En fika i Caparica

Det händer ibland att man vaknar på morgonen och undrar om det är bra vågor i Caparica. Man behöver inte åka dit för att ta reda på det, utan man kan surfa in på beachcam.com, men om man vill surfa på vågorna måste man förstås åka dit. Det gjorde vi häromdagen.

En klar dag ser vi Caparica på håll från vår balkong där det ligger på andra sidan inloppet, men för att komma dit måste vi åka in mot Lissabon och sedan över 25:e aprilbron och sedan ut mot Atlanten igen, fast nu i Alentejo, ”bortom Tejo”. Vi brukar skämtsamt kalla allt söder om floden för Brasilien. Inget ont om vare sig Brasilien eller Alentejokusten, men den skiljer sig så totalt från kusten norr om Lissabon.

Caparica är inte vackert och har nästan inget av en pittoreska skönhet och charm som många ställen längs kusten norr om Lissabon har, som Azenhas do Mar och Ericeira till exempel, men Caparica har en fantastisk strand som fortsätter till synes oändligt långt söderut, förbi Fonte da Telha tills den bryts av inloppet till lagunen.

Den vackra stranden kantas tyvärr av ganska fula höga hus. Vissa av dem kan man med lite god vilja möjligen kalla art deco. Kanske var det en byggboom på vissa håll i Portugal under den tiden då denna typ av hus ansågs attraktiva. Nu ser det lite daterat och trist ut, men tro för den skull inte att Caparica inte är värt ett besök.

Framförallt är det förstås stranden som drar folk, och den är så fantastisk och Caparica ligger ju så nära Lissabon att det är svårt att förstå att det inte är världens tryck på den capariciska bostadsmarknaden, och att inte turismen blommar här året om. Man skulle kunna ha en drömsemester här om man inte brydde sig om att själva staden inte är så vykortsmässig. Prisvärt boende finns det säkert och bra restaurangutbud. Morgonsurf eller en joggingtur längs stranden följt av ett dopp i havet och sedan en buss eller bulle eller hyrbil över floden in till Lissabon.

 

På sommaren sjuder Caparica av Lissabonbor som vill bada och kitesurfare som håller till lite söder om staden. (Här tänkte jag bomba er med bilder från sommarcaparica men det får bli ett annat inlägg för jag har så många bilder att visa från just den här dagen) Det är ju härligt det med men själv är jag förtjust i den där lågsäsongsatmosfären, och fick medhåll av den caparikiska/caparikanska servitrisen där vi åt lunch. Hon älskade också vintern i Caparica. ”Lugn och ro för själen, och så vintersolen på det.”

Det var inte meningen att vi skulle käka lunch. Vi skulle fika medhavd matsäck och surfa och sedan åka hem, vilket vi också gjorde, men däremellan blev det så att vi strosade iväg bortom höghusen och förlorade oss i gator och gränder.

 

Runt ett hörn hittade vi en gata som påminde om öarna i Porto. En återvändsgränd i skuggan av höghusen, men glad ändå.  Gatan var dekorerad med målade hjärtan, blommor, fiskar och båtar. Blomkrukor, katter och hundar förstås och en tant som hängde tvätt och en gammal man som vattnade blommorna utanför ytterdörren.

Någon annanstans hade mannen som vattnade blommor kanske blängt ilsket på oss och undrat varför de där okammade turisterna gick och fotade dikterna på hans gata, men nu är vi i Portugal, så mannen hälsade glatt och kommenterade det fina vädret och när jag frågade om gatan och målningarna berättade han att husen var gamla fiskarbostäder och att han och de andra som bodde på gatan hjälptes åt att måla gatan någon gång om året. I maj brukade de måla den och hänga upp färgglade girlanger så det var fint till festas populares, firandet av helgonen i juni.  Han trivdes väldigt bra på gatan, hade växt upp där och tänkte aldrig flytta. Det var så fin gemenskap sa han, och så tyckte han om att höra skolbarnen från skolan på parallellgatan skratta och leka på rasterna. Jag förstår honom. Barnskratten i kombination med de glada målningarna och den vänliga mannen i den poetiska gränden gjorde oss glada också.

 

Men nu var vi hungriga, och det var då vi hittade stället med paella och öl för 6 Euro och Portugals fräckaste kundtoaletter. Faktiskt så fräcka att jag inte kan lägga ut bilderna jag var tvungen att ta (när jag gapat färdigt) vare sig här eller någon annanstans, men om någon är väldigt nyfiken och över 18 och ber snällt kan jag maila en bild. Kanske.

 

Så kan det gå när man korsar floden.