Portugal på 1950-talet

Det livslånga lärandet har jag skrivit om förut, och det är något som har fått ny fart för mig sedan jag flyttade till Portugal. Jag har inte bara fått lära mig ett nytt språk, utan också en massa om mitt nya hemland. Mycket måste jag säga att jag lärt mig av mina portugisiska elever, som ofta är mycket allmänbildade och alltid väldigt trevliga och förklarar allt möjligt om Portugals kultur och historia för mig.

På tal om det livslånga lärandet har jag en hemtenta om urnordiska och annat kul som måste lämnas in idag. Därför blir det något så ovanligt som ett gästinlägg här på bloggen och inte av vem som helst, utan av en av mina elever!

Inlägget ska handla om hur det var i Portugal på 50-talet. Dagens Portugal kan man ju se och uppleva nu men tyvärr kan man inte resa i tiden, vilket är lite synd. Jag skulle annars gärna vilja resa i tiden, och då helst bakåt och varför inte till just 1950-talet? Jag tackar Teresa för den här resan och hoppas ni vill hänga med:

OBS: Jag har inte rättat något i texten, så det här har Teresa skrivit alldeles själv, med bara ett lexikon som hjälp:

Varför har jag valt det här avlägsna årtiondet? Mina två anledningar till att jag skriver om det är att jag föddes i september 1950 och att alla på kursen föddes långt efteråt. Naturligtvis känner jag mig lite gammal när jag tänker på det, men det är helt okej!

I början av 1950-talet levde Portugal fortfarande under en diktatur som bara skulle sluta den 24 april 1974. Det fanns ett enda parti (Nationell Union), statschefen var alltid en militär (först två marschaller, sedan en admiral, Américo Tomáz, från 1958 till 1974). Statsministern var alltid António de Oliveira Salazar vem som hade all makten.

Så såg han ut. Bilderna har jag letat upp på nätet.

Alla hörde till det enda partiet. Tanke- och yttrandefriheten var förbjudna så alla filmer, böcker eller nyheter hade tidigare analyserats och klippts av censuren. Man måste inte prata om politik mot regeringen därför någon av den politiska polisen kunde sitta och stå nära. De olika politiska fängelserna var fulla av fångar som fabriksarbetare, bönder, viktiga intellektualister och politiska ledare. Alla misstänktes för att konspirera mot regeringen ock vara kommunister. De torterades på de grymmaste sätten och många män och kvinnor dog där.

Reglerna var tydliga: man måste få katolsk utbildning, lyda blint Salazar, utgöra en troende familj. Mannen var familjens chefen, kvinnan borde lyda honom, vara en gud hustru och mamma och ta hand om hemmet. Kort sagt, landet styrdes av en diktator och av fyra eller fem extremt rika familjer. Portugal vändes bara inåt och mot sina kolonier runt om i världen. När Salazar kritiserades av andra länder förklarade han: ”Ja, vi är ensamma men ensamma med stolthet!”

På den tiden kunde Portugal ha förutsättingar att utvecklas mer eftersom landet inte hade deltagit i andra världskriget därför statsministern Salazar hade förklarat att Portugal skulle förbli neutralt. Tack vare det här beslutsfattandet glömde en massa människor att han var en grym diktator. Sanningen var att regimen stödde Tyskland i hemlighet.

När kriget slutade fortsatte Portugal dock att vara ett mycket fattigt och underutvecklat land. Det fanns några viktiga industrier som bl. a. textil-, ull-, glas-, kork- och gruvindustri men vissa industrier var redan handgjorda. Landet var främst landsbygden till mitten av 1950-talet. De flesta människor arbetade hårt i jordbruket som anställda. De flesta ägarna betalade inte kontant utan med jordbruksprodukter. Dessa produkter byttes mot andra produkter på marknaden.

De här gemensamma tvätthoarna “tanques! finns fortfarande i nästan alla byar, och kanske finns det till och med byar där de fortfarande används!

 

 

Folk var jättefattiga och åt mycket lite och dåligt. Jag såg ofta det därför mina far- och morföräldrer bodde i en by i centrala Portugal och var ägare. De brydde sig om de fattigaste och hjälpte dem så mycket som möjligt. Ingen hade grundläggande sanitet och el. Den värsta situationen skedde i Alentejo: arbeterna sådde vete men hade nästan inget arbete och var jättehungriga. José Saramago, som fick Nobelpriset, berättade historien om Alentejos arbetarna i boken ”Lyfts upp från marken”.

I städerna var situationerna inte bättre. En massa människor tjänade knappt lite pengar för att äta och betala en enkel bostad. Ibland bodde flera familjer på samma lägenhet. Många familjer var skyldiga pengar i mataffären varje månad och kunde aldrig betala. Många barn var hungriga och dåligt matade. Samhället delades in i tre klasser: de mycket fattiga som ofta levde av välgörenheten, de som lyckades leva rimligt till och med spara lite pengar för hälsan (min familj) och de mycket rika som var en minoritet.

 

Då fanns ingen ”medelklass” som vi känner det nuförtiden. Min pappa arbetade i Utbildningsministeriet och tjänade ungefär 50 €…

Vid mitten av 1950-talet började situationen förändras trots att den politiska ramen förblev. Många hade lämnat jordbruken och flyttade till städerna för att arbeta inom industrin eller söka olika andra jobb. När familjen följde med sökte kvinnorna något arbete också. Å andra sidan började hundratals människor från alla delar av landet emigrera till Frankrike och Tyskland. Om allt gick bra reste familjen också i några år.

I städerna började allt flera kvinnor arbeta, först för att hjälpa familjens ekonomi sedan för att bli självständigare än före. Därför bostadsbyggandet ökade allt mer. Så här städerna blev allt större på 1950-talet. Alameda D. Afonso Henriques, från Avenida de Roma till Avenida do Brasil och Bairro de Alvalade, från delar av Campo d’ Ourique och Avenida Infante Santo till Benfica växte fram vid den tiden. År 1953 öppnas ett stort sjukhus: Hospital de Santa Maria i Lissabon.

Inom industrin utvecklades eller föddes stora och berömda företag och industrier – några av dem välkända utomlands: Siderurgia Nacional (stålindustri), SOREFAME (lokomotiv och järnvägsutrustning), LISNAVE (varvindustri, skeppskonstruktion och reparation) och CUF (konglomerat av stora företag: textil, elektricitet, kemi, gödnigsmedel, cement, metallurgi o.s.v.).

Man brukade lyssna musik på radion. Fado, romantiska sånger, Elvis Presley och rock, fransk musik. År 1959 föddes twist som jag dansade jättebra! Teven började i Portugal 1957. De svartvita tv-sändningarna var korta och oregelbundna. På den tiden hade de flesta inte tillräckligt med pengar för att köpa en teveapparat. Därför personarna brukade äta middagen tidigare på kvällen och träffades hos en granne eller på kaféer med en teveapparat för att se vissa program. Det var roligt att skratta, gråta och applådera tillsammens! Min pappa köpte en teveapparat bara 1969 eftersom han ville att jag kunde fokusera på studierna. Tack pappa! Gamla tider såklart! Tunnelbanan öppnas i december 1959 bara med två vagnar och elva stationer.

Till slut ville jag komma ihåg att det fanns inga konfektionsaffärer på 1950-talet. Vi köpte tyger som säls av mätaren, gick hos milliner och valde trendiga modeller i dammodemagasiner. Männen gick till skräddare. Nu är det för rika personer! Inte allt var dåligt då trots allt.

Amália i mitten.

 

Trots att Teresa är gammal nog att har varit med på 1950-talet, är hon inte för gammal för att lära sig ett nytt språk! Nu har hon läst svenska en kväll i veckan i snart fyra terminer. Så här bra svenska har hon alltså lärt sig utan att ens vara i Sverige, om man inte räknar en vecka förra våren, då hon passade på att prata svenska så mycket det bara gick. Inspirerande och imponerande tycker jag!

 

Av en slump träffade jag Teresa på en utflykt förra sommarlovet och då tog vi en bild och skickade till kurskamraterna.

 

Stort tack till Teresa för detta inlägg, som jag tyckte var både intressant och välskrivet!

 

Comments
  1. Tack för den läsvärda texten, Teresa! Vilken nivå på språket! Och så intressant för mig att få veta mer om Portugal!

    Roligt och motiverande med så duktiga elever, eller hur Åsa!

  2. Så intressant att läsa och även att se bilderna! (Fotot med barnen på huvudet var härlig :).
    Vilken otroligt duktig elev du har som har skrivit allt! Varför lär hon sig svenska undrar jag? Bara nyfiken… Kul att kunna språk, själv är jag inte bra på det tyvärr.

  3. Så intressant att få veta mera om Portugals historia. Tack Teresa för ett intressant inlägg. Och tack Åsa för alla härliga inlägg du skriver!
    Jag läser allt men är urdålig på att kommentera.

  4. Intressant och rörande läsning om det gamla Portugal. Känner igen en hel del saker i inlägget som min andra (bättre!) hälft har berättat för mig. Hennes släkt är/var från Alentejo där många levde under mycket knapra och svåra förhållanen under Salazars styre. Kan inte förstå hur all dessa tokar kommer till makten, tyvärr finns det alltför många kvar av den varan än idag.

    • Nej, det där förstår man inte, men orättvisor och fattigdom har vi ju än idag på många håll i världen, även i länder som har demokrati. Det är väl inte rättvist någonstans egentligen. I Portugal har det ju blivit bättre, men fattigdom finns fortfarande här också!

  5. Jätteintressant att få läsa! Tack så mycket! Jag vet så lite om Portugal, men skulle så gärna veta mer och gärna resa dit. Verkligen imponerande att Teresa lärt sig så mycket på så kort tid!

    • Ja, det vad roligt att kunna sprida lite av någon annans kunskap. Det är viktigt att vi lär oss mer om världen. Det är en av mina många tankar om resande, att alla borde sträva efter att lära sig något om platsen de reser till!

      Jag tycker också det är imponerande! Det är roligt att ha så duktiga och motiverade elever som jag har!

      /Åsa

  6. Tack för det här inlägget. Imponerande arbete av din elev Teresa! Och på ett främmande språk👍
    Det är så intressant att få del av historien av någon som har egna erfarenheter från tiden.
    Jag besökte förra året utställningen på Museu Municipal de Peniche och kunde där få del av gripande människoöden i kampen för frihet. Både i Peniche och i närliggande orter finns områden och bebyggelse som påminner om den fattigdom som fanns och som till viss del finns kvar i samhället.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *