Vår jungfru av stranden

För mig är nog det mest främmande med Portugal katolicismen. Alla helgon och jungfrur och sådant företer sig mystiskt och lite obegripligt för en protestantisk hedning som jag ju är.

Egentligen märker man inte så mycket av religionen här till vardags. Jag råkar veta att många av barnens kompisar går i catequese (typ söndagsskola)  och firar nattvard i fina klänningar och att  några i byn pilgrimsvandrar till Fátima varje år,  men att Portugal är ett av de mest religiösa länderna i Europa tycker jag märks av förvånansvärt lite.

 

Detta är alltså något som vi inte märker av så mycket. Kanske för att vi gör annat på söndagar än går i kyrkan och för att folk inte pratar religion till vardags, och då kanske särskilt inte med oss som de ju vet (eller i alla fall misstänker) inte delar deras tro.

Att Portugal är ett katolskt land märks i alla fall i traditionerna, även om det många gånger är så att traditionerna blivit viktigare än själva religionen som de föddes ur. Att karnevalen är en religiös (katolsk) tradition märks ju inte av så mycket, precis som det är med jul och påsk i Sverige. Hur blir viktigare än varför.

Samma sak är det med firandet av Santos Populares (folkhelgon) som är mer folkfest än religiös högtid. I år missade vi firandet av Santo António och alla de andra Santos Populares som firas på olika dagar på olika håll i juni månad. Vi missade också Marchas Populares (som jag faktiskt inte vet ifall det är en katolsk tradition eller ej) och processionen genom vår by i samband med augustifesten till Nossa Senhora de Assuncãos ära har vi missat flera år i rad.

Det börjar nästan kännas som om vi undviker och ignorerar katolska traditioner och det vill jag inte bli anklagad för när jag ju emigrerat till ett katolskt land. Kanske är det för att jag ”missar” en massa traditioner som jag tycker att det inte märks att Portugal är ett väldigt religiöst land? Kanske missar jag en massa religiöst just för att jag tycker att religionen känns främmande? Därmed blir ju jag lite mer främmande  i det land jag kallar hemma. Så kan vi inte ha det! Alltså styrde jag kosan mot Äppelstranden en söndag i augusti med kameran i högsta hugg. Därför tänkte jag att jag just detta år inte skulle missa firandet av A Nossa Senhora da Praia.

 

Den här har gjort mig nyfiken flera år i rad nu. Den dyker upp varje sommar.

 

Det var ju bara en kort promenad från stranden dit vi åkt för att surfa. Resten av familjen paddlade ut i vågorna som de hedningar de är och jag och hunden travade iväg längs kusten och parkerade oss på första parkett. Punktliga var vi också.

 

Först såg det ut som vilken sommarsöndag som helst på stranden men efter en stund såg vi mycket riktigt trumpeter och tromboner glimma och fanor vaja på andra sidan stranden och så nådde oss ljudet av blåsinstrumenten. Mer än en glimt fick vi inte förrän de försvann mellan husen, och sedan tog det nästan en timme innan de dök upp igen. De gjorde tydligen en ordentlig runda genom byn.

De hade hästar också! (Jag har en bra zoom!)

 

Innan de äntligen kom tutandes igen hade jag nästan gett upp i min tunna klänning i den lite kalla blåsten från havet, men jag visste ju att de var på väg. Under tiden fylldes det på med folk på och kring stranden.

 

Under tiden kan man kolla på surfarna

Och fota folk

Vad väntar vi på, matte?

 

Under tiden passade jag på att googla lite på Nossa Senhora da Praia och får veta att det inte bara är en procession utan en fyra dagar lång fest (delvis sponsrad av kommunen) med karuseller, streetfood, musik och annat festligt. Det ges också en mässa i kapellet till jungfruns ära innan hon bärs i procession genom byn och ut i havet.

 

Lika bra att lägga sig ned. Det här verkar dra ut på tiden.

 

Någon förklaring till traditionens ursprung hittade jag inte, men den här typen av processioner är vanliga i Portugal och andra katolska länder. Processioner där man bär omkring på jungfrun av det ena eller det andra, så hon får komma ut lite och visas upp. Jungfrun ( A Nossa Senhora) av det ena eller andra är alltid egentligen Jungfru Maria under olika namn och i olika skepnader. Hon har en mycket större roll i den katolska kyrkan än i den protestantiska. Ibland undrar jag hur det kommer sig.

 

Nu kommer de äntligen! Först kom banderiljärerna!

Nu skulle hon alltså få bada, vår jungfru. Skulle de verkligen gå ut på stranden med processionen? Skulle folk flytta sig och sina handdukar då? Skulle de gå ut i vattnet? Ja, det skulle de, är svaret på alla tre frågorna (fast inte hästarna) och i vattnet skulle de stå medan sju vågor kom in. Så var traditionen, och så hade den sett ut i 125 år. (!)

Här kommer de skridandes i egna höga personer. Folk får flytta på sig. Undrar om det var några turister där som inte hade någon aning om vad som pågick? ( Är påven på besök eller?)

Det råder ingen tvekan om att det här är en religiös tradition i alla fall.

Jag gillar kontrasten mellan den religiösa processionen och folk i badkläder samt det faktum att det inte är någon konflikt mellan de bägge.

Skvätta vatten ingår i ritualen

Här kommer en av de sju vågorna

Extra fint med surfbrädorna

 

Jag zoomar in och ut och tappar räkningen på vågorna. Till slut går jag därifrån (mest för att jag var akut kissnödig) och då hör jag ett smattrande ljud bakom mig och när jag vänder mig om ser jag att ljudet kommer från en liten flygplansmotor. Det lilla planet som flyger lågt över stranden strösslar något festligt över jungfrun och de andra som badar i de sju vågorna. Jag hann inte ta någon bild, men det ska tydligen ha varit rosenblad. Det hade jag ju läst om!”Rosenblad från himlen” stod det, men inte trodde jag det skulle komma ett flygplan!

Självklart ska det komma ett litet flygplan, självklart ska det regna rosenblad över vår jungfru av stranden när hon tar sitt årliga sjuvågorsbad. Fattas bara! Jättefint, och inte ett dugg konstigare än vårt svenska luciatåg eller dansen runt midsommarstången egentligen. Det kan definitivt bli en tradition även för mig att se jungfrun ta sitt årliga dopp i havet!

En liten film (utan flygplan och blomblad tyvärr). Ljudet man hör är vinden och visselpipor, som tydligen också hörde till traditionen:

 

 

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Varför jag aldrig åker hem till Sverige – Bortugal

  2. Underbart tema, och underbart skrivet som vanligt. Tro inte att jag inte läser, fastän jag inte kommenterar så ofta. ”Först kommer Bandiljärerna” 🙂 :), men ingen Ferdinand?

    • Det kanske var jungfrun som var Ferdinand! Hon var nog stoltast av alla! Det där med banderiljärerna var min första tanke när jag såg dem komma med pompa och ståt. Typiskt ”svenskt” tänkt. /Åsa

  3. Jag gillade också kontrasten mellan välklädda prästerna (?) och halvnakna badgästerna:) Det ser ut som sund förhållningssätt till religionen. Även om alla utsmyckningar i katolicismen känns lite främmande. Men vore det inte intressant att ställa några av de frågorna du har till någon portugis? Eller det är känsligt att ställa den typen av frågor?

    • Jag brukar fråga mina elever om sådant. Det brukar komma upp när vi läser om Sverige att man ska jämföra med egna landet. På temat religion brukar de flesta (nästan alla) säga att de inte är speciellt religiösa, men de är också mestadels unga människor, vilket bidrar till att jag tycker statistiken var förvånande. Men de äldre är mer troende, och Portugal har ju en ganska ”gammal” befolkning så det spelar nog in på statistiken. Med grannar och bekanta i byn brukar jag inte diskutera religion, temat brukar inte komma upp. Utom då när någon nämner att barnet ska gå på ”quatequese”. Ingen frågar varför inte våra barn går, vilket jag uppskattar. Om inte de tar upp det tar inte jag upp det. Men det jag vet om ”Nossa Senhora” har jag fått veta genom att fråga, och då berättar de gärna.

  4. Det är roligt för mig att läsa dina intryck om Portugal 🙂
    Jag kan ana hur konstig dessa processioner ser ut för någon som har inte vuxit upp med dem. De är ingenting jag längtar efter men jag har många bra minner av dem från min barndom.

    • Hej Sara! Kul att du uppskattar att läsa om hur jag upplever Portugal! Ja, just religiösa processioner är lite ”konstiga” för mig, men jag vet ju att våra svenska traditioner är minst lika konstiga för någon utifrån. Det är spännande och intressant att lära känna Portugal bättre och bättre. Jag tänker nog lika som du om många saker som är typiskt svenska, att det är ingenting jag längtar efter men att jag har många fina minnen av dem. Midsommar och Lucia till exempel. Just nu tycker jag Portugal är mer intressant! Fin blogg du har, jag ska absolut läsa mer där! 🙂 /Åsa

  5. Tack för din beskrivning och bilder och funderingar! Alltid lika sevärt och läsvärt! En extra klapp till den fina hunden också!

  6. Å så fint och det var ju klart att du skulle gå dit och titta. Alltid intressant att veta vad det handlar om och när det dessutom återkommer varje år.
    Ha en bra dag.

    • Ja jag är ju nyfiken på allt som har med Portugal att göra, men den religiösa biten har jag utforskat ganska lite hittills. Det här tyckte jag var fint! Det är fint med lokala traditioner! /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *