Pinsamma mamman

Lite pinsamt är det nog ändå att ha en mamma som inte kan prata som folk. En mamma som ibland böjer både verben och adjektiven fel, för att inte tala om alla ord jag uttalar och betonar fel. När barnen är med blir jag ständigt rättad och medveten om hur många fel jag faktiskt gör. Det vore ju bra om jag inte sedan ändå gjorde om samma fel gång på gång. Det är ett par saker som helt enkelt inte verkar gå in, till mitt och barnens stora förtret. Jag säger policía som man gör i Spanien och inte pocia som man ska göra i Portugal – eller var det kanske tvärtom? Hm.

Nästan dagligen gör jag även fel på alí som betyder där och som också betyder där, fast utom synhåll.  Alí säger jag i meningar som ”Det var där / Vi har varit där / Jag var där igår…” och genast säger båda tjejerna LÁ!! om jag pratat om ett ställe lite längre bort, som inte syns, som Lissabon eller stugan eller Sverige eller skogen eller stranden (beroende på var vi är när jag säger ”däret”) och jag skäms som en hund för att jag fortfarande inte lärt mig detta. För att jag sa fel på detta IGEN.

Jag har också svårt att skilja mellan estava, esteve, era och foi, och alla andra verbformer som kan betyda ”var”. Lite jobbigt, för ”var” är ju ett ord man säger i var och varannan mening, när man pratar om hur eller var något eller någon var. Jag har räknat ut att det finns (minst) 48 portugisiska verbformer som kan motsvara svenskans ”var”, så det är en hel del som ska processas i hjärnan varje gång man ska prata om något eller någon som var. Man kan tänka sig att förhörslampan tänds i skallen, och så sätter det igång: Vem var det som var? Var det tillfälligt eller inte? Upprepades det som en vana eller bara vid enstaka tillfällen och var det något som liksom var när något annat inträffade? Var det kanske något som hoppades, önskade eller tvivlade på att något var si eller så? Plötsligt orkar man inte längre utan man slänger ur sig första bästa variant, som kanske är ”foi” . FOSSE, mamma, väser då någon av döttrarna och himlar med ögonen.

Jag är ändå ganska duktig och inte alls så hopplös som Sverker, som vi nästan har givit upp om. Han böjer ju konsekvent ALLT som går att böja fel, om han böjer det alls. Alla böjningar och alla ändelser blir alltid fel, men det har vi ju vant oss vid. Det är sådan han är, men vi tycker om honom ändå. Av mig förväntar de sig liksom mer, och så gör jag dem besvikna, gång på gång. Suck mamma! LÁ! POLICíA! FOSSE!

De börjar bli stora och stöddiga!

 

Det är inte alltid de rättar mig utan det beror på vem jag pratar med. De rättar mig alltid inför sina kompisar men bland andra vuxna känner de väl att de inte behöver göra bort mig mer än jag lyckas med på egen hand, så då håller de sig i bakgrunden och låter mig pladdra på bäst jag kan. Ofta frågar jag då efteråt ”Var jag duktig?” eller ”Sa jag något fel?” och så får jag en liten recension, som kan lyda: ”Det mesta du sa var bra, men man säger inte si utan så, och så sa du ali istället för IGEN!” Skit också.

Aldrig är det någon annan som rättar mig. Jag har aldrig varit med om att någon portugis rättat mig, förutom kanske någon gång någon elev, som den där gången jag sa hundmat istället för anledning. Ordet var alltså anledning och de ville veta vad det betydde. Det betyder ”rasão” sade jag, och var noga med nasaldiftongen på slutet, men inte riktigt lika bra på tonande S – alltså att liksom sätta igång rösten mitt i ett S-ljud. Det känns nästan lika onaturligt som om man skulle vara tvungen att vifta med öronen varje gång man sa m-ljudet eller så, men det är himla noga. Inget man slarvar med för då kan man säga något helt annat än vad man tänkt, som hundmat istället för anledning. Razão med röst-S är anledning och ração med vanligt s-ljud är hundmat.

Eleverna tittade kanske lite konstigt på mig, men antecknade snällt det portugisiska ordet för hundmat, tills någon luskade ut av sammanhanget och min konstiga accent att jag nog menade anledning. Alla skrattade gott, och sådant kan man ju bjuda på när man undervisar i språk och i alla fall har ett övertag i det språk man undervisar i.

Jag har också råkat säga till eleverna att ge varandra klockor, istället för komplimanger (när vi skulle träna på att ge just komplimanger) och säkert en massa annat konstigt som jag inte ens vet om, men det var ändå länge sedan jag gjorde bort mig ordentligt, om jag ens har gjort det och varit medveten om det. Nu var det i alla fall dags.

Efter en lång och ganska krånglig jobbdag och en massa trixande med annat ville jag verkligen inte åka till köpcentrumet och hämta ut skolböckerna vi beställt. Klockan nio på kvällen vill man liksom hellre sätta sig i soffan eller kanske till och med gå och lägga sig, men barnen ville gärna ha skolböckerna första skoldagen och nu hade de ÄNTLIGEN kommit!

 

På mig hade jag (förutom masken) den lite galna byxdräkten som jag köpte på loppis för en euro. Barnen tycker den ser lite knäpp ut och jag håller kanske med lite, men den är så bekväm att jag nästan har bott i den sedan jag köpte den. Jag försökte nog också platta till det galna krusiga håret innan vi drog. Dubbelkolla att vi hade mask med oss, och så iväg.

Här är den. Sommarens favoritplagg.

 

Här står vi snällt i kö för att lösa ut de skolböcker vi beställt, vid tiotiden på kvällen och med masken på, förstås.

 

Först böckerna och sedan kom jag på att vi nog behövde kött och bananer. Bananer till mig och kött till hundarna. (Vi har räknat ut att det blir billigare att laga hundmat än att köpa den) In på Continente (Incontinente tänker jag tvångsmässigt varje gång, fortfarande) och rycka åt sig en inplastad köttklump och en klase bananer. Nej tack, jag behöver ingen kasse tack, svarade jag, snål och miljömedveten som jag är, och vi skulle ju ändå direkt till bilen och hem.

Ska du gå omkring med den där i handen, mamma! Uäääh!

 

Fast Frida skulle ju på födelsedagsfest, och det vore smart att köpa present när vi ändå var där. In på en affär som såg ganska lovande ut … och våndas. Vad köper man åt en ganska barnslig kille som fyller fjorton. Jo, leksakslaserpistoler! Batteridrivna, fast batterier ingick inte så det behövde vi köpa på en annan affär.

Vidare med skolböcker och köttklump och bananer till det stora Worten (Som Mediamarkt) Jag hade ju fått stå i kö för att få ut skolböckerna och nu var klockan nästan halv elva. I den enorma lysrörsupplysta apparataffären var det nästan tomt. Nästan inga kunder, men desto lättare att hitta personal som man kan fråga. Perfekt! Där stod ju hela fem unga personer med röda wortentröjor och bara väntade på att jag skulle komma och fråga efter batterier, men redan på långt håll blev jag nervös att jag skulle säga fel. Fick nästan tvångstankar.

Jag vet att det finns vissa ord man INTE får säga fel på. Ett sådant är coco, som INTE får ha betoning i slutet för då blir det inte kokos utan något man absolut inte vill ha i ett bakverk och inte ska prata högt om. Ett annat är pilha, som betyder batteri, och det får man INTE blanda ihop med pila som betyder snopp. Eller var det tvärtom? Jag kan aldrig hålla isär dem och särskilt inte nu för nu är jag trött och vill bara hem, men för säkerhets skull stannar jag till och frågar barnen vilket som är vilket. De väser ”MAMMA!” och så det rätta ordet, och inte det andra onämnbara. (Alla fula ord är onämnbara på portugisiska enligt mina barn). Okej. Jag fixar detta. Nu stegar jag fram till hela klungan av Wortenpersonal, med en stor vakumförpackad köttklump i ena handen och en bananklase i den andra och säger: ”Hej! Var har ni snopparna?”

Fyra av de anställda försvann snabbt bakom en hylla där jag hör hur de exploderar i fniss och skratt och barnen försvinner på något sätt också från min sida. En tapper kille håller masken (bakom masken) och frågar ”Vilken typ av batterier är det ni behöver?” och ja, han uttalar ju helt rätt, vilket jag alltså INTE gjorde, denna gång. Eller kanske sa jag rätt, men det LÄT fel, bakom masken och allt. Det tyckte jag i alla fall, men jag är osäker på vilket jag sa.

I sin iver råkade den enda expediten som blev kvar nästan snubbla på något på väg till batterierna, något som satte igång ett larm så det tjöt högt i hela butiken. Foi ele! (Det var han!) ropade jag högt och pekade på honom, för jag ville inte skämmas för det också. Även detta tyckte barnen var hemskt pinsamt fast jag sa rätt form av ”var” faktiskt, och ja, det kanske inte var mitt värdigaste ögonblick i livet. Speciellt inte med den byxdressen och köttklumpen och bananerna.

Byxdress (och overall) heter macacão på portugisiska. Typ stor apa! Apdräkt? Haha. Jag kunde lika gärna haft en apdräkt på mig, så pinsam var jag. Sedan betalade jag och så åkte vi hem, med skolböcker, köttklump, bananer och … batterier.

Nu glömmer vi det, tycker jag.

 

(Mer om språkmissar här)

(Mer om ser och estar (som både betyder ”att vara” här) 

Kommentarer
  1. 😂😂🤣🤣 Hur kul som helst med språkmissar, eller hur! Skulle behöva dina sufflöser”. Mina grannar håller masken bra tycker jag, tyvärr rättar de mig sällan. Största missen jag vet om var när jag skulle tala om för grannen Manuell, 87, att deras getter var lösa på gatan. Och sa cabos (kablar) istället för cabras🤣🤣. Men han förstod efter en stund och höll masken.

    • Cabos / cabras, same same, nästan eller hur? Haha! En rolig grej apropå getter kom jag på när jag skulle ta covidtest som jag köpt i kassan på supermercado och såg att resultatet skulle kunna bli ”negativo, ”positivo” eller ”inválido” och skojade (dåligt skämt, inget att skoja om, förlåt!) att jag hoppades att jag inte skulle bli invalid. Fotade testet med detta dåliga skämt till en kompis i Sverige som läste resten av instruktionerna där det stod något om ”5 gotas”. I sin dåliga översättning (kan engelska men ingen portugisiska) och i sin sjuka hjärna översatte han detta till att man också skulle offra fem getter för ett säkert resultat! (5 gotas = 5 droppar). Detta skrattade jag länge åt. Testet var negativt, fast jag inte offrade några getter alls.

  2. Tack för detta inlägg 😁😁 skrattat högt! Du skriver så roligt!
    Kan du inte ha en fusklapp med dina svåraste ord?😀 ibland hjälper det att ha skrivt ner dem med rätt översättning så kan man tänka på lappen när man känner sig osäker.
    Blir förresten jättenyfiken på vad klockor och komplimanger heter och hur eleverna tog det😁
    Ps. Dräkten är jättefin!

    • Jo jag kanske borde ha en fusklapp! Men det är ju fusk…

      Tack för komplimangen, som heter eloģio på portugisiska.

      Ge komplimanger:Dar elogios (med betoning på í)
      Ge klockor: Dar relógios (med betoning på ó + att man måste skorra på ”r” när det inleder ord, vilket jag missade)

      Eleverna skrattade gott, när det retts ut vad jag menade och vad som gått snett.

      Jag minns en lektion när vi skrattade så vi grät, men jag minns inte åt vad tyvärr.

    • Ja, vi pratade faktiskt om det! Ericeira har ju som slogan ”Onde o mar e mais azul” och även husen har ju ofta en klar blå färg på husknutar och kring fönster. Jag färgmatchade verkligen där i min blå dress!

  3. Ha-ha, tänk om en ståuppkomiker hade gjort en show av alla situationer met ett nytt språk (kanske finns redan?). Jag skulle själv kunna bidra med en del:) Det inlägget skulle jag kunna skriva själv om mig och min svenska. Måste fortfarande googla stavningen på ”lilla” och ”lila”, det fastnar liksom inte! Ännu värre är med uttalet av de svenska vokalerna, jag hör helt enkelt inte skillnaden. Och fasar när jag måste säga ordet ”kock” så att det inte blir synonymen till ovannämnda kroppsdel:)

    • Ja de får ju ett försprång med språket och som vuxna har vi alltid ett litet (eller) stort handikapp i jämförelse!

      Minns inte när mina började rätt mig – rätt tidigt gick de om mig i uttal och grammatisk korrekthet i alla fall.

      Nu rättar de mig allt oftare tycker jag. Antingen har jag blivit sämre eller så är det tonåren…

  4. Fantastiskt Åsa!
    Tänk så många felsägningar vi gör på främmande språk… 🙂
    Du gjorde säkert dagen oförglömlig för personalen i elektronikbutiken! ”Damen med köttstycket som letade efter snoppar!”
    Jag använder mer Sverkers linje och bubblar på – vill de förstå gör de det!
    Hur är flickornas svenska…?
    ”Ett gott skratt förlänger livet” på personalen och nu även mig 🙂
    Tack!

    • Ja, man gör så gott man kan! Bättre säga fel än inte ens försöka! Flickornas svenska rättar jag dagligen och då särskilt den ena som kom hit som femåring och nu blandar in portugisiskan hejvilt i svenskan. Inte så poppis när jag rättar, så jag försöker låta bli att rätta för mycket.

  5. Jag har skrattat mycket här ensam! 😂😂😂😂 Mina barn kom för att fråga mig varför jag skrattade så mycket. Det är samma här hemma, jag får panik över att behöva säga ordet sju (och några andra)!

      • Haha, jag sitter och skrattar högt! Friskt vågat… heter det ju och du vinner nog mer än hälften!

        Sonen envisas med att säga att han inte kan spanska – vilket han kan – och han rättar mig friskt också. När mannen min säger något på spanska så skakar han på huvudet och går där ifrån.

        Tycker du är snygg i apdräkten!

        • Ja, så mycket lättare det är att få till ett nytt språk för de yngre, men skam den dom ger sig. Man får bjuda på missarna eller ge upp.

          Jag älskar apdräkten, men snygg? Tack! Du skulle ha hört Sverkers skratt när han såg den…

          Tror man måste vara elegantare för att bära upp den egentligen, men jag bjuder på det med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *