Fiskarhustruns fado

Det var när jag lade handen på hennes arm som hon började gråta, fiskarhustrun. Hon hade lämpligt nog en näsduk till hands i fickan på sitt förkläde och snöt sig ljudligt innan hon med en darrande suck satte sig ned på pallen i mitt kök och tackade ja till en kopp kaffe. Hon ville inte ha en kanelbulle, då hon har diabetes, men gärna två skedar socker i koppen, tack.

Hon bor bara några hus bort, men trots att hon bor nära och är en trevlig person hade det inte utvecklats någon vänskap mellan oss förrän hon blev utan vatten. Ibland kan det behövas komplicerande omständigheter för att man ska komma förbi det där stadiet när man utbyter artighetsfraser. Fado betyder öde, och det blev många artighetsfraser innan jag visste något om fiskarhustruns, men nu vet jag mer.

Vi brukar möta henne när vi går med barnen till skolan. Det brukar sammanfalla med att hon varit in till byn och tagit um cafezinho och köpt bröd. Vão pá escoliiiinha brukar hon ropa med gäll röst redan på avstånd. (på väg till lilla skolan!) och sedan något om vädret, eller om planerna för lunchen eller dylikt.

En gång hade vi sällskap hem till våra hus och hon berättade för mig om var och en som bodde i vart och ett av husen vi passerade. Varannan portugis, varannan europé av något annat slag, och alla kände hon minsann. Tudo boa gente! Bra folk alltihopa! Skönt att veta. Det är lite besvärande att hon kallar mig Madame. Tydligen är det ett vanligt tilltal till utländska kvinnor i vissa kretsar. Jag får kanske försöka få henne att sluta med det, men jag vet inte om Senhora (frun) är så mycket bättre. Kanske kan jag få henne att säga Rosa Maria?

Med början för några månader sedan sågs fiskarhustrun allt som oftast bärandes på stora vattendunkar på väg hem från o chafariz, källan vid vägen. Två dunkar på sex liter vardera kunde hon bära i varje hand, men hon tog gärna emot bärhjälp, och så fick vi höra om hur illa det var. Vi fick även höra om det från annat håll, från bekymrade grannar.

I tjugo år har fiskarhustrun och hennes lilla fiskargubbe bott i ett rum och kök i anslutning till det fula huset ovanför vårt. Honom har jag bara sett två gånger. Han är en av dem som ger sig ut i de små båtarna som ligger och guppar så vackert i Baía de Cascais, när de inte är ute till havs förstås.

 

En gång stod han och grillade lulas (små bläckfiskar) utanför huset med bar överkropp och den hemrullade ciggen i mungipan och sjöng något fadoliknande och tjoade glatt när vi gick förbi.  En annan gång var det han som öppnade när jag knackade på. Med bar överkropp och den hemrullade ciggen i mungipan. Han alltså, inte jag. Kraxade Boa tarde och bjöd in mig i det skumma köket där han satt och åt något som kan ha varit ris och bläckfisk.

När jag jag blev inbjuden på husesyn klev jag rakt in i köket, och bakom det fanns ett sovrum. Bägge rummen vette mot norr och nog måste det ha funnits ett fönster i köket i alla fall, men det kan inte ha varit stort. Mörker och fuktlukt slog emot mig, och i sovrummet var tak och väggar svarta av mofo (mögel) i ena hörnet.

Mofo är det ju bara att tvätta bort, säger fröken Fátima, när jag berättar om fiskarhustruns fado för henne, och det har hon ju i och för sig rätt i att de borde ha gjort. Den kommer förstås tillbaka, men ändå.  Jag vet inte när de tvättade bort mofon sist, men i de mörka rummen har har de i alla fall bott i tjugo år.

Kliv på (akta hunden!)

 

Hyrt det av ägarna till det stora huset, som fiskarhustrun även skött hushållet åt. Frun i huset dog för många år sedan, men på bokhyllan i fiskarhustruns kök ryms inte bara udda prydnadssaker och jungfru Maria och ett porträtt av barnen. I den största ramen sitter en bild på Frun och blickar välvilligt men strängt ned över köket, som är spartanskt och överbelamrat på samma gång. Frun ser ut som Angela Channing i Falcon Crest och bilden ser aningens retuscherad ut.

 

Väldigt likt!

Väldigt likt!

 

Kvar fanns Herrn, som var sjuklig och tre gamla hundar som behövde skötas om. Av fiskarhustrun. Innan han dog sade Herrn till den vänliga själ som skött om honom dagligen under hans sista år att de måste förbereda sig. När han var borta måste de ge sig av, för allt skulle gå till hans frus släkt, och de var mau, dåliga människor, som inte skulle låta dem bo kvar.

Mau-släkten ville mycket riktigt bli av med fiskarhustrun och hennes fiskare, så de kan sälja det fula nedgångna huset för en larvigt stor summa pengar. Med hyresgäster och gamla hundar i huset får de inte huset sålt. Enligt lag kan de inte bara ställa dem på gatan utan är  skyldiga att betala indemnização, (ersättning, ekonomisk kompensation) eller hitta en annan bostad åt hyresgästerna.

Jag skulle tro att de även är skyldiga att tillhandahålla el och vatten så länge de bor där, då det ingår i hyran på 200 Euro, en summa som är ungefär vad paret kan klara på de inkomster de har. En dag kom det i alla fall inget vatten ur kranen och några veckor senare var det mörkt i huset och allt de hade i kylen och frys blev förstört.

Det var då vår lilla vänskap eller vad man ska kalla det för började. Jag kanske inte vet hur det känns att vara fiskarhustru och leva på nästan ingenting, men jag vet hur det känns att inte ha vatten i kran. I Sverige hade vi problem med brunnen i långa perioder så jag vet hur det känns att behöva svälja stoltheten och be grannar om hjälp.

Med varken el eller vatten blev det förstås väldigt angeläget för fiskarhustrun och hennes gubbe att hitta en ny bostad och det var väl det som var tanken. Veckorna gick, utan vatten och el, och trots att de hörde sig för överallt verkade det inte finnas något som de hade råd att flytta till.

Fortsättning följer ….. i nästa inlägg

Kommentarer
  1. Pingback: Folk som gråter i mitt nya kök – Del 1. – Bortugal

  2. Pingback: Bortugal | Lucka 7: I vilda västern

  3. Pingback: Bortugal | Lucka 14: I en annan by

  4. Åh, så spännande och vilka öden det finns. Det var bra, jag har en dag då jag bara gått och gnällt och bilen började ryka ur motorn vilket kommer kosta multum, vilket jag och Nicke började bråka om. Då är det bra att bli påmind om hur bra vi har det som har råd att betala notan för kalaset. 🙂

  5. Jag tänker på dem i Sverige (även Tyskland faktiskt) som betalar dyrt för pyttiga sommarstugor utan vatten för att ”komma närmre naturen”. Livet ter sig onekligen olika på olika platser ganska nära varandra…

    • Hur kom du att tänka på det, Lanclin-Linnea? Ah. Utan vatten! Haha. Ja, så finns det ju de som gör, men då är det i alla fall frivilligt. Och besvärligt! /Åsa

    • Som sagt, ibland blir man tvungen att dela upp det. Nu kommer inte fortsättningen direkt heller, sorry, men det har blivit ändringar! Ni får vänta lite längre! /Åsa

  6. Läser allt här! Men blev så himla sur efter det att jag komponerat en så tjusig kommentar som på nått vis bara försvann på min skärm.
    Jo, visst är det spännande texter. Efter ett tag i Portugal inser man stilla att saker o ting tar tid och det liksom ingår ett moment som heter väntan. Har varit runt o sett på så många gamla hus, både live o via bilder på nätet. Mörka, nersotade, trånga o allt möjligt. Men där har ändå bott människor. Kanske är det de grillade anjovisarna, apelsin/persika/cironträden, den färska olivoljan, den pedantiskt skötta lilla grönsakodlingen eller det lokalt producerade vinet som ändå betytt mer än storslagna planlösningar i jättehus.
    Pengar, pengar, pengar, jovisst.
    Själv har jag nu köpt ett hus som ingen vet hur gammalt det är. För 50-75 år sedan var det någon som hade djur i bottenplanet. Men det är då ingen som har bott i huset de senaste 100 åren. Väggarna står dock upp och det finns ett tak, men det som avgjorde saken var ett apelsinträd, eller rättare sagt två träd som växt ihop till ett. Några få olivträd finns, men ser mer ut som högväxande buskar i jämförelse med detta frukträd. Så nu har jag något att ta hand om.

    • Åh vad roligt att höra Arne! Grattis till hus och träd! Jag gissar på din beskrivning att det är någonstans i norr, men vad vet jag? Jag gissar bara. Det stämmer att homestyling och heminredning inte är så stort här som i gamla hemlandet. Man prioriterar annat och bor som man bor, verkar det som. PS. Jag vet hur irrriterande det är när man skrivit långt och det försvinner. Ibland är jag smart och markerar och kör copy innan jag klickar på publicera ifall det försvinner, så kan jag bara klistra in det igen, men ibland inte. Tack för att du tog dig tid att skriva om! /Åsa

      • Visst, det är lite norr om jämfört där du bor.
        Vattendraget Cabril anger riktningen.
        Så egentligen är det lite mer på mitten
        Jo, så är det . Man borde alltid skriva text lite vid sidan av o sedan copy/paste. Men det finns en viss känsla att skriva ”live” också.
        Redigering av text är så plågsam,,, knappt något blir godkänt efter granskning.Ja, ja Jag erkänner, sitter ju här o stryker o strukturerar om och det är väl då datorn tröttnar o helt sonika raderar lite som den själv vill.
        Jag gillar dina texter här. Visst, så klart så skulle jag kunna i någon detalj öppna upp en diskussion om ordval o.s.v. Men som en som knappt kan stava har jag lärt sig att det är mer klädsamt att hålla en låg profil.

        P.S det här med att cykla. Mötte en skolklass, möjligen två. Längst fram körde en motorcyckelpolis och banade väg. Ungdomarna kom fram väldigt elegant i trafiken. Har själv aldrig sett något liknande!

        Hoppas att jag får se det igen!

        • Ja de är bra på att ha med poliser och GNR här. Vi brukar ha med GNR först i ledet på barnens karneval och vid minsta vägarbete står det någon och vaktar. Jag har också sett eskorterade skolklasser på cykel. Trevligt att du gillar mina texter och nu undrar jag förstås vad du har för synpunkter på ordval. Ibland slinker det igenom fel, men det är väl inte det du menar?/Åsa

    • Ja tänk, varje människa bär på sitt öde, Mactilda. En del tyngre än andras. Som fiskarhustruns, men hon bär sitt öde väl. Fortsättning kommer, så småningom. /Åsa

    • Som sagt, Freedom, inte med flit, men jag tycker jag måste dela upp en så lång historia eftersom jag har svårt att hålla den kort! /Åsa

  7. Fiskarhustrun och hennes fiskargubbe. Människor med en sådan inneboende kraft låter sig inte knäckas. Som väl är.
    Nu fick fado en mera påtaglig innebörd för mig.

    • Nej en annan hade ju brutit ihop för längesedan, Steve, under sådana förhållanden. Att bara orka. Och att kunna skratta och le trots eländet. /Åsa

  8. Tänk så många fado det finns i ens närhet och antagligen finns där ännu fler. Om man orkar och vågar fråga.

    Vet också hur det är att stå utan vatten, vi höll på att bära dunkar i fyra år med början när sonen var 6 månader gammal…

      • Vi bodde 8 km från Arlanda, Rosersberg. Inget kommunalt VA utdraget men det var när vi flyttade på tal. Vår egen vattenbrunn blev förorenad då någons avlopp läckte in. Smittskyddstyrelsen och kommun inblandade, de skakade bara på huvudet. Till slut borrade vi ny brunn (för 75000 kr) med förhoppningen om att det inte skulle vara samma spricka i marken som försedde den nya med vatten. Vi hade ju inga garantier…

        Folk förstod inte att vi stod ut men vi hade liksom inget val. Det är ju inte så att man rullar i pengar heller och bara kan borra hål över hela tomten.

    • Ja jag har börjat dela upp inläggen i halvor, Niklas, inte för att plåga folk med cliffhangers, men för att det inte ska bli så långa att ingen orkar läsa dem. 😉 /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *