Lissabons historia under stjärnorna

Det är sällan vi lämnar byn av kulturella skäl, då vi ju bor i en by som är självförsörjande på kultur och egentligen tillgodoser alla våra behov på den fronten. Här har vi så mycket evenemang att vi inte ens orkar gå på alla, eftersom vi i grund och botten också är ganska asociala och hellre väljer skogen eller stranden framför stadens myller och buller och ljus, men ibland händer det!

Ungefär som när Fantomen lämnar sin döskallegrotta i djungeln och rör sig på gatorna i stan som vanliga människor kammar vi ibland till oss, lämnar hundar och katter och beger oss till civilisationen. Det händer bara någon gång vartannat år eller så, och när det händer får det vara för något utöver det vanliga, som till exempel döda kinesers sällskap, Santo António, Ana Moura eller ljusfestival, som väl i stort sett är de kulturella evenemang som fått oss att få den kulturella ändan ur vagnen under de år vi bott här.

Vi missar säkert mycket med den inställningen, men det här ville vi inte missa. Eller egentligen var det bara jag som inte ville missa det. De andra hade ingen aning om vad som var på gång när jag plötsligt meddelade att ikväll ska vi åka in till Lissabon. Ingen hade någon större lust, men jag lovade att de skulle få uppleva något utöver det vanliga, och det fick de också.

Jag ville att det skulle bli en överraskning och höll mig faktiskt hela vägen in till Lissabon, där vi parkerade någonstans vid floden och sedan gav oss in gränderna, uppför kullen, inåt centrum, mot ruinerna av Convento de  Carmo. Just den här kvällen pratade vi mycket om jordbävningen, då vi några dagar tidigare sett en video på youtube om hur det kan ha sett ut och gått till när Lissabon både rämnade, översvämmades och brann.

Det var den videon som fick mig att googla Convento do Carmo, där många lissabonbor hade samlats den olycksaliga Allhelgonadagen 1755, när marken började skaka, pelarna rämnade och taket föll in över dem.

Sedan dess har det bara delvis återuppbyggts och förblir taklöst.

 

Hur vi lyckats bo här i mer än sex år utan att besöka detta landmärke över Lissabon kan man undra, men jag har ju sagt att vi inte är speciellt kulturella.

Nu var det i alla fall dags, och om man någon gång skulle se denna spillra av ett kloster var det nu i somras när det var skådeplatsen för ett fantastiskt ljusspel om klostrets, Lissabons och i förlängningen Portugals historia. Under en stjärnklar himmel utspelades upptäckartiden, jordbävningen och revolutionen (och en massa annat som barnen kände igen från den gedigna historieundervisningen de får i skolan) på klostrets väggar i svepande magiska färger och mönster till tonerna av bland annat Salvador Sobral, Amália Rodrigues och Marisa. Magiskt och speciellt i denna historiska miljö, under stjärnorna en varm junikväll.

Nu börjar det!

1497: Vasco da Gama ger sig iväg för att upptäcka Indien och vi följer med.

1755: Klostret rämnar, staden brinner och översvämmas av en tsunami.

Vi var på en av sommarens sista föreställningar, men eftersom det var en sådan succé kommer det att bli fler föreställningar med början i september. Om man har möjlighet tycker jag man ska passa på att uppleva det.

Det hela avslutades med fado förstås:

Det enda som förstörde vår kulturkväll var att vi på vägen hem passerade ett festivalområde vid floden, där en konsert just avslutats och jag men min googlemani var tvungen att googla vem som uppträtt. Det visade sig vara Sverkers favoritband nummer ett för tillfället, så sedan var han skitsur hela hemvägen för att han inte varit där i stället. Han är lite bitter fortfarande faktiskt.

 

Comments
    • Jo, men han skyllde det inte på mig heller som tur var. Han bara tyckte att “någon” borde ha informerat honom och jag tog verkligen inte åt mig! Han har kommit över det nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *