Nästa resa

Helt plötsligt dimper det ned en inbjudan i inkorgen, till Paris av alla ställen. Hotell och måltider betalda och resekostnader sponsrade. I Paris är programmet ännu inte spikat men det rör sig om föreläsningar av intresse för svensklärare utomlands och mingel med svensklärarkollegor som undervisar i vårt kära modersmål i andra länder.

November i Paris. Med svensklärarkollegor. Jag skulle säkert se mer av kollegor än av själva Paris, och inte mig emot. Jag är inte så mycket för sightseeing och speciellt inte i storstäder. Jag har faktiskt varit i Paris en gång men bara en dag som tågluffare. Jag minns mest tågstationen och resesällskapet och Eiffeltornet såg jag nog inte ens. Jag minns det i alla fall inte och har ingen inre längtan efter att se det, än mindre köa för att gå upp i det.

Man behöver inte se Eiffeltornet i verkligheten bara för att det finns!

 

Träffa kollegor och diskutera den svenska grammatikens fällor däremot kunde vara trevligt. Kanske kommer någon intressant föreläsare. Förra gången kom Jonas vad han nu heter skådespelaren som också är författare. Honom gillar jag.

 

Kanske skulle jag för en gångs skull i livet få känna mig som en viktig person i karriären, som blir bjuden till konferenser i Paris och oh la la. Lite märkvärdigare än studiedagarna på min före  detta arbetsplats Högstadieskolan där man fick vara glad om det bjöds på lunch i skolmatsalen. Nu snackar vi middag på bistro eller dylikt tjusigt etablissemang. Där skulle lilla jag sitta och säga ”Men precis, så upplever jag det också!” igenkännande till kollegor från Kina och Tjeckien. Eller ställa initierade frågor som ”Menar du supinum eller själva participet?”.

 

 

Jag försöker se det framför mig, hur jag sitter ensam på ett flygplan som lyfter från Lissabon och hur jag landar helt ensam på Charles de Gaulle eller vad han nu heter, men det är nästan omöjligt.

 

Ensam i Paris.

 

Dels för att jag inte flugit alls sedan vi landade i Lissabon den 23 juni 2013 och är väldigt nöjd med det och tänkt fortsätta vara landburen så länge det bara är möjligt. I min värld kastar man sig inte på ett plan för att plötsligt vara någon helt annanstans utan väldigt goda skäl, typ att man är absolut fysiskt oumbärlig där.

Dels för att jag inte kan föreställa mig vad jag skulle ha på mig. Byxor och kofta? Vilka byxor? Och vilka skor? En liten käck kappa och stövletter? Det har jag ju inga!

Det kanske inte spelar så stor roll vad man har på sig och man kan ju faktiskt åka tåg tänker jag sedan men tvivlar fortfarande på projektets genomförbarhet. Jag vet ju hur det gick sist jag åkte tåg och är inte så sugen på en repris. Inte på mer än ett dygns tågresa enkel väg. Inte utan min dotter! Oddsen för att det hemska ska hända igen må vara små men det är för nära inpå. Traumat är för färskt. Det får gå ett år minst innan jag åker nattåg igen och det här skulle vara i november.

Andra veckan i november! Det skulle ju krocka med Jonnas födelsedag! Eureka och Hallelulja! Jag har ett alibi, en ursäkt för att inte åka! Pulsen saktar ned, pannan slätas ut, jag slappnar av. Lättnaden som infinner sig är fysiskt påtaglig och så stor att det blir väldigt uppenbart att jag aldrig ville åka. Att jag kanske i teorin skulle tycka det var intressant men att jag i praktiken inte kan förflytta mig härifrån och åka så långt bort, helt enkelt för att jag inte vill. Inte själv. Jag har inte tid att vara borta från min familj, att vara någon annanstans. Inte ens på en potentiellt intressant konferens i Paris.

 

Paris i november. Inte utan min dotter! Vilken som helst av dem, eller åtminstone hunden!

 

Då var det alltså spikat. I november ska jag ingenstans! Inte någon av årets övriga resterande månader heller. Här ska inte flygas och faras i onödan!

Däremot spanar jag med nästa sommar i åtanke på en resa som faktiskt inte går att göra landvägen. Idén fick jag när jag såg en annons om att man kan åka båt till Madeira från Algarve. Genast surfade jag in på rederiets hemsida och lyckades ta reda på att det antagligen skulle bli dyrare än att flyga men att man faktiskt kan ta med sig bilen eftersom det är en färja.

 

Nu har jag nio månader på mig att ta reda på om det finns någon trevlig camping på Madeira och vilka vandringsleder man kan tänkas hinna med på en knapp vecka.

 

Madeira, Portugal

Eller om man ska hyra ett typiskt maderiahus!

 

Resten av familjen vet ingenting om detta ännu men vi ska förstås åka tillsammans! Eller så stannar vi hemma! Vi får se.

(PS. Alla bilder i inlägget är stulna från olika håll)

Kommentarer
  1. Pingback: Varför jag aldrig åker hem till Sverige – Bortugal

  2. Det är i alla fall välgrundade ”stannahemmabeslut” du tar.
    Det är rätt många är sedan jag reste senast och nån mera resa blir det inte för mig. Jag kan därför känna mig lugn i den fasta förvissningen om att jag alltid kommer att befinna mig i ”hemmets lugna vrå”. Skönast och lugnast så.

  3. Den båtresan har jag också spanat in? Vi får se hur det blir! Jag tror den återupptogs i år efter att ha varit borta ett tag.

  4. Har aldrig besökt Paris.
    Har aldrig haft önskan att besöka Paris.

    Och nu reser jag ingenstans, om jag inte
    kan bila dit inom mindre än en timme.

    • Vi tycker också allt över en timmes bilresa är för mycket. Max två gånger om året åker vi längre bort än så! Det är bra så. Paris som sagt har jag aldrig haft någon längtan till heller. /Åsa

  5. Trevlig icke-resa!

    (Jo, jag menar det på allvar, tycker om att tänka på hur jag slipper göra något som jag har avböjt, och tänka på det just som det infaller.)

  6. Hm. I år kommer jag att ha besökt 8 europeiska huvudstäder (om man räknar Edinburgh som en sådan) innan året är slut. Två av dem två gånger dessutom. Och då avstod jag ändå Wien.

    Det är för mycket.

    • Jag blir trött bara jag tänker på det, men det fanns en tid då det hade gjort mig avundsjuk. Allt har sin tid och nu är det hemmagrisens tid. Man måste inte vilja åka till Paris! /Åsa

  7. Håller med dig. Själv har jag numera också ”flugit” färdigt. Båtresa är trevligt om man inte blir sjösjuk för det kan vara ett elände. Bilden på Maderia huset är ju helt underbar. Där kan man bo en vecka och ha det riktigt mysigt med hela familjen.

    • Ja visst såg det mysigt ut och en båtresa kunde vara spännande (om man inte blir sjösjuk så man får återuppleva tågnatten fast på båt hemska tanke!) om man nu prompt ska åka någonstans. Vi får se! /Åsa

    • Jätteskönt att slippa längta någon annanstans! det har jag gjort så länge. Min teori om reslust är ju att man bor på fel ställe om man alltid vill någon annanstans men också förstås att allt har sin tid och att jag är väldigt glad över att jag rest så mycket som jag gjort. Jag räknade idag till 23 (24?) länder och det får räcka. Jag har i och för sig aldrig varit i USA och dit trodde jag nog alltid att jag någon gång skulle men orka! 😉 /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *