Klart man ska jaga vattenfall!

Det händer att man vaknar upp till en ny dag och inte har aning någon aning om vad man ska göra av den. Dagen alltså. Man har inget planerat och barnen har varit hela veckan på surfskola så de är ganska mätta på sand mellan tårna och salt i ögonen. Det är inga bra vågor och ingen bra vind. Det är sommarlov och hela dagen ligger framför oss som ett en tom yta. Men vad ska vi fylla den med?

När det blir så här att vi plötsligt har en helt tom dag då jag inte behöver jobba och barnen inte har några aktiviteter inbokade brukar Jonna gå upp på sitt rum och rita medan Frida inte viker från vår sida förrän vi svarat på frågan för dagen: Vad ska vi göra idag? Vi brukar dricka dagens första och andra kopp kaffe så sakta som möjligt medan vi försöker känna efter vad som vore kul för alla i familjen just den här dagen.

Det händer att vi säger att idag ska vi inte göra någonting, för det är faktiskt inte heller så dumt, men just den här dagen kommer jag ihåg att jag läst något om att det finns vattenfall i Sintra. Flera stycken faktiskt, visar ett snabbt googlande och snart är det bestämt. Saken är klar! Vi ska jaga vattenfall!

En kvart senare sitter vi i bilen med nyborstade tänder, kläder efter väder och glatt humör. Ska vi äta lunch där? frågar Frida från baksätet. Hon älskar att ”äta lunch där”, vart vi än ska, men det ska vi inte idag. Vi ska bara se om vi hittar det närmaste vattenfallet. Möjligen fikar vi någonstans.

Ungefär tjugofem minuter senare viker vi av från välkända vägar och åker in på för oss alldeles oåkta vägar, genom för oss alldeles nya byar med smala gator där gubbar står utanför fiket med en öl i handen och röker precis som i vår by. “Portugisiska gubbar dricker alltid öl på gatan med kompisar när det är lediga medan svenska gubbar dricker kaffe inne med sin fru”, konstaterar Jonna från baksätet och det ligger det ju något i den observationen, fast ”alltid” kanske är en överdrift.

Innan vi ens hunnit leta dyker det upp en skylt som det står ”cascata” på, och det är ju det vi letar efter. Vattenfall! Flera bilar står dåligt parkerade längs sidan av vägen, så vattenfallet verkar vara något av en attraktion. På stigen ned genom grönskan möter vi ett par människor som alla säger ”Bom dia” men inte avslöjar något om vad vi kan förvänta oss vid stigens slut. De ser i alla fall inte nybadade ut, men det behöver inte betyda något. Det finns ju folk som inte prompt måste bada när de är vid vatten.

“Även om det inte är något stort vattenfall dit vi kommer tycker jag redan att det är kul”, säger Frida, och det är ju en bra inställning. Kanske känner hon på sig att det kan bli något av en besvikelse om man föreställer sig Niagarafallet i Portugal i augusti. Höga förväntningar är en dålig utgångspunkt, men även om vi hade låga förväntningar kunde inte ens vi komma på något positivt att säga om den dypöl vi hittade vid foten av klippan. Eventuellt sipprade det lite vatten från klippan också, men inte sjutton kunde det kallas vattenfall. Inte i augusti i alla fall.

Han i hörnet ser också besviken ut

 

På vägen upp till bilen är vi ändå på gott humör men nu börjar vi bli lite sugna på något. Kanske kan vi fika i nästa by? Nästa by visar sig ligga en bra bit bort längs en kringelikrokig grusväg där man absolut inte vill möta någon. Sverker börjar muttra över den dåliga vägen och barnen börjar undra om det verkligen finns någon by längs den här vägen.

Är du säker på att det är häråt? Hur långt är det kvar? (Vet inte..)

 

Inte ens jag vet att ”nästa by” är en av byarna på min bycketlist. men när vi väl kommer fram känner jag genast igen både namnet och de fina husen från mitt bygooglande och när vi kliver ur bilen är allt dåligt humör bortblåst. “Åsnor mamma! Kaniner pappa! Ankor! Vad fint!”

Kaniner var det här!

Traditionella tvätthoar. Gamla tiders tvättstuga.

 

Här tog byn slut.

 

Fikasuget går däremot inte över, men efter en promenad längs byns enda gata kan vi konstatera att här inte finns något fik. Bara en restaurang som ärligt talat inte se mycket ut för världen, men när vi känner efter har vattenfallsjakten och grusvägarna faktiskt gjort oss hungriga.

 

Byns enda gata.

 

Mer fikasugen och besviken än nyfiken nu

 

Ska det här föreställa en restaurang?

På insidan ser den väl inbjudande ut, men hundar är inte välkomna och vi har en med oss.

 

Eftersom vi har hund och inte kan gå igenom restaurangen får vi gå in genom bakre grinden till uteplatsen på restaurangens baksida. Det första vi ser där är en stor gris och när vi blir visade till bordet intill grisen vet vi att det kommer att bli en minnesvärd lunch.

Ska vi äta bredvid grisen mamma?

Yey!

Grisen fick också mat!

 

Inte hade vi väntat oss att vi skulle luncha med en gris när vi åkte hemifrån! Det vi inte heller var beredda på var den goda maten! I stället för varsin rätt rekommenderades vi att beställa in sex olika “petiscos”, det vill säga smårätter, så det gjorde vi.

Det brukar inte vara så “matigt” på den här bloggen, men nu kör vi! Varsågoda:

Fondue på bergsost, små gurkor, tomater och skinka. Kanske taktlöst att äta skinka intill grisen, men vi beställde i alla fall inte in “griskinder” som annars lär vara en delikatess.

Ett bröd med krämig fyllning av bland annat rökt lax, som man doppade små skorpor i.

Någon sorts snittar med fikon (?),  färskost och valnötter på.

En “crumble” med tomat, basilika och skinka.

Spenat och pocherat ägg

“Bataniscas” (friterade grejer) med kyckling och curry (stället för bacalhau som de brukar vara gjorda av) Kanske vår favorit!

Till och med notan var en trevlig överraskning! Det var längesedan ett restaurangbesök var så värt det!

 

Nu var vi mätta och belåtna och hade inte lika bråttom hem utan bestämde oss för att ta en omväg via kusten hem, för att sätta pricken över i:t med ett dopp i havet. Vi hade ju ändå badkläder med oss!

Havet är aldrig fel, särskilt inte när man hittar en liten strand också! En där man får ha hund!

 

Innan vi kom hem hann vi också snubbla över en hundutställardag i en by vi åkte igenom. Tuxa var skeptisk, och lättad när vi åkte därifrån.

Fluffig hund gjordes extra fluffig med hårsprej (!) och hårtork.

Väntar på sin tur i bur.

Jag är fri!

 

När vi nästan är hemma på vår sida av bergen ler jag när radion påminner oss om vad det var vi åkte hemifrån i morse för att göra. Jaga vattenfall! Det hade vi glömt! Det känns inte ens som samma dag vi åkte hemifrån för att jaga vattenfall och hittade en dypöl!

”Don´t go chasing waterfalls” sjunger någon på bilradion och jag sjunger med fast jag inte alls håller med. Klart man ska jaga vattenfall! Ibland kanske man bara hittar en dypöl, men det ena kan leda till det andra och även om vi inte hittade något fik utan fick äta lunch bredvid en gris var vi eniga om att man visst ska jaga vattenfall och att vi borde göra det snart igen.

Så blev det bestämt att det är det vi ska göra på semestern i år, alltså den bortresta delen av semestern. Vi ska jaga vattenfall såklart!

 

 

 

Comments
  1. Oj, vilken härlig utflykt! Jag blev verkligen hungrig. Skall nog besöka den lilla restaurangen under hösten. Tack för tipset…
    Björn C

      • Jag har platsen på kartan. Det ända som oroar är om vägen är framkomlig med vår husbil? Den är kort men ganska bred, (235 cm) Vad tror ni? Trevligt att läsa om er vardag och era resor. Hälsningar Björn Carlberg

        • Du menar till restaurangen? Om du tar vägen över vattenfallet är det inga smala gränder. Den vägen tog vi dit. Vi kom ut en annan väg, i byn i dalen. Där var det inte speciellt trångt så vitt jag minns. Däremot höll vi på att fastna i en gränd med vår campingbil på vår senaste resa norröver…

          Kanske finns det ännu en väg till grisresturangbyn norrifrån i värsta fall, men som sagt, det var inga jättetrånga passager som jag minns. /Åsa

  2. En bättre utflykt helt enkelt! Älskar när det inte riktigt blir som en tänkt sig. Måste göra mig en bycketlist, så mycket jag vill se. Snart gör vi förhoppningsvis vår första tur norröver, ja förutom Lissabon då.

    • Ni hade bättre tur då med vattenfallen! Lustigt att du också skrev om att leta vattefall, men jag skrev “jaga” på grund av låttiteln. /Åsa

  3. Soldados de bacalao heter det i Spanien, det som är “friterade grejer” fast med torsk. Gott är det minsann!

    Vilken rolig och överaskande utflykt. Jag borde också göra en bycketlist, eller två. En här och en i Spanien.

  4. Vilken härlig utflykt som inte blir det minsta som planerat men hur härlig som ändå. Sådana dagar som man oftast minns bäst 🙂

  5. Tack Åsa, roligt med lite bloggande om mat från Portugal (även om det var från restaurang)! Mysigt ställe ni hamnade på trots granngrisen ;). Och hundar är aldrig fel så jag är mycket nöjd med ditt inlägg!

  6. Men vilken besvikelse över att där inte var vatten! Det hade ju kunnat vara hur läcker som helst. Vet ni varför det inte fanns något fall? Någon som dämt upp vattnet eller bara allmän torka?

    Grisen till bords, ja den var ju speciell! Många hade nog rynkat på näsan och bett om annat bord eller till och med gått i väg. Men inte ni inte. Hehe!

    Maten såg … intressant ut. Plock är alltid lite roligt!

    • Vattenfallet är nog bara igång när det regnat mycket! Så är det med många vattendrag här, så det borde vi ha fattat ju. Maten var väldigt god! /Åsa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *