Trubbel i paradiset

Det hade legat nära till hands att skriva om att det just nu är som allra vackrast här, nu när kullarna mellan oss och havet brustit ut i blom igen, årstiden till ära. Det hade också varit läge att jubla över sommarvärmen som kom lagom till att barnen ska ha två veckors påsklov, med början idag men det är så mycket som inte känns bra nu. En känsla av oro och aijesús överskuggar allt det vackra och härliga, så jag måste nog skriva om det i stället. Varsågoda, en portion vardagsrealism i stället för den sedvanliga blandningen av lustiga anekdoter och skildringar av lyckade utflykter eller skryt om glada och duktiga barn.

Man kan lätt få för sig att allt blir bättre och bättre med tiden. Att det blir lättare för varje år. Att det är jobbigast i början, när man inte hittar, inte känner någon, inte kan språket och inte vet hur något går till. Det stämmer kanske delvis, men ändå inte. De senaste dagarna har det känts tvärtom, nästan som att jag längtar tillbaka. Inte till Sverige men till den första tiden när vårt liv här kändes som ett oskrivet blad eller en lång semester som skulle fyllas med äventyr. Som att vi hade gjort det omöjliga möjligt och det alltid skulle förbli så. Så krångligt det känns nu, om man jämför.

Mest längtar jag tillbaka till innan jag blev sjuk. Nu har jag gått på kortison i 20 månader, med undantag av en kort period då det blev uppenbart att jag inte klarar mig utan de förbaskade pillren. Jag är tacksam över att de finns, men när jag googlar på biverkningarna känns det som att det är ungefär lika illa som att vara beroende av crack. Jag läser om folk som är som vrak under avgiftningstider upp till flera år och tänker att det där kommer jag aldrig klara att gå igenom.

Jag känner mig också uppgiven över att min hälsosamma och ganska trista diet inte verkar fungera alls. I stället för att bli friskare och piggare är kroppen efter ett år på superdieten bland annat helt tömd på järn, vilket kanske förklarar varför jag är lite gråtfärdig och yr och varför det på senaste tiden varit fysiskt omöjligt för mig att hålla mig vaken på tåget från jobbet. Om någon av er sett mig sitta och snarka och dregla på tåget mellan Lissabon och Cascais så vet ni nu varför. Noll järn.

Hälsan alltså, och så husdjuren. Hur mysigt det än är att ha husdjur så finns det ju en anledning till att inte alla har det och att väldigt få har så många som åtta. Nu har hunden en varulvsperiod igen och vår fembarnsmamma är dålig. Dålig i magen närmare bestämt, över hela huset. Jag ska bespara er en mer detaljerad beskrivning än så men det är inte så konstigt att man inte vill kliva upp på morgonen när man vaknar av att barnen ropar: Mamma, det är bajs i hela trappan!

Det i kombination med att de små kattungarna inte är helt rumsrena ännu gör att det är ett ständigt torkande av diverse ytor och tvättande av diverse textilier. Löss har vi också, så när vi inte torkar och tvättar kammar vi oss.

Till råga på allt är bilen på verkstaden och min mobil har åkt i golvet och har en stor spricka. Överhuvudtaget känns det som att vi lever i Hästensreklamen, förutom då att vi inte har någon Hästens-säng. Minns ni det där reklamen där allt går sönder ”Poff!” utom Hästens-sängen som är av så bra kvalitet att den håller för evigt. Förutom bilen och mobilen har solen nästan käkat upp tyget på vår soffa, den som Sverker klädde om för ett år sedan, och både ugnen och tvättmaskinen sjunger på sista versen.

Och så det där brevet som vi fick hämta ut på byns lilla postkontor i fredags. Det var nästan droppen. Det orkar jag faktiskt inte skriva om förrän det ordnat sig eller i alla fall sjunkit undan lite och inte känns så jobbigt längre.

Vi har alltså en del att fixa med just nu, och en del som vi kanske inte kan fixa utan i stället måste försöka förtränga om vi ska kunna njuta av omgivningarna och ledigheten. Inte så mycket feelgood i Bortugal just nu alltså, men så är det ju ibland i livet. Så kan det alltså vara även för de som hittat sin plats i solen och fått chansen att börja om i livet. Bara så ni vet.

Så. Nu känns det bättre, när jag skrivit av mig. Annars har vi det oförskämt bra.

Lite söta katt- och hundbilder kan jag dela med mig av som plåster på såren.

 

 

 

 

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Bortugal | Det där jobbiga

  2. Pingback: Bortugal | Majminnen och juniplaner

    • Så kan man också göra, Jessica. Jag brukar inte ta upp så mycket negativt heller men jag tänkte att det kunde vara sunt att göra det någon gång. /Åsa

  3. Det låter som att det där töntiga och klyschiga ”en olycka kommer sällan ensam” stämmer i Bortugal just nu 🙁
    Du får moffa i dig jordgubbar och spenat om det inte är ajjabajja i din diet :/ Söta kattbilder botar det mesta! Eller kanske hjälper en att förtränga skiten (i dubbel bemärkelse) i all ifall ett tag 🙂

    • Ja det brukar hopa sig, Lanclin, och nu gjorde det det. Det är bara att skyffla undan skit och löss och byta det som är trasigt och kavla upp ärmarna och gå vidare. Måste bara tycka lite synd om mig själv först och det skär sig så illa mot den blå himlen och sommarvärmen…. men bekymmer finns i alla väder, till och med i Bortugal! /Åsa

  4. Hej Åsa!
    Många men väldigt söta katter.
    Lite tröst om än något så kommer min kyl/ frys nu ge upp samtidigt är spisen är helt slut.
    Ny diskbänk (Rostfri) behövs, specialmått( =dyr). Hade gött

    • Bara värdsliga bekymmer egentligen ju, Aake. Jag känner mig inte speciellt tröstad av att din kyl/frys är döende också men ändå lite av din kommentar. 🙂 /Åsa

  5. Många gånger är man själv sin värsta fiende. Skulle nu inte det räcka, är det upplevelsen om att man har en, ja just det, bara en kropp. En lekamen som används varje dag. Inte konstigt att man deppar ibland. Trots allt går livet vidare, ständigt i nya kombinationer upplevelser o händelser vare sig vi vill eller inte. Mycket liten tröst finns att finna i allt det som varit. Det är ju i framtiden livet finns, ibland kommer framtiden redan under morgondagen, ibland får man vänta en vecka eller två.
    (jag har också blivit med kattungar, fick exakt samma färger som era)

      • 3 oranga, 2 full mixed (samma som mamman), 1 vit. Suck, hur kan världens minsta katt få sex ungar,,,suck.

        • Haha – vår är också liten och fick fem ju ungar! Lite fler än vi trodde. Vi har lovat bort tre men…hur går det för dig? Du kan väl inte ha kvar alla? /Åsa

  6. Tack för att du skriver sånt också, får man säga det? I Sverige dit jag just anlänt är det ruggigt och grått, i alla fall i Skåne. Med önskan om att så mycket som möjligt reder upp sig så snart som möjligt!

    • Ja det får man absolut säga, Annannan! Och jag tänker på det att alla bekymmer definitivt hade känts tyngre i ruggigt och grått väder!/Åsa

  7. Det var mycket elände på en gång, men om det nu ändå ska jävlas så kanske det kan ses som en tröst i bedrövelsen att ni hittat till Paradiset.
    Jag hoppas på en snar ljusning så att du kan återgå till att skriva om den där ”sedvanliga blandningen av lustiga anekdoter och skildringar av lyckade utflykter eller skryt om glada och duktiga barn”.

  8. Usch! Inte kul när det känns så, även om det måste få göra det ibland. Hoppas det ordnar till sig med allt så att tillvaron kan te sig lite ljusare igen. Enda fördelen med mörker är väl i så fall att det alltid blir ljusare efteråt… Ha det så gott ni bara kan, och ja, de där små kissekatterna är verkligen söta 🙂

  9. ”Easy doesn”t come into grown up lives” citat från en film jag nyss såg, men det är så sant.
    Jag är 60+ nu, och har gått igenom det mesta här i livet, men det brukar bli bra till slut. Du vet, det som inte dödar dig, stärker dig!
    Håll ut!/Kram från Rhodos <3

  10. Jag kör väl med några klyschor (men åh så sanna) om att livet ju går upp o ner, allt har en mening och det blir bra till sist… Vilket kan vara svårt att minnas när man är nere i djupet… KRAM

  11. Ja, tänk att alkt alktid ska klumpa ihop sig. Samma visa här…

    Hoppas allt fixar sig till det bästa för er.

    Katterna är ju helt bedårande! Trots mag- och andra relaterade situationer. Fast de blir nog snart rumsrena, det brukar de bli. Annars är det för att markera något. Klappa fissemissarna!

    • Jag hoppas också det, Bara Brittiskt! Kortisonet får jag nog leva med dessvärre, men järnbrist kan jag ju försöka råda på. /Åsa

    • Ja kanske det är avmaskning som behövs, Magda. Inte sett sådana tecken men något är definivt inte bra. Ett besök hos veterinären lär det bli, så vi får ordning på den stackars mamman. Kattungarna verkar frodas i alla fall. /Åsa

  12. Hej Åsa!
    Jag /vi är en av dina nya följare på bloggen och med stor behållning läst fin blogg . Vi är nyblivna pensionärer som nyss flyttat till Portugal med barn och barnbarn kvar i Sverige. Att vara förälder och ha många husdjur är inte enkelt vart man än befinner dig. Våra barn i Sverige saknar ibland mormor och morfar på nära håll som kan stötta och om du/ni behöver några extra sådana så kan vi finnas till som stöd. Vi bor i Cascais och har en liten hund, tollare, som vi tagit hand om eftersom hon inte kunde bo hos sin ägare. Hör gärna av dig!!! Kramar

  13. Allt sånt där ska ju alltid komma samtidigt också, inte roligt alls! Jag brukar skylla på de kosmiska energierna, finns alltid någon planet som krånglar ? Men sjukt söta kattungar som INTE tycker hunden ska närma sig va. Pluttisar. Hoppas det blir bättre snart och du kan fortsätta njuta på heltid. Du får hålla några tummar för mig också, det är lite eländigt här med sen ett tag. Så kanske jag låter dig vinna några fler omgångar Yatzy som tack ?

    • Ja precis, elände kommer sällan ensamt utan mer i flock, Susanna. Men det mesta brukar ordna sig, hoppas det gör det för er med. Fast du kommer ändå att få stryk på WF! /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *