När man tror att ingen förstår en..

Jag såg direkt när jag klev in i tågvagnen att de var svenskar. De var längre och ljusare än de andra passagerarna och hade inte lika mycket kläder på sig. Det var två killar vars långa bara ben täcktes av ljusa fjun, och en tjej som inte hade blonda ben men blå ögon och de där öppna, trubbiga nästan barnsliga ansiktsdragen som många svenskar har. Det har ju jag också, men det var ingen av dem som lade märke till det, eller ens till att jag gled ned på det lediga sätet bredvid henne och mitt emot de bara blonda benen. De var så inne i sitt samtal.

Hade jag inte sett att de var svenskar direkt jag klev in så hörde jag det tydligt när jag kom närmare. Kanske var det också därför jag satte mig där. Jag borde kanske sagt något, men först ville jag inte avbryta och sedan kändes det för sent, så där satt jag tyst och lyssnade som en annan spion.

På resan mot Cascais avhandlades frimodigt diverse samtalsämnen. Jag sa ju som sagt ingenting men de pratade desto mer, om allt från kärleksbekymmer (var hon värd att vänta på?) till kroppskomplex (brist på definierade armmuskler respektive för stor rumpa) till i vilken ordning de skulle gå till stranden, handla mat och röka på. Hon tyckte de skulle handla först men alla de blonda benen tyckte att de skulle röka på först. De kanske hade pratat lika högt och privat på ett pendeltåg i Sverige också, men jag tvivlar på det. Övriga passagerare satt tysta eller pratade mycket mer lågmält.

Ett par stationer innan Cascais reste de på sig för att kliva av. Då såg jag min chans att ge mig tillkänna, liksom innan det var för sent. Jag hann precis vinka och ropa ”Hejdå!” innan dörrarna stängdes bakom dem och där stod de sedan och tittade förvånat ömsom efter tåget som åkte vidare och ömsom på varandra. Deras läppar formade nog orden ”Hon var svensk!” och kanske försökte de minnas om de sagt något som inte var ämnat för svenska öron. Det kanske var elakt, men lite kul. För mig alltså.

En annan gång var det jag som trillade dit. Det var på en av de där turerna till köpcentrumet som jag helst undviker men som ibland är nödvändiga. I ena handen hade jag ett barn och i den andra en kasse med mina byten, det vill säga en födelsedagspresent, bläck till skrivaren de där andra sakerna på listan. Nu var det bara en sak kvar på den där listan och sedan skulle vi äntligen få lämna kommersen och åka hem.

Lånade bilder från köpcentrumet

Beslutsamt stegade jag in på ”agá e em” som Hennes uttalas här och tog kurs mot underklädesavdelningen. Lite upprymd över att ana ljuset i shoppingtunneln utbrast jag mycket högre och tydligare än jag skulle ha gjort om jag befunnit mig i ett svenskt köpcentrum att ”Nu jädrar ska mamma få nya trosor!” – och krockade i samma stund nästan med en familj som inte bara såg svensk ut, utan som jag faktiskt visste var svensk eftersom jag kände igen dem från Svenska Skolan. Men HEJ! Med ens kändes det väldigt onödigt att jag just basunerat ut att jag behövde nya underkläder, även om det är alldeles naturligt att man gör det ibland. Behöver alltså, inte basunerar.

En annan gång råkade jag basunera ut:” TITTA han där ser precis ut som Håkan HELLSTRÖM” om en gänglig figur som vi precis mötte när vi kom gåendes på strandpromenaden. Jag blev nog lika förvånad över att han vände sig om VAR Håkan Hellström som att jag hade känt igen honom. Jag är ju egentligen för gammal för att både känna igen honom och komma ihåg vad han heter samtidigt men där satt den. Han är säkert van vid att bli igenkänd, det är inte det, men jag hade nog kanske mer viskat än basunerat om vi inte varit Utomlands. (Då hade vi i och för sig inte fått någon pratstund om skillnaden mellan brasiliansk och portugisisk portugisiska)

Ja sådär såg han ut, fast utan gitarr och publik.

 

Ingen större skada skedd ännu, men det gäller att vara på sin vakt så man inte gör bort sig totalt en vacker dag. Det är lätt att tro att ingen förstår en när man är utomlands. Vare sig man själv förstår vad folk omkring en pratar om eller inte är det lätt att inbilla sig att man själv har ett hemligt språk som ingen annan förstår och att man utanför Sveriges gränser kan prata vitt och brett om vad som helst utan risk för att bli förstådd men det gäller att passa sig. Det finns svenska öron överallt. Fler och fler blir de också.

Här till exempel!

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Bortugal | Bortugal fyller tre år!

  2. Haha, det här var verkligen roligt att läsa. Hög igenkänningsfaktor. 🙂 Jag har ibland haft för vana att prata engelska ”när ingen ska förstå” från när barnen var små. Funkar inte så bra på resa kan jag säga … 🙂

  3. Visst finns det fördelar att vara tyst!
    Människor som vet vem jag är och vet att jag inte förstår portugisiska brukar tala väldigt fritt o ogenerat,,,, men gester, tonläge och enstaka ord avslöjar många gånger ämnet. Alla pikanta detaljer sovras ju dock bort,, o tur är ju det….

    • Ja det kanske är skönt att inte veta allt som folk säger om en, Arne. Fast ändå inte…
      Jag kommer förresten ihåg när jag förstod ännu mindre och ständigt hörde ”Sueca” i konversationer på cafét på sociedaden och trodde de pratade om mig, tills jag fattade att det var ett kortspel som hette sueca som de spelar där för jämnan och kör turneringar i med jämna mellanrum! /Åsa

  4. Ja usch, nu gäller det att tänka om! Här har det varit alltför enkelt att prata om allt möjligt eftersom det oftast(!) är väldigt få som förstår svenska. De som är skandinaver är ju rätt enkla att hitta. Med tanke på att vi snart ska omge oss med svenskar hela tiden så får vi väl skärpa till oss på den fronten 😉

  5. Det där försöker jag alltid tänka på men har också varit med om att jag suttit bredvid någonstans i utlandet och hört svenskar gnälla över omgivningen eller passerande folk. Har nog också sagt hej, har för mig att jag till och med sa till en gång att ni borde kanske tänka er för.

    Jag gnäller och skäller också men hade jag kunnat bättre spanska hade jag kunna göra det så fler förstår vad jag är irriterad över! Haha, vicken gnällkäring jag är!

    • Visst är det så, Emma, att folk (inklusive en själv) inte alltid är medvetna om att det kan finnas folk som förstår vad de säger. Som ”tjuvlyssnar”. Det är väl bäst rent generellt att inte säga saker högt som man inte kan stå för var man än befinner sig, men det kan ju hända att man blir mindre noggrann med sådant när man tror ingen förstår. /Åsa

  6. Hög igenkänningsfaktor Åsa 🙂 Ha ha! Särskilt ett av mina barn kan säga de mest privata, olämpliga och skämmiga sakerna på bussar, i affärer och resturanger på svenska här i Tyskland och jag är lyckligt ovetandes om hur många gånger det har suttit svenska öron i närheten 🙂

    • Apropos mer eller mindre lösmynta ungar erinras en s.k. ”história engraçada”:
      ———————————

      Mamma och lille Alfons åkte ofta spårvagn. Nu besatt Alfons en viss förmåga att högt och tydligt säga vad han tycker om sina medpassagerare så en dag måste mamma säga till sonen, att om det var något han ville ha sagt så skulle han vänta till de kom hem. Telningen lovade.

      Nästa gång de var ute och åkte klev en karl på med en ofantlig stor och röd näsa. Mamma blev nervös och tittade på Alfons som genast ropade:

      – Mamma, mamma titta! Den där gubben ska vi prata om när vi kommer hem.

  7. Pratade du alltså med Håkan Hellström om skillnaden på brasiliansk och portugisisk portugisiska? Vad är det för skillnad?
    Dråpligt det där på tåget!

    • Ja det gjorde jag Paula. Han har ju en brasiliansk flickvän/fru så han har lärt sig den brasilianska varianten som skiljer sig från den portugisiskan ungefär så som den amerikanska skiljer sig från den brittiska. Vi konstaterade att den brasilianska är mer släpig och melodisk och att man i den portugisiska tenderar att nästan svälja vokaler. Många ord och uttryck är olika och det finns även grammatiska skillnader. /Åsa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *