Skräcken i Budapest

När skrek du av skräck senast? När sprang du för ditt liv? För mig var det i Budapest, och även om jag bevisligen överlevde och det egentligen inte var någon fara, är det skräcken jag minns bäst från Budapest. Resan hade helt klart ett skräcktema. Det började ju med min mardröm, att bankkortet blev spärrat. Det löste sig som tur var, men andra läskigheter väntade.

Först en liten halvspännande grej, men sedan trappades det upp till skrik och panik. En av de första sakerna vi spenderade våra (mina) välsignade bankomat-HUFs på var nämligen ett Escape Room, något vi råkade hitta av en slump och som tjejerna sett på TikTok och ville testa. Vad är nu detta, undrar ni, och det undrade jag också.

Denna där prydde ingången till escape room nummer ett. Jag lät mig övertalas av de tre tonårstjejerna att gå ned i källaren och kolla vad detta var.

 

Ett Escape Room innebär att man frivilligt låter sig låsas in i ett rum med ett tema och en massa ledtrådar och sedan gäller det att ta sig ut innan tiden är ute. Vårt första Escape Room hade maffiatema och vi lyckades faktiskt ta oss ut innan vi sprängdes i luften av bomben vi hittade i kassaskåpet i det hemliga rummet bakom bokhyllan. Detta efter att vi avkodat släktträdet och darttavlan, lagt alla pussel och hittat alla nycklar. Superkul! Det måste vi göra om!

I början var vi rätt lugna. På slutet sprang vi omkring som yra höns med olika koder och hade inte tid att ta några bilder.

Det finns flera sådana Escape Rooms i Budapest och tydligen också i Lissabon och säkert överallt utan att jag vetat om det. Fördelen med att resa med TikTokgenerationen! Nästa ställe vi testade, sista eftermiddagen, hade “Jailbreak” som tema. “Tjernobyl” som ungarna ville testa, var tack och lov upptaget, men fängelsecellerna var också rätt läskiga. Särskilt när man behövde sticka ned handen i toastolen, som var full av bruna (färg)stänk, för att hitta en av nycklarna, som öppnade en låda, där det låg ett pussel som sedan blev en kod och med den koden kunde man öppna en … och så vidare. Jag lät Frida sticka ned handen i toan, och tog en bild av det. Sådan är jag tydligen som mamma.

 

Ja, man skulle köra runt den lilla fjärrstyrda bilen utanför cellen, samtidigt som man kastade en badtoffla på en nyckel som hängde på en krok. Allt man hittade hade ett syfte!

Hurra! Vi har hittat en utgång, till ett annat rum, med fler koder….

 

Gissa om jag drömde om koder sedan! Hela natten sprang jag runt och letade hemliga koder som jag knappade in på konstiga ställen – men i mardrömmen var alla kort ändå spärrade och jag gick och bad främlingar om hjälp men de förstod inte vad jag sa.

Sedan fick vi också uppleva en riktig mardröm sista kvällen, bara för att vi råkade vi få syn på några klistermärken med reklam för “Haunted House – Nightmare in Budapest” på väg hem en kväll efter en pizzakryssning på Donau. Ett spökhus? Precis vad vi inte behövde, men inte kunde motstå! Nyfikna följde vi pilarna och ringde på dörrklockan på en mörk bakgata. Kom in om ni törs, sade en röst i porttelefonen, och det var knappt vi vågade, men ändå gick vi nedför trappan, nervöst fnittrande.

Horror Ház – kan ”ház” betyda hus?

 

I receptionen fick vi instruktioner om att inte röra någon (någoN?) under rundturen i spökhuset – men de skulle kanske röra oss, och prata med oss. (Vilka var de??) Vi  fick också order om att inte springa om det var för mörkt för att se var vi var, även om vi blev jagade. (Av vem? Eller vad? I mörkret?) Vi fick även ett stoppord som vi skulle använda om det blev för läskigt. Stoppordet var I´m a chicken – och hade vi inte varit för skräckslagna för att komma ihåg det hade vi nog skrikit det redan i andra rummet, dit vi kom inramlandes, jagade av någon eller något.

Där möttes vi av en man med köttyxa som tvingade oss att leta organ i ett supersnuskigt kök under hot om att annars ta Fridas organ. Frida hade han som gisslan, och höll hennes huvud i ett fast grepp och i den andra en köttyxa. Jag skrek rakt ut när jag öppnade det snuskiga kylskåpet i jakt på organ och det VAR NÅGON ELLER NÅGOT DÄRINNE, som grep efter mig. Och när vi jagades in i ännu ett mörkt rum, bara för att upptäcka att det var fullt av zombies, som närmade sig, som omringade oss, som tog i oss… och jag kan lova att vi sprang, eller så gott det nu gick att springa i kolmörker, i smala gångar, fastklamrade vid varandra av rädsla för att tappa bort varandra.

Jag vet inte hur många rum det var, men det ena var fasiken läskigare än det andra, och en halvtimme senare jagades vi ut i receptionen av någon sorts superläskig varelse, oklart om den var mänsklig, och landade skrikande i en hög på golvet i receptionen, precis  framför fötterna på ett finklätt par som stod på tur att gå in i skräckkamrarna efter oss. ”Var det verkligen sådär läskigt?” undrade de. Ja, sa vi. Det var tammejsjutton det läskigaste vi varit med om, på riktigt. Fast det var på låtsas. Zoombies och satanister och tarotkort och styckmördare, skeletthänder som grep efter oss och mörka gångar vi flydde genom utan att veta vad som fanns runt hörnet. Hur läskigt som helst!

Kaxiga innan vi går in i mardrömmen

 

På hemvägen till hotellet blev vi omgångna av en man med huva och skrek högt allihopa och hoppade nästan upp i famnen på varandra. Mannen i huvan blev också rädd på köpet! Konstigt nog blev spökhuset på något sätt nästan resans höjdpunkt och helt klart det som färgar hela minnet av resan, snarare än timmarna på termalbadspalatsen vi besökte mellan adrenalintripparna.

Lite läskigt var också det ena termalbadet, i alla fall i mitt sinnestillstånd.

 

Jag försöker se avslappnad ut, men ….

Vad sjutton betyder, Kezelök? Jag vågade inte ta reda på det i alla fall.

Till och med saluhallen kändes lite läskig i våra skräckmarinerade skallar. Påminde inte den torkade paprikan och vitlöken om Drakula eller något sådant?

Spökhuset blev helt klart pricken över I:t på denna resa med skräcktema. Frida var glad att hon i sista minuten beslöt att inte flyga hem själv en dag tidigare för att kunna vara med på surftävlingen. Då hade hon missat spökhuset, och det hade hon inte velat, den lilla galningen.

Velat hade hon i alla fall gjort innan det blev beslutat att hon skulle stanna. En timme innan vi skulle åkt till flygplatsen för att vinka av henne började hon gråta och sa att hon ville stanna, att det blev för nervöst att resa hem för att tävla, och sedan grät hon för att hon skulle missa surftävlingen också, men stannade gjorde hon och hittills har hon inte ångrat sig. Kanske gör hon det sedan, om det visar sig att detta beslut faktiskt gör så hon inte går vidare i till regionala och nationella skolmästerskapen i surf, men det är ett senare bekymmer i så fall.

Frida velar.

Should I stay or should I go?

 

Det var på en av Budapests ruinbarer som detta känslosamma utspelade sig. Det utspelade sig över en mugg varm äppelmust i något så osannolikt som en liten lokal ekomarknad i ett förfallet hus som nattetid huserar depraverade ungdomar och på dagtid små tanter och gubbar som säljer hemgjord sylt. Very Budapest – och det bästa på resan enligt Jonna som gärna ville gå på ruinbar även på natten, men inte fick. Vem vet vad de har för sig där då, magra och gängliga, bleka, piercade och tatuerade varelser som sover hela dagarna och knarkar hela nätterna och kanske ännu värre saker. Tänkte jag.

Men på dagen kunde vi gå dit!

  

Resan slutade sedan lite i ett antiklimax när den medtagna (i dubbel bemärkelse) kompisen började må illa och få ont i huvudet, en timme innan vi bokat bord för middag på det berömda New York Café, som skulle bli resans Grande Finale. Istället fick Jonna och jag gå och köpa mat på KFC medan Frida passade den kräkande kompisen, istället för tjusig middag på fina restaurangen. Lite antiklimax som sagt, men inte hela världen. Nu var huvudsaken att kompisen blev bättre, så vi kunde resa hem nästa morgon.

Vad är väl en fin middag på New York Café? Tydligen något värt att köa för, i alla fall.

 

Bättre blev hon tack och lov och åka hem kunde vi. Puh.

Hejdå Budapest – du var läskig, men ändå underbar!

Efter den här reseskildringen tror ni väl att jag aldrig vill resa igen, men jag blev faktiskt inte avskräckt från fler resor trots att det här var läskigt på flera sätt. Jag minns Budapest med skräckblandad förtjusning och återvänder gärna dit i minnet. Flyter runt i det ångande varma vattnet på Szechenyibadet, omgiven av palats. Tassar runt i badtofflor på den vackra mosaiken i tjusiga Kellertbadet. Skrattar åt minnet av hur vi skrek av skräck och flydde för våra liv, på ”Nightmare in Budapest”. 

Skräckblandad förtjusning sammanfattar det hela rätt bra. Nu är det slut på mars och slut på resetemat hade jag tänkt, men sedan jag tänkte det har jag faktiskt bokat en aprilresa!

 

Här skrev jag också om Budapestresan

Kommentarer
    • Nej nu vet ni vad ni ska undvika om ni har vägarna förbi Budapest, men för oss blev det ett roligt minne. Efter påsk packar vi bilen och drar österut åt ditt håll och lite längre, om gud vill, som man säger.

  1. Spännande miljöer men skräckrum är inget för mig. Hualigen! Budapest har en hel del att erbjuda som lockar. Saluhallen och mysiga caféer och marknader till exempel.
    Och baden :)!

    • Nej det är nog inte alla som gillar sådant men det var en upplevelse, helt klart. Saluhallen, marknader, kaféer hann vi också med. Och en kryssning på floden, och de två bästa baden, men detta var roligare att skriva om!

    • Ja, det rekommenderar jag! Detta var roligare än sightseeing och shopping eller vad man nu annars gör i storstäder. Det var en upplevelse, verkligen, eller flera faktiskt. Och detta med de fantastiska baden – sådana borde alla städer ha. Underbart att tillbringa eftermiddagen på ett sådant när man knatat runt hela förmiddagen. Det jag också velat hinna med var ett museum om Ungerns historia som diktatur – Museum of Terror. Det hade passat in i temat, men vi låg i blöt så länge så vi hann inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *