På hemväg

Det värsta med att resa bort är att det är så långt hem, skulle man kunna säga. Det känns som ett typiskt bortugisiskt litet ordspråk. Lika långt som det var till Sherry Pena var det hem, och om campingbilen skulle vara tillbaka på uthyrningen klockan 18 så kunde det bli stressigt. Särskilt som Tiago Lopes hade lagt in de enligt honom kanske mest spektakulära vattenfallen på denna sista resdag, så det rentav blev orealistiskt. Till hans försvar så visste han ju inte att vi skulle vara söder om Tejo vid sextiden. Men det visste jag när jag vaknade i campingbilen den femte och sista dagen på resan.

Jag ska berätta om de tre härliga dagarna vi fick i bergen så småningom, men nu vill jag berätta om den sista dagen på resan. Den stressigaste och sämsta. Den började med att vi vaknade, förstås, men inte där vi tänkt vakna. Vi hade nämligen blivit bortschasade från vårt tänkta nattläger av en vänlig men bestämd ranger. Det var extra hög brandrisk i bergen, sa han, så det fick inte vara några campare utspridda utanför bebyggelsen. Alltså fick vi snällt rulla in till Vila de Gerês och stå där i vägkanten. Vi hade inte så mycket val. Det var fullt på härbärget, eller rättare sagt campingen.

Nattläger i en kurva i Vila de Gerês blev det. Här vaknade vi alltså.

 

Sedan skulle vi alltså jaga vattenfall. Lite frukost och så iväg. Hemåt via två vattenfall.

Några höjdmeter senare ser vi Vila de Gerês från ovan.

Och fick se getter, vallade av en fin hund, men ingen herde.

 

Och där var det! Dagens första vattenfall! Det högsta hittills!

 

Och där till vänster om fallet, en get!

 

Så synd att inte hinna stanna och bada, men vi sparade oss till det andra vattenfallet som enligt Tiago skulle vara ännu mer spektakulärt. Det var väldigt tidigt också och behövde bli lite varmare för att man skulle uppskatta det iskalla vattnet. Innan vi kom fram till det andra vattenfallet för dagen och sista för resan hann vi bli riktigt svettiga, men inte av värmen utan av GPS:en, som visade oss in i en by som vi inte höll på att ta oss ur.

Ska vi köra in där?! En ganska lång bit (kändes det som i alla fall) var det så här trångt ..

 

Alla höll andan och drog in magen men det var lögn att få bussen att följa kurvan i den smala gränden utan att skrapa i. Än stack det ut en balkong, så vi fick huka oss i bilen eller ett trappsteg så det gnisslade i däcket när det tog i och så skrapade vi förstås i spegeln rejält, för den gick ju inte att vika in.

Går det bra på din sida? Vad gör du? Sitter du och FOTAR nu?! (Skraap)

 

När vi tagit igenom det som vi hoppades var den värsta passagen stannade vi och utvärderade situationen. Hade vi skrapat i? Ja. Skulle det bli värre? Det såg så ut. Gick det att vända? Nej. Svor vi? Ja.

Jag hade kunnat kyssa den lilla farbrorn som dök upp på en balkong och sade precis det vi ville höra, nämligen att vi klarat oss igenom den trängsta passagen och att vi snart skulle vara ute ur byn. Gud välsigne honom! (och hans by, som vi nyss förbannat)

Fortsätt den vägen!

Ute ur byn

Här kunde vi bokstavligen bara sträcka ut handen och plocka en klase vindruvor längs vägen.

 

Nu behövde det andra vattenfallet vara något alldeles extra för att det skulle vara värt dem lilla omvägen som inte var så liten, eller liten var den ju, men inte så snabb. Vattenfallet som fått smeknamnet ”Cascata de Tahíti” för att det var så paradisiskt (som Tahiti)

Äntligen var vi framme! Eller ja, inte riktigt. Till själva den paradisiska naturpoolen vid vattenfallets fot måste man gå ytterligare en bit. Eller gå och gå, man måste bokstavligen riskera livet på smala stigar längs branta stup och på snorhala stenar, oklart om de slipats snorhala av vattnets slitage eller turisters.

Vi var inte ensamma där och under tiden vi försökte bestämma oss för om vi verkligen skulle ta oss ända ned eller ta ett dopp på en högre nivå i fallet  fylldes det på med badande som gjorde att vi bestämde oss för att ta oss ända ned. Där kanske vi fick vara i fred?

Olika nivåer att passera

Vi tar ett dopp längs vägen

Dääääär nere! Är det bättre där då?

Vi kan ju behöva röra på oss innan alla timmar i bilen.

Här var det läskigt.

Vi är inte ensamma som sagt

 

Ett av våra främsta kriterier för ett lyckat vattenfallsbad hade under resan kommit att bli att slippa trängas med andra badare alltför mycket, men det skulle inte uppfyllas här, det såg vi snabbt när vi tagit oss till det så kallade Tahiti. En ganska liten pöl med alldeles för mycket folk i och kring. Någon flöt runt på en badring, och där flöt en ölburk och jag är säker på att alla kissade i vattnet. Utom de som hade lämnat de fula vita tussar av toapapperna alldeles för nära badplatsen för att våra hundar inte skulle nosa upp dem.

Inte tillräckligt paradisiskt. I alla fall inte värt att riskera livet för.

 

Intill oss satt en mamma och ammade, och hon var väl också i princip den enda som inte var upptagen av att ta selfies eller fota eländet, inklusive mig. Hur sjutton tog hon sig dit ned med ett spädbarn i famnen förresten? Var hon inte klok?

Det var med en känsla av besvikelse som vi lämnade resans sista vattenfall, men också av lättnad. Jag tror att vi alla kände tydligt att det egentligen var onödigt att riskera livet för att ”checka av” Tahitifallet. På väg tillbaka till bilen fick vi syn på skylten där det stod ”Varning! Livsfara!” och det gjorde ju inte att det kändes bättre. eller kanske.

Några dagar senare läste jag om en kille som halkat och rasat ned längs klipporna så illa att han fått allvarliga skador på skallben och ryggkotor och svävade i just livsfara, så vi får vara glada att vi klarade oss oskadda ifrån Tahitifallet och Sherry Pena. Att det kändes lite synd att vår sista upplevelse där blev en besvikelse blir futtigt i sammanhanget. Dessutom hade vi ju andra fantastiska, ja näst intill magiska minnen i bagaget som jag ska berätta om mer en annan gång. Minnena alltså, inte bagaget, men jag tycker det ingår i min uppgift som bloggare att upplysa allmänheten om att resor och livet i allmänhet, även här i Bortugal, innehåller såväl onödiga strapatser som besvikelser.

Strapatser ja. Nu var vi hungriga också. Klockan hade hunnit bli lunchtid och vi hade inte längre så mycket marginal för att hinna till uthyrningsfirman innan de stängde och vi fick böta. Dessutom var vi vrålhungriga, men efter fyra dagar på väg hade vi inte så mycket kvar att äta i bilen och hur lång tid vågade vi egentligen stanna för att käka? Fanns det snabb mat någonstans? Helst snart!

Fina vyer längs vägen

Hejdå Sherry Pena!

 

Det kändes inte lockande att stanna på en sådan där vägrestaurang/rastplats och äta med hundarna i 35 graders värme, men vid kusten? Där kanske. Vi hittade en påse chips och molade i oss och vips så var vi i Porto där jag fick ett infall och hojtade ”Kör av här!” och så navigerade vi oss ned till det som skulle heta praia de (strand) någonting och tog första bästa parkering. Måtte det finnas mat i närheten nu! säger jag och vänder mig ett halvt varv och får syn på restaurangen som inte bara har mat utan också take-away och inte vilken som helst utan frasig friterad fisk med ugnstekta småpotatisar och fräsch sallad som vi åt med händerna ur en folieform efter ett dopp i havet. Kanske den godaste maten någonsin på en perfekt plats och för bara 15 Euro för oss alla fyra, plus lite till hundarna.

Perfekt rastplats, med skugga till och med, och toa och dusch!

 

Resten av vägen hem tillbringade jag med att vara väldigt nöjd med lunchen men också med vara nervös över tiden och alla bränder längs vägen.

 

Vi klarade oss, men nästa dag vid lunchtid nåddes vi av nyheten att den väg vi kört dagen innan nu var helt stängd för trafik i höjd med Aveiro på grund av bränderna och rökutvecklingen. Fem i sex ramlade vi ur bilen hos uthyrningsfirman och hamnade sedan i kvällstrafiken på väg hem, så det blev en lång dag med mycket körning, två dopp och god lunch.

“Mamma, det är ganska jobbigt att resa egentligen. Det ska bli skönt att komma hem!”, sa något av barnen i bilkön, minns inte vilket. Så talar en sann bortugis i alla fall. Borta bra men hemma bäst!

Det var ett långt inlägg, men så var det också långt hem. Snart ska jag berätta om varför det ändå var värt det, och lite annat!

Comments
  1. Innehållsrik dag! Det där med folk är så intressant. för om jag är mer eller mindre själv på en vacker plats så ökar det upplevelsen med flera hundra procent tror jag. Det finns ställen, framför allt stränder, på olika ställen i världen där jag fått känslan av att stranden liksom är min. Ibland har jag nästan känt mig som den som upptäckte den! Vilket jag såklart aldrig har. Men jag tänker att om ni varit ensamma vid “Tahiti” så hade nog känslan varit totalt annorlunda. Inte bara lite bättre, utan en helt annan. Men nu får ni vara glada att ni har sett platsen, för det kanske inte blir några fler besök. Fy för farligheter.

    • Jo så är det med naturupplevelser tycker jag med, att de helst ska avnjutas enskilt. Vi hittade en hel del platser där vi var bara vi, och då är det en helt annan sak, så det var väl därför vi blev besvikna, plus den obehagliga känslan att här kunde hemska saker hända, vilket de ju gjort. Jag tycker det är så med turistattraktioner i övrigt också (som inte är naturupplevelser) att det blir förstört om där är för mycket folk. Så börjar det bli i Sintra till exempel och på sina ställen i Lissabon också tyvärr. Alla (allt fler) ska “checka av” samma ställen och då blir det ju trångt. Vi åkte med flit till glesbygd och natur i norra Portugal för att slippa trängas med folk och för det mesta gick det bra, men inte överallt. (Typiskt svenskt kanske att vilja ha naturen för sig själv) Med det sagt träffade vi väldigt trevliga människor under resan, möten som var en del av behållningen med vissa platser.

      /Åsa

  2. Men oj vilka bränder! Är det vanligt den här årstiden eller är det ovanligt varmt nu?
    Har klimatet förändrats under er tid i Portugal tycker du? Vilken tur att ni kom hem och i rätt tid också!

    • Ja det är vanligt tyvärr. Det brukar brinna lite här och där hela tiden under sommaren när det är torrt i markerna. Det är ett stort problem i Portugal, jag skrev ett inlägg om vad det kan bero på att det brinner så mycket just i Portugal. Hemskt faktiskt. Det dog folk på vägarna i en stor brand för något år sedan, så det är lite läskigt. /Åsa

  3. Härligt äventyr, och tänk vad bra att du har dokumenterat allt, kul för barnen att läsa senare i livet!
    Jag märker med åren att det kan vara svårt att komma ihåg alla äventyr man varit med om och dessutom kan någon som varit med, ha helt andra minnen än en själv om samma händelser

    • Ja, tänk vad många odokumenterade äventyr man glömt! Allt ens föräldrar släpat med en på som man glömt! Om man fotat brukar man minnas, men annars kan ju saker falla ur minnet. Det här kommer jag i alla fall att minnas nu! Jag har sagt det förut någon gång att en av fördelarna med att ha en blogg är att man får visa sina semesterbilder! /Åsa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *