hundarna är bra sällskap! 🙂

  4. Såå mysigt du skriver. Kan verkligen relatera. Känner mig numera rätt ofta sozinho när äldsta barnen pluggar lååångt borta . Och huset är stilla. Blir lite tårögd, lite. Och så saudades, massor Kram kram

    • Ja det är ju en del av livet som kanske många känner igen sig i. Jag är inte ensam om det! 😉

      Saudades och sozinho/a. Två fina ord!

  5. Oh vad jag tycker det är roligt att läsa din blogg om livet i Portugal även om just det med tonåringar som ”överger” en väl gäller överallt. Jag saknar gillaknappen, för det gör jag verkligen (gillar dina inlägg alltså). Vill gärna visa att jag gillar även då jag inte kommenterar.

    • Tack för fin kommentar. Jag vet inte var gillaknappen tagit vägen. Finns den inte där? Det Finns en på bloggens facebooksida. Där kan man också få upp nya inlägg direkt om man inte prenumererar. Hur som helst kul att du gillar, med eller utan knapp!

      Ja det är ju ganska internationellt att ens barn blir mer och mer självständiga och ”växer ifrån en”. Det är som det ska vara! Men lite ovant…

      Redan, liksom!

  6. Åh Åsa! Förstår att det är nytt och ovant när du är van vid att ha familjen runt dig och att döttrarna också vill hänga med dig på grejer. Snart kommer Sverker hem och än har era ungdomar inte flyttat hemifrån! Men jag förstår att det är ett skifte. Det kanske ärdags att du skaffar digen kompis i byn? Nån annan mamma vars tonåring skaffat pojk/flickvän?

    Jag relaterar också till hur vi har det nu med vår son. Sen vi flyttat till radhuset är han ute själv (på gården och granngården) på ett helt annat sätt. Han är med sina kompisar och leker och det glädjer mig, samtidigt som jag undrar om han verkligen respelterar reglerna om vart han får gå, men ja det har han iaf gjort än så länge.

    • Ja det var bara en ovan känsla. Att känna sig lite ensam. Det är ju precis som det ska vara att de har egna planer med kompisar, och nu alltså också en kille. Det är bra.

      Jag har ju Sverker och hundarna, och tråkigt brukar jag inte ha någon gång. Det där med en kompis i byn skulle jag kunna skriva långt om. Kanske jag gör det någon gång när jag är lite ensam igen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *