Vi har en liten sakletare i familjen! Det är Jonna som ständigt går och scannar av marken efter eventuella fynd. Det har hon alltid gjort. Som tur är har hon vid det här laget lärt sej att man inte ska plocka upp allt man ser som är spännande, men det var förstås Jonna som fick syn på den här för ett par veckor sedan.
Den som satt som förstenad mitt på vägen, den väg vi cyklar till skolan. Den darrade lite men rörde sej inte ur fläcken så vi flyttade den till vägkanten med hjälp av ett stort blad, så den inte skulle bli överkörd. Jonna tyckte vi skulle ta hem den till katterna att leka med, men det var hon ensam om att tycka. På hemvägen från skolan tvärnitade Jonna på den plats vi flyttat musen till och kunde konstatera att nu var den i alla fall tvärdöd.
Så förra veckan fick hon syn på den här baddaren. Den hade nog ingen av oss missat men Jonna var först på plats. Den var ju svår att missa där den låg mitt på trottoaren med svansen i vädret! Tvärdöd men utan yttre skador.
Vi spekulerade ett tag om vad som kunde hänt. En teori var att den sprungit över vägen och nästan blivit överkörd, klarat sig till trottoaren oskadd men och sedan tvärdött av blotta förskräckelsen. En annan teori var att han ätit råttgift i något av husen bakom stängslet, lyckats kräla sig ut på trottoaren och sedan tvärdött, med svansen i vädret. Vi får ju aldrig veta vad som hänt, men vi var överens om att den var väldigt lik René i Ratatoille och att den dött en väldigt snygg död. När vi cyklade hem var René borta.
Två dagar senare åkte Sverker och jag in till Lissabon. Mitt pass behövde förnyas så det var till att bege oss till svenska ambassaden. Den ligger ganska fint mellan Lapa och Bairro Alto. Det var en regnig dag så vi tog bilen. Lite nervöst att köra bil inne i Lissabon. Det hade vi aldrig gjort förut utom på självaste ankomstkvällen då för snart ett och ett halvt år sedan då vi förirrade oss in i själva hjärtat av Lissabon.
När vi klarat av ärendet på ambassaden och fått i oss lite lunch hade det slutat regna, så vi passade på att gå på upptäcksfärd i Bairro Altos gränder. Den ena gränden ledde till den andra och innan vi visste ordet av hade vi gått omkring i tre timmar, hit och dit, upp och ned. Plötsligt tvärstannar jag nästan mitt i ett steg på trottoaren framför en restaurang, för precis där jag skulle sätta ned foten ser jag…
Förevigad i portugisisk gatsten, med svansen i vädret och allt! Till och med storleken stämde!
Vad är oddsen för det?
Det är ett så osannolikt sammanträffande att det känns som att det borde betyda något, ha någon djupare mening, men jag kan för mitt liv inte komma på vad det skulle kunna vara!
Kanske bara att i Bortugal kan allt hända?
Vilket lustigt sammanträffande med råttan! Jag har haft tamråttor som husdjur, så jag gillar råttor – de är charmiga och roliga! Fast vilda vill man ju förstås inte ha dem i hus och så…
Ja verkligen ett nästan kusligt sammanträffande! Jag kan inte säga att jag gillar råttor precis, så jag är tacksam om de håller sej på gatan! De är i och för ej ganska söta om man inte tänker på allt som förknippas med dem, och om man bortser från svansarna. Svansarna gillar jag inte.