Folk som gråter i mitt nya kök – Del 1.

Detta är alltså vad mitt sociala liv har reducerats till. Folk som gråter i mitt kök. Så tänkte jag nu i augusti när jag för fjärde gången stängde porten bakom någon som suttit och snörvlat i vårt nya kök. Är det normalt? När grät någon i ert kök senast?

I det här nya onormala när allt är inställt och alla har mask träffar man ju inte folk så ofta, och då blir man ännu mer förvånad när det ringer på dörren. På senare tid har det faktiskt ringt ovanligt ofta på dörren, och det känns nästan alltid lite olycksbådande och det hjälper inte direkt att vi fixat en ny dörrklocka som har en lite sorglig medeltida melodi. Vad är det nu för elände? tänker jag numera när det ringer på dörren.

Oftast är det fiskarhustrun. Madame?! ropar hon med gäll röst om det är Sverker eller barnen som släpper in henne. Madam?! ropar hon där i mitt kök i sina tofflor och sin konstiga lilla mössa tills jag dyker upp. Kaffe vill hon ha med mycket socker i, men inget att äta till eftersom hon har diabetes. Sedan kommenterar hon hur duktig Sverker är och vad fint vi har fått och sedan berättar hon hur eländigt allt är. Om det var eländigt förr så är det eländigare nu. Det är så mycket elände att man helst inte vill veta, speciellt inte när man har ett nytt kök med två diskmaskiner och två kylskåp, men man får veta ändå. Nytt elände läggs på det elände som jag redan hört om.

Historien om att de blev vräkta av arvingarna till gubben de skött om tills han dog,  dottern som dog i cancer och mågen som hängde sig och om när maken slog henne. Om dålig hälsa och sonen som är i Tyskland. Om att inte ha råd att ringa dottern eller ta sig till begravningen och inte ha råd att hämta ut medicinen. Om att inte ha någon mat hemma och så gick bilen sönder så de inte kan ta sig till välgörenhetsinstitutionen i grannbyn där det delas ut basvaror två gånger i veckan. Detta är gammalt elände, och jag har redan gett pengar till medicin och bussbiljett till att ladda telefonkortet och skjutsat till grannbyn, men ovanpå detta har nu tvättmaskinen gått sönder, så nu rinner nya tårar i mitt kök.

Men det är i alla fall ett fint kök att gråta i..och det är hemsnickrat av vedträn.

Roxy tycker inte att Babben ska vara på köksbänken. Jag håller med honom!

 

Hon berättar också om att de äntligen fick komma till socialkontoret efter sex månaders väntetid.  Maken har inte haft något jobb alls sedan i mars, så de har tydligen rätt till någon sorts bidrag, som de nu äntligen skulle få ansöka om. Dottern var med, eftersom varken fiskarhustrun eller fiskaren kan läsa och skriva. Det är tur att de har henne, för nu får de vänta sex månader till innan de 350 Euro i månaden de har rätt till betalas ut. Då har de det ändå bra, säger fiskarhustrun, eftersom barnen betalar både hyra, el, vatten och gas så länge, men de måste ju äta också. Bara hyran går på 300 Euro.

Det var många som grät på socialkontoret, säger fiskarhustrun och suckar tungt och börjar gråta igen. A vida é difícil, säger hon  och skakar på huvudet. Livet är hårt, och ändå finns det många som har det värre.

 

Fiskarhustrun säger inget om den nya grillen men det är ju svårt att missa den. Den är ju så stor att det ser ut som att det parkerat en liten bil på terrassen.

 

Det är många tårar som fiskarhustrun gråtit i mitt kök nu och på senare tid allt oftare. Där sitter jag i mitt nya kök mittemot henne som gråter för att tvättmaskinen har gått sönder och hon inte ens har råd med bröd eller något att koka soppa på och över att livet är hårt. Jag sitter där och lyssnar på eländet och säger inte så mycket. Jag reser mig istället efter ett tag och fyller en kasse med mat. Vi har nyligen storhandlat. Jag fyller kassen till brädden. Jag säger att hon får komma med tvätt tills det löser sig med maskinen och ger henne en tjuga och säger att jag måste fortsätta jobba. Hon diskar ur sin kaffekopp innan hon går, berömmer mitt nya kök igen och säger att Tuxa har blivit tjock (vilket han inte är, det är bara pälsen som är fluffig och fin).

Fiskargubben väntar utanför i bilen, som tydligen rullar för tillfället i alla fall. Han vägrar komma in sedan den där första och enda gången, då Tuxa morrade åt honom.

Jag, tjock?

Men ett gott liv har han. han har en egen fåtölj, stora köttben att gnaga på och får följa med till stranden flera gånger i veckan.

Ett fint liv efter sju år på gatan. Fiskarhustrun tänker kanske att det vore skönt om någon adopterade henne också.

 

Jag stänger dörren bakom fiskarhustrun och sätter mig vid köksbordet och funderar över hur jag ska förhålla mig till detta med att fiskarhustrun sitter i mitt kök och gråter typ två gånger i månaden och att det nu alltså är ett stående inslag i mitt liv som jag inte riktigt vet om jag börjar bli van vid eller om jag aldrig riktigt kommer att vänja mig vid. Det jag vet är att även om det borde kännas bra att hjälpa någon lite känner jag mig alltid som en dålig människa som inte hjälper mer efter fiskarhustruns besök. Jag tänker att nästa gång jag storhandlar ska jag handla en kasse extra med mat och svänga förbi med, så slipper hon komma hit och gråta. Jag gör det då och då, men ibland blir det inte av.

 

Kväll i det nya köket.

 

Förut blev jag nästan lättad när det ringde på dörren och det inte var fiskarhustrun, men den här sommaren är hon inte den enda som gråtit i vårt kök, så nu är jag beredd på elände varje gång den sorgliga medeltida melodin klingar genom huset. Kanske man kan koppla ur den, eller i alla fall ändra melodi? Det verkar inte längre spela någon roll vem som ringer på, för det verkar som att nästan alla har nära till tårarna den här sommaren och gärna gråter en skvätt i vårt nya kök.

Jag får berätta mer en annan gång, för nu ringer det faktiskt på dörren…

 

Comments
  1. Vilket fint kök ni fått och vad fint att du hjälper henne! Den här situationen med pandemin sliter nog mycket mångas psykiska hälsa.

    • Ja Sverker har faktiskt fått tre beställningar av folk som också vill ha sådant kök och framförallt är vi nöjda och trivs med det!

      Folk drabbas definitivt hårt av corona, även de som inte smittas!

    • Ja, så är det. Det är en liten droppe i havet om fiskarhustrun får en kasse mat ibland, men hon blir ju mätt ett tag i alla fall. Det sociala systemet är inte tillräckligt och även om det finns mycket välgörenhet i Portugal räcker den inte heller till alla. Det är många som har det svårt./Åsa

  2. Pingback: Fler som gråtit i vårt kök – Bortugal

  3. Vilket vackert kök. Kakel, bänkskiva, skåp, växter och lampor. Och vad praktiskt med två diskmaskiner, stort bord och terrass utanför. Ser underbart ut.

    • Hej Åsa. Gratulera Sverker för hans underverk. Ja fisktanten, du får ta i det med viss behärskning. När vi anlände från kolonierna, trasiga i själen och hungriga var det inga som sträckte en hand fram med lite smulor i, bara grova politiska skällsord. Går karma runt? Än idag när jag hälsar på en liten stund får jag öppna portmönä tills sista ören trillar ut Jag ska vara rik som en troll, ja det tror alla!!! Att jag kanske inte ens ägnar mig själv um bolo de arroz är en annan femma. Ta det med ro, var snäll, dock inte bortappade. Bästa häsningar.

      • Jag tror nog lite på karma ja. Tänker att jag hoppas att jag aldrig ska behöva ringa på hos någon och gråta för att jag inte har mat hemma, så jag delar med mig, men jag förstår vad du menar. Det är skillnad mellan att hjälpa/vara snäll och att bli utnyttjad och jag brukar märka skillnaden och då märks det också på mig att jag inte är helt nöjd med situationen/relationen.

        Det måste ha varit kaos och elände då, när det kom så många från kolonierna. En miljon? Tänk att allt inte bara kollapsade!
        Roligt att du kommenterar här igen! Klart du ska unna dig en bolo de arroz eller flera stycken, tycker jag! 🙂

        /Åsa

  4. Så är det. Vi är alla ledsna och oroliga. När får jag träffa barn, barnbarn, släktingar, vänner. Hur ska det bli med allting? Idag stängs St: Julian ( stor skola i Carcavelos) igen! Smittade ökar likaså avlidna. Klart att många kommer till ditt kök och gråter.Tur att du finns. Vi hjälper också några i byn. Men som du säger,man känner sig ändå som en “dålig människa”. Man vill ju inte förolämpa någon heller. Vi gör alla vårt bästa ❤️

    • Ja, det är tråkiga tider och vi är alla oroliga för vart det bär. Min bild är ändå att dödstalen minskar, och antalet smittade ökar, men mycket för att alla testas nu. Hur som helst så ställer den här skitpandemin till det på många sätt, och många av de som hade det tufft innan drabbas hårt.

      I det här fallet och i många andra är det ju till exempel orimligt från början att minimiersättningen ska ligga på 350 euro och inte betalas ut automatiskt eller i alla fall snabbare och att hyran för det lilla kyffet de hyr är så hög. Priser för el, vatten och gas är också bland de högsta i Europa här i Portugal och alla priser bara stiger, så varken löner eller pensioner går att leva på egentligen. Det finns en hel del välgörenhetsorganisationer som tur är, men det behövs fler…

      Ekonomin, som redan var dålig blir ju helt körd i botten nu. Man blir helt klart orolig

  5. Det är svårt liv hon har! Hur skulle man ha gjort om man hade hennes liv med de förutsättningarna hon har!? Det är fint att du hjälper henne med det du kan. Även om det är betungande att ha så här ensidig relation.

    • Ja, det finns gott om folk som hon, tyvärr! Svårt att säga vad man hade gjort, men det de flesta gör är ju att de hankar sig fram, städar hos folk för några euro/timmen eller som hennes gubbe, tar dagsverken på byggen och fiskebåtar. Något fast jobb vet jag inte om någon av dem haft. Tydligen har i alla fall barnen det lite bättre (utom hon som dig i cancer) eftersom de kan hjälpa till med utgifterna. Värre för de som inte har någon, som hon sa. Jag tänker att det ska mycket till innan man ringer på och ber om hjälp, men det började ju då när de blev vräkta och vi hjälpte dem med vatten, och nu dyker hon upp då och då. Ibland utan att be om något, och ibland för att något krisar. Lite betungande är det ju, men man får vara glad att man är den hon ringer på hos, och att man inte är den som står och ringer på….

  6. Köket är som taget ur någon heminredningstidning.. Så fint! Och inte står där någon ful flaska diskmedel på bänken heller.
    Jag ledsna grannar har vi också och ledsen kan man ju vara själv också efter att inte sett sina nära och kära på ett år snart. Fast jag ska åka till Sverige i oktober Covid or not!

  7. Hos oss är det inte normalt. Nu är det väl 7 år sedan vi gjorde köket, men de som besöker vårt kök har inte för vana att gråta ut här.

    Fråga: varför två diskmaskiner och kylskåp? Hur tänker ni?

    Vänligen,
    Per

    • Ja det kanske låter konstigt men nu har vi haft en sådan där med kyl upptill och frys nedtill sedan vi flyttade hit, och känner att maten inte riktigt får plats. Vi vill åka och handla så sällan som möjligt och kunna köpa storpack och så vidare. Ofta är vi sex pers vid både frukost och lunch. De flesta kanske då har en kyl (hel) och en helfrys, men vi råkade fynda två 50/50 istället.

      Två diskmaskiner är toppen när man inte har så mycket skåp. (Jag är lite allergisk mot överskåp) Nu har vi alltid en maskin som är diskad och som man kan ta porslin ur och en annan som man kan fylla på med disk och köra – utan att först behöva tömma den andra. 🙂

  8. Så vackert kök. Jag håller med fiskarhustrun, “ni är duktiga” och dp menar jag Ni och inte bara Sverker.

    Trots all ledsamheter är det en fröjd att läsa det du skriver. Väldigt underhållande.
    //Barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *