Vad händer med de portugisiska husen?

Det var faktiskt en av våra första frågor när vi landade i Lissabon på den där allra första resan. ”Inte visste jag att Portugal var så skruttigt!” hörde vi den då 4-åriga Frida säga från baksätet, för hon hade väl aldrig sett så trasiga och sorgliga hus som en del av dem vi såg när vi försökte tråckla oss ut ur Lissabon med hyrbilen. Kontrasten kan bli stor när man dimper ned från det välmående välordnade Sverige.

I centrala Lissabon

Också i centrala Lissabon

 

Många hus saknade tak. Huset bredvid vårt hotell hade lagat hela sitt tak med silver tejp. Jag undrar om det ens fanns någon takpanna kvar under all denna tejp. Andra hus hade varit utblåsta för renovering så länge att tre generationer av duvor levt här. Vissa hus hölls uppe av robusta ställningar för att inte rasa, men folk bodde fortfarande kvar i husen.

Så skriver Eva på resebloggen Rucksack om sitt första intryck av Porto, i inlägget “Porto, när det inte blir kärlek vid första ögonkastet”, och visst sticker de förfallna husen i ögonen när man inte är van vid att de utgör en del av stadsbilden. Sedan vänjer man sig mer och mer.

Några av mina bilder från senast vi var i Porto.

En bekant från Spanien som nyligen besökte Portugal reagerade också:  ”Hur kan hus på huvudgatan i …(valfri portugisisk stad) få stå tomma och få förfalla? I Spanien hade det inte hänt!”  Tydligen är det inte bara skillnad mellan Sverige och Portugal utan också märkbart mellan Spanien och Portugal.

Om spansk fastighetsmarknad och ekonomi vet jag inte så mycket, och jag är ingen expert på varken svenska eller portugisisk dito heller, men i Stockholmstrakten där ju dottern i baksätet vuxit upp och skaffat sin världsbild får hus i alla fall inte stå och förfalla. De är alldeles för värdefulla. Varenda kvadratmeter är guld värd, och att en fastighet mitt i centrala staden skulle få stå övergiven, det händer bara inte. Allt går att sälja och allt går att hyra ut i Stockholm, men alltså inte i Lissabon, och det handlar förstås om pengar.

Det handlar förstås om att det råder bostadsbrist i Stockholm men inte här, men också om att folk har råd i Stockholm – men inte här. Att hus står och förfaller i Portugal beror helt enkelt på att folk inte har råd. Hyresvärdar har inte råd att rusta upp fastigheter, för folk som eventuellt behöver bostad och kanske skulle vilja hyra har i alla fall inte råd. Vi får komma ihåg att medellönen i Lissabon ligger på ca 1100 Euro per månad, och att det ändå är nästan 300 euro mer än medellönen i resten av landet. 

I en del av de skruttiga husen bor folk, och det gör de för att de inte har råd att flytta. Har man ett gammalt kontrakt med en gammal hyra som inte får höjas, då bor man kvar tills taket rasar in, och det gör det kanske, för hur ska hyresvärden ha råd att renovera om hyresgästerna bara betalar 30 Euro i månaden eller liknande frysta pyttehyror från en annan tid. Och hur ska man kunna flytta om man bara har en pension på 300-400 Euro, vilket inte alls är ovanligt i ett land där minimilönen ligger på 600 euro och 1/4 av befolkningen arbetar för minimilön.

Ett hus som en gång måste ha varit väldigt tjusigt och skulle kunna bli det igen, centralt i Lissabon.

Vädrar en matta.

En bakgata i de pittoreska kvarteren kring kastellet

 

Även folk som äger sitt eget hus prioriterar annat än att renovera, eller har inga pengar att prioritera med.

Nu händer det i alla fall saker. På gator i Lissabon där vart och vartannat hus såg ut som Aleppo när vi strosade runt där 2013 har det börjat renoveras. På var och varannan gata står nu byggställningar, byggkranar, containers med byggsopor och där hastar dammiga byggjobbare utan hjälm och stålhättekängor hit och dit, och allt fler hus, gator och kvarter har fått en rejäl ansiktslyftning med täta tak, nya fönster och ny pastellfärgad putsfasad.

Är det portugiserna som fått det bättre? Jag hoppas ju det, men ofta är det turismen som gjort att investeringarna i och renoveringarna av fastigheter i Lissabon ökar. Plötsligt är de gamla husen i gränderna en bra affär. Plötsligt rullar resväskor över de gamla gatstenarna. Turisters resväskor, fulla med pengar. Pengar till Portugal, jobb till Portugal, och det är ju bra.

Men det är också dåligt. Dåligt för dem som blir vräkta för att det är mer lönsamt att hyra ut till turister. Dåligt för dem som jobbar på byggplatserna eller på restaurangen där turisterna äter och bara tjänar minimilön och personalen egentligen inte längre har råd att bo i Lissabon.

Gata i Alfama

 

Det skapar en girighet, detta att gamla hus som tidigare bara var en kostnad plötsligt blir en möjlighet att göra storkovan. Det regleras med nya lagar, så att man inte ska kunna vräka folk hur som helst för att i stället börja håva in på strömmen av turister som söker sig till Lissabon. Men innan sådana lagar gick igenom hann många, däribland en av de nya lagarnas främsta talesman, en känd vänsterpolitiker vad han nu hette göra sig storkovan på att köpa upp ett gammalt hus i de charmigaste gamla kvarteren, vräka (“komma överens med”) alla gamla gubbar och tanter som bodde där med gamla frysta kontrakt, renovera upp kåken och sälja den för ett par miljoner. Femtiosju miljoner faktiskt. Euro. Han fick avgå förstås, men det tyckte han kanske det var värt?

Lissabon är till salu, men det blir dyrt att renovera, och har portugiserna råd att bo där sedan?

Location location

 

”Portugiserna äger ju sina bostäder!” ”De bor ju hos sina föräldrar!” säger någon, ”så dem är det inte synd om”, som om portugiserna automatiskt fick ett boende när de behövde ett, som om portugiserna inte skulle vilja flytta hemifrån när de blev vuxna. Om de bara hade råd. Det kan man ju lura sig själv med att tro, men jag hör portugiser klaga över det här där jag bor, att här har ju portugiser snart inte råd att bo längre. Unga portugiser flyttar utomlands (till Sverige till exempel!) för att där kunna ha råd att betala en hyra (och ganska mycket till) med sin inkomst, för här kan de det inte. På sociala medier ser jag också oron över att bostadsmarknaden åker ifrån lokalbefolkningen.

 

Querido Cascais, onde vais??
Ora são construções desmedidas e ridículas, ora são parquímetros em áreas residenciais fora do centro- dito histórico (que por si só já está alargado)- ora são o preço das habitações tão altos que ninguém as consegue pagar, ora são rendas onde uma pessoa tem de trabalhar 30h/dia-como se fosse possível- para as pagar… 

(Ett inlägg på facebook jag såg nyligen om utvecklingen i Cascais, att det byggs för folk med pengar, inte för vanligt folk, som skulle behöva jobba 30 timmar/dag för att ha råd att bo, om det ens vore möjligt.)

Och vi då, tänker någon. Är vi inte en del av denna utveckling? Har vi inte bidragit till den? Jo, vi är ju det. Jo, vi har väl det. Jag säger inget annat. Vi har ju köpt hus som folk från trakten säkert skulle ha velat köpa, men inte hade råd. Vad vi ska göra av det återstår att se.

 

Hade vi ägt en liten söt lägenhet i Alfama hade vi väl också hellre hyrt ut den till turister för 50 euro per natt än till en gammal änka för 50 euro per månad. Hade inte ni det, ärligt talat? Kan man urskulda sig med att det inte är vi som är boven, utan de usla lönerna i Portugal? Att världen är orättvis? Att utvecklingen är oundviklig och följer ett universalmönster som inte vi har skapat? (Eller är det vi som skapar den?)

På tal om våra hus, hur går det förresten med dem? Det går långsamt framåt i två processer där den ena snart får ett lyckligt slut och den andra knappt har börjat. Det får jag berätta mer om i ett annat inlägg, någon gång när jag orkar skriva om byråkrati, som faktiskt är en annan orsak till att en del portugisiska hus står och förfaller. Men det är en annan historia.

Comments
  1. Bostadsrätter får hyras ut ganska så lätt i Stockholm nu och då passar många på att ta ut en dyr hyra. Särskilt om lägenheten är möblerad/delvis möblerad.
    Intressant ämne du skriver om Åsa :)!

    • Ja, det förstår jag att de gör om de kan, men det är ju inte tillåtet. De blir återbetalningsskyldiga allt över en “rimlig hyra” om hyresgästen går till hyresgästföreningen. Och många bostadrättsföreningar säger nej. Mina f d elever som flyttar till Sverige har alltid svårt att hitta bostad. Inte bara i Stockholm. /Åsa

  2. Intressant detta …. något vi förundras över är hur det i Portugal med alldeles för låga löner generellt , finns yrkesgrupper som tar i våra svenska mått mätt, mycket höga arvoden.
    Ex en bekant till oss här i Portugal har sålt sitt hus ( inget överlyxigt utan under 2 mille) med lokal mäklare. En process som gick totalt på 1,5 månad, en handfull visningar max och tar ut en ersättning på 10000 euro.
    Med tanke på medellönen är ju detta i mitt tycke hårresande arvode.
    Även andra yrkesgrupper som advokater och arkitekter etc verkar ha arvoden som på intet sätt är ens i närheten av lönenivån och som man som svensk också reagerar på med vår mycket högre lönenivå.
    Med detta är kanske ytterligare ett exempel på en ” fattig” ojämlik politik där vissa grupper blir oerhört priviligierade gentemot folket i stort .
    Nu blev detta ett sidospår som kanske inte riktigt hade med ditt intressanta ( som alltid) inlägg att göra ☺️

    • Absolut intressant “sidospår”! Det är ju skillnad på att vara anställd och att vara egen i och med att man som egen måste betala in moms och sociala avgifter och kanske har utgifter för sin verksamhet och mer ojämn inkomst. Så är det ju också i Sverige. En del passar nog på att “ta i” också, om de kan. Det har vi också råkat ut för. Man ska nog ta offerter och ifrågasätta kostnaden….
      Löneskillnaderna är större än i Sverige, absolut, för visst finns det höginkomsttagare här med. Men att 1/4 av befolkningen faktiskt har minimilönen är tänkvärt.

      /Åsa

  3. Jisses så svårt det där är! Man förstår ju dem som äger men stackars den som blir utkastade.
    För dem som äger fastigheten blir det ju också en möjlighet att få in pengar så att huset faktiskt kan renoveras och skötas.

    Visst finns det hus som inte tas om hand här i Spanien! Huset nedanför oss står tomt med minimalt underhåll, det ovanför med processionslarvstallen, står ju också tomt. Tror ägarna har gått bort på båda och arvstrassel. Under tiden förfaller egendomarna i ett attraktivt område.

    • Jaså där med? Vanligare här måste det ändå vara. M8n bekant reagerade på att det var på huvudgatan i en av Portugals större städer, vilket enligt honom inte förekom i Spaniwn.

    • Men risk för att låta grinig här , så har vi också observerat att ex advokater, arkitekter etc tar på sig jobb som man inte riktigt har utrymme att slutföra inom ” rimlig” tid. Vi har sett att ex utlovade ritningar skjuts upp halvårsvis om o om igen.
      Naturligtvis också beroende på byråkratin som ( du också skrev) är ett helt eget kapitel.
      Man ringer inte och mailar som utlovat heller då pratar vi om att man i princip inte hör av sig alls.
      Usch nu må jag sluta med denna klagovisa och vill tillägga att vi trots dessa observationer älskar Portugal och portugiserna.
      Så mycket underbart som finns MEN denna sida vi sett en del av under våra år i Portugal är mindre tilltalande

      • Ja det hände ju oss också. En arkitekt som bara försvann. Men fenomenet är nog inte isolerat till Portugal. Vi har haft samma krångel i Sverige. Byråkrati, folk som inte svarar i telefon, folk som tar hutlöst betalt…you name it! Om jag inte haft de erfarenheterna (coh hört av Sverker som pratar med alla om allt) hade jag nog varit benägen att tro att det var typiskt portugisiskt/Sydeuropa, men nu vet jag ju att det händer i Sverige också. Tror det finns lite överallt och mer i vissa branscher än andra. Kanske är det vanligare här än där, eller inte…

        /Åsa

        /Åsa

  4. Jag tycker kanske att det finns en lite annorlunda inställning till husägande i Frankrike. Det handlar inte bara om pengar men vi äger en bostadsrätt. I Sverige är ju de flesta överens om att renovera fastigheten och att huset behöver underhâllas. I Paris vill man gärna ha dyr trädgârdsskötsel med mycket blommor och välklippta buskar men man röstar emot att putsa fasaden och balkongerna trots att det lossnar stora bitar… Man röstar för att bygga järnstaket och garageportar, och extra kodlâs men röstar emot stambytet. Man prioriterar olika, väldigt konstig prioritering för oss men kanske inte för de äldre i huset.
    Jag var i Lissabon 1996 kanske? Dâ var det verkligen fallfärdigt men charmigt ändâ. Sedan fick jag ett bättre intryck av Lissabon än Porto som jag besökte 2013 men jag tycker om bägge.

    • Observera att kvadratmeterpriset för min lägenhet i Stockholm är kanske 65 000kr och för min lägenhet i Paris 65 000kr. Ganska likvärdigt kvadratmeterpris. Rika omrâden men olika inställning till underhâll? I Paris tycker jag även att det är fler babyboomers pâ bostadrättsföreningsmötet? Det är i större grad den äldre generationen som äger lägenheter här i Paris. Inte lika mânga i min generation kanske, jag är född pâ 80-talet.

        • Nja alltsâ jag menar att i Paris är typ 60% över 60. Och i Stockholm är det fler yrkesarbetande, snarare 60%.
          Min sambo hade en teori om att i Stockholm (obs inte landsbygden kanske) vill man “göra fastighetskarriär” just som du beskriver men i Paris där dör man i sitt hem och ytan spelar ingen roll om man inte ska sälja före sin död? Men det är även mycket dyrare (avgifter) att köpa i Paris. Villet betyder att man “behöver” äga sin bostad i 10 âr om man inte verkligen köper renoveringsobjekt… Och det är svârare att ta stora lân! Intressant ämne!

          • Jag hade en kollega i norra storstockholm som köpte hus, rustade upp själv under tiden han bodde där, sålde, köpte nytt och rustade upp, sålde… Han sa att han hade inga pengar i familjen, hade ingen hög lön men han var duktig hantverkare så det här var hans sätt att trygga sin framtid.

          • Ja det kan vara lönsamt. I Stockholm är det ju tryck på marknaden, och bostadsbristen lär inte försvinna. I Lissabon kan det vara lite knepigare. Framförallt är det knepigt för folk med portugisiska löner att ha råd när hyrorna stiger men inte lönerna. I Stockholm är väl det största problemet att det fattas bostäder, det byggs inga hyresrätter och bostadsrätter får inte hyras ut i andra hand.

    • Ja jag älskar ju både Lissabon och Porto trots skavanker, eller kanske till och med lite på grund av skavankerna. Jag är inte så mycket för perfektion och blanka ytor, men att husen nästan faller ihop är ju oroande, och särskilt om det bor folk i dem. Det är inte charmigt eller pittoreskt.
      Lite speciellt är det ju med bostadsrättsföreningar i Sverige, att avgifterna är så höga. Utomlands (också i Frankrike) är det väl ganska billig avgift när man väl har köpt lägenhet. I Lissabon ligger kvm-priset på 45000 i de centrala delarna, så det är fortfarande billigare fast priserna skjutit i höjden, men ofta är standarden också lägre. Att hyra har börjat bli lika dyrt som i Sthlm. Studenter får hyra rum (dela lgh) för 400 euro och uppåt)
      Har ni portugisisk portvakt(erska) i Paris? Har du sett A Gaiola Dourada, en film om portugiser i Frankrike med diverse kulturkrockar och komplikationer? Rekommenderas!

      /Åsa

      • Jag hoppas jag inte invaderar kommentarfältet.
        Ja avgifterna är lägre. Vi har haft portugisisk portvakt. Underbar kvinna! Men har nu fransmän.
        Portugiserna är väldigt omtyckta här. Finns portugisisk sektion pâ skolan i min förort.
        Jag mâste absolut se filmen. Tack för tipset.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *