Farväl till en vän

Hur det än varit det senaste året här så har i alla fall våra bekymmer som tur var bara handlat om livet, men plötsligt en måndag i februari klingade den medeltida dörrklockemelodin genom huset och döden gjorde sig plötsligt påmind. Döden som ju är en oundviklig del av livet men som vi varit väldigt förskonade från, graças a Deus.

“Vad är det nu då?” tänker jag lite småirrierat och släpper det jag har för händer och går och öppnar. Ute på gatan vid vår port står en av våra grannar och berättar att Senhor Zé är död. Jag är inte riktigt säker på hur släktförhållandena är. Jag har aldrig vågat fråga men jag tror att det är mågen eller kanske svågern till Senhor Zé som står där och säger att han vet ju att vi var vänner, och tänkte att vi ville veta.

Det blir tjockt i halsen och ögonen fylls av tårar inte bara för det slutgiltiga och sorgliga i detta besked, utan också för att jag blir rörd över att någon alls tog sig tid att gå och ringa på hos oss och berätta. Jag svarar med alla ord jag kan komma på som kanske eventuellt passar i sammanhanget. Obrigada och os nossos sentimentos och lamentamos muito och muito triste och att vi kommer att sakna honom mycket försöker jag få fram.

Jag får också veta att det blir likvaka på fredag klockan nio. Klockan nio i kapellet, på fredag. Det upprepar han flera gånger och jag tackar för det med och med tungt hjärta stänger jag sedan porten och går alla trapporna ner genom huset och ner genom trädgården till där Sverker står och svetsar.

 

Dödens liljor heter dessa som blommar för fullt nu.

 

Varken Sverker eller jag har egentligen knutit några starka vänskapsband sedan vi kom hit. Vi har också varit dåliga på att bevara de vi hade, eftersom allt det nya liksom tog över och vi lät oss uppfyllas av det. Vi har egentligen inga nära vänner som vi umgås eller hör av oss regelbundet till och gör saker ihop med. Ingen vi verkligen anförtror oss åt eller vet en massa om. Däremot har vi många omkring oss som betyder mycket för oss, och som vi blir glada när vi ser och som vi saknar när vi inte träffar på ett tag. Sådant har blivit uppenbart under det senaste året.

Kanske är det mer bekanta vi har än vänner? När blir det ena det andra? Jag funderar ofta och mycket på vänskap och vad det är och betyder och varför jag är så dålig på det och kanske är det något jag borde skriva om i ett annat inlägg. Vad händer med vänskapsrelationer när man byter liv och land mitt i livet? Det beror kanske lite på hur man är som person och vart man flyttar och varför. Jag vet i alla fall att jag är dålig på vänskap och funderar som sagt över det ibland.

Sverker däremot funderar nog inte så mycket över sådant. Han är en lustig blandning av asocial och social, lite som jag själv är fast mer. Han är en sådan som så gott som aldrig hör av sig till folk och aldrig tar initiativ till kontakt och umgänge. Så var han i Sverige och så är han här.

Däremot är han en baddare på att slå sig i slang med folk han råkar på i olika sammanhang, och de verkar bli pratsamma av honom också, språkförbistringen till trots. Vare sig han har varit och vindsurfat, hämtat barnen från skolan eller jobbat på det stora gröna eller varit ute med hunden kommer han hem med berättelser om folk han pratat med. “Jag träffade tanten med den gamla hunden / tanten som vindurfar / gubben som har en galen fru / han som blev av med fabriken / hon som är från Moldavien / han som är släkt med borgmästaren / Hon som bor i en husbil / Han som brukar cykla på bakhjulet…”. Sådant får man höra var och varannan dag, och så allt som dessa figurer berättat för Sverker. Ofta ganska intressanta saker som de antagligen inte skulle ha berättat för mig. Han vet ofta inte vad de heter men har alltså ett pågående samtal med ett antal personer som han träffar ganska regelbundet, men bara slumpmässigt.

Det tog kanske ett år innan han visste att Senhor Zé hette Senhor Zé. Länge var han bara granngubben eller “byäldsten” och nu är han inte alls. Någon gång mellan det ena och det andra blev han i alla fall Senhor Zé och vår vän, fast vi kanske inte riktigt visste att det var det han var förrän vi blev bjudna till hans likvaka. Hela hans namn fick vi veta först på likvakan, då det fanns små visitkort upptryckta med foto, namn, födelse-och dödsdatum och så Jungfru Maria, där i kapellet.

Han var den allra första av våra grannar som vi började pratade med, eller som började prata med oss. Hälsar gör ju alla, men det räckte inte för Senhor Zé. När flyttbilen dök upp med våra grejer stod han där med sin keps och sin hacka och ville veta vilka vi var och talade om att han minsann var äldst i byn och hade fötts och vuxit upp i det som en gång varit ett hus, på tomten bredvid huset där vi flyttade in.

Sedan fortsatte samtalet varje gång vi träffade honom. Ofta var det Sverker han pratade med, och efteråt fick jag berätta för Sverker vad de hade pratat om tills Sverker en dag klarade att ha egna samtal med honom. Då kunde Sverker komma hem och säga “Jag träffade Senhor Zé….” och då visste man varför hundpromenaden tagit en halvtimme längre än vanligt. Var och varannan dag hade de sina små samtal, och de blev allt längre.

Efter ett par år av detta började Senhor Zé till och med komma och ringa på här, när han tyckte det blev för långt mellan pratstunderna. Han kunde ha med sig vindruvor som växte i hans trädgård eller fröer som han ville plantera i vår. Han kunde vilja inspektera Sverkers senaste projekt eller berätta något som han hört eller läst i tidningen. Ibland hade han rivit ur en liten notis i tidningen för att visa Sverker. Nyheter om Sverige eller något om hundar eller surfing. En gång hade han med sig en (död) kanin till oss, och både Tuxa och Roxy var hans idé. När han hade varit och klippt sig kunde han ringa på för att visa, och föreslå att Sverker skulle göra detsamma. En sökning på “byäldsten” här på bloggen visar att han figurerat i flera inlägg genom åren.

 

Hur många gånger har vi inte stannat och pratat genom åren? Nästan varje gång vi hämtade barnen på skolan i fem år tror jag nog vi råkade på honom.

 

Jag kan se honom framför mig fortfarande. Höra honom hojta “Bom diiiia! och fråga efter Sverker. Och flickorna, och hundarna, och katterna. Även mina föräldrar och Sverkers mamma frågade han ofta om. Jag väntar mig fortfarande att se honom gå längs vägen till byn, antingen på väg dit eller tillbaka. Han var nästan alltid på väg till byn eller tillbaka och mötte han någon på vägen stannade han och pratade. Sedan såg vi honom plötsligt inte på ett bra tag, och Sverker blev orolig och gick och hörde sig för. Det var inte bra med Senhor Zé. Han var på sjukhus men skulle få komma hem. Det var inte bra. Detta hade Sverker förstått.

Leukemi var det och fyra veckor tog det, från att han en dag inte längre kunde gå sin promenad till att han aldrig mer kunde göra det. Han fick gå bort i hemmet, på sin 81-årsdag. Slutpratat, Slutpromenerat.

 

Det är sorgligt.

Sorgligt är också att vi alla ska gå den vägen. En efter en.

 

Dagen därpå kom alltså svågern / mågen hit och ringde på och berättade och sedan tog jag trapporna ned genom huset för att berätta för Sverker, som satte sig ned och grät. Det var ändå mer än sju år som de setts och pratat var och varannan dag, så nu var det ju inte bara en granngubbe utan en vän han förlorat. Jag tyckte om honom, sa Sverker.

Ändå var det inte vår gubbe, inte vår sorg, utan deras som haft honom hela livet, som han var make och far och bror åt. Vi är nog ändå många som känner en liten bit av deras saknad och tycker det blir tomt utan honom fast vår tomhet är liten jämfört med deras. Det var deras likvaka, men fint att vi fick komma också och ta avsked.

Fint, men jag var så nervös hela veckan eftersom jag aldrig varit på en likvaka förut. Ledsen och nervös. Lite skör också av att ha påmints om att livet har ett slut, att kroppen är ett skal. Nervös för det rent praktiska. Plötsligt behövde jag veta vad som så att säga händer efter döden: Ska man ha blommor med sig, vad ska man ha på sig, hur länge ska man stanna, får man prata, vad säger man? Var det klockan 9 på morgonen eller kvällen? Jag fick ringa två av de där som kanske ändå är lite mer än bekanta innan jag kände mig lugn.

Klockan nio på morgonen gick vi in till byn, i våra finaste mörkaste kläder, på den väg där Senhor Zé gått nästan varje dag i hela sitt 81-åriga liv. Vi vågade knappt gå in, men blev hämtade av mågen-svågern. I det lilla rummet intill kapellet satt närmsta familjen längs väggarna, svartklädda och grät. Frun och döttrarna hade sjalar om håret. Tror jag i alla fall, jag minns det så. Jag vågade nog inte riktigt titta på dem, men jag såg ju att de grät. Jag  tror jag försökte nicka åt deras håll som hälsning, men visste inte om det var rätt eller konstigt.

 

 

Mitt i rummet stod kistan och i kistan låg Senhor Zé. Finkepsen hade han på sig och byxor med pressveck, skjorta och yllekofta. Så brukade han gå klädd. Egentligen borde hans hacka ligga där också. Den han brukade ha istället för käppen och luta sig mot under pratstunderna, men det tror jag inte den gjorde.

Över hans ansikte låg en vit näsduk, och han var så liten, Senhor Zé. Så liten där han låg i kistan, det som var kvar av honom. Bara skalet. Jag ville nästan klappa på honom lite, eller på någon annan som  tröst. Jag klappade nog Sverker lite på armen.

Vi stod där tysta en stund. Läste hans namn på de små visitkorten och lade sedan buketten vid kistan och sade Adeus innan vi gick hem igen längs Senhor Zés väg. Det var vår första likvaka, en fredag i februari.  Han var nog den första vän vi fick här, och den första vi förlorade.

Jag hoppas han är på en vacker plats.

 

Kommentarer
  1. Beskrivningen av hela historien är betagande. Även om jag inte var där, så ser jag scenen framför mig. Fint.

  2. Den sista bilden är alldeles underbart vacker. Och din text är fin. Och tankarna om vänskap är intressanta. Ibland känner jag att jag inte har någon att göra vissa saker med, som jag hade önskat. Och inser att de jag träffar oftast är föräldrar från barnens idrottslag.

    • Jag är nog sådan att jag gärna gör saker själv, faktiskt. Kan bli stressad av för många kontakter och för mycket socialt. Tror det är en gammal yrkesskada att jag blir trött i huvudet fort och behöver mycket tystnad. Det jag blir tröttast av när jag umgås med folk är att höra mig själv prata. Jättejobbigt! Haha!

      Ja, visst är den fin den sista bilden! Det är inte alltid solsken och blå himmel som är vackrast! Dimma är jag svag för!

    • Tack Susanne! Träffade en förälder jag kände igen från Svenska Skolan igår faktiskt och blev påmind om gamla tider. Speciellt som jag cyklade hela vägen till Carcavelos som jag brukade göra då! Hörde att det var fullt med barn på skolan och att de just igår äntligen fått träffas på skolan efter två månaders distansundervisning…

      Hoppas allt är bra med dig!

  3. Så fint du skriver om er vän och så både vackert att ni blev inbjudna och att ni var där, och fint att läsa allt och också det i ett
    kommentarssvar att ni skrivit en hälsning med blommorna. Så tänkvärt allt. Ta hand om er, kom hit till bloggen via Annika i Reston

    • Välkommen hit, Monica! Vi får försöka odla vänskapen med resten av hans familj nu när han är borta, men det var ju han som var mest social. Var i alla fall dit med kanelbullar till hans lilla gumma idag.

  4. Jag säger som en av de andra, tänk om hans familj hade kunnat läsa hela det här inlägget. Men jag är säker på att det tyckte om att läsa det du skrev i brevet och på Facebook. Själv sitter jag med tårar i ögonen.

    • Fint ändå att folk blir berörda när man skriver av sig. (Att folk ens orkar läsa ett så långt inlägg är kul!). Nu väntar jag på husbilder från ert nya hem i Spanien!

  5. Så sorgligt och fint berättat. Här i byn vet jag inte om vi kan säga att vi fått vänner men alla har tagit emot oss med vänlighet och bjuder in oss på fika och bjuder med oss på födelsedagsmiddag/lunch. För ett par månader sedan gick en av våra vänligaste grannar bort, i cancer 70 år. Vi var inbjudna till begravningen, men avböjde som vi inte känner till katolska begravningar – utom att det görs efter ett par dagar – och kände att vi inte ville tränga oss på.

    • Vad fint att ni också bjuds in i gemenskapen! Vi var också lite rädda att tränga oss på när det var likvaka och allt, men eftersom de typ insisterade kändes det fel att inte gå.

  6. Så fint skrivit <3 Här rinner tårarna…

    Vänskap är svårt. Efter att ha flyttat runt många gånger, även mellan olika länder, har jag många bekanta men få som känns som vänner.
    Abraços

  7. Så vackert skrivet och flera vackra bilder. Passar till en fantastisk människa och vän.
    Ja, alla ska vi den vägen vandra förr eller senare…

  8. Fint skrivet Åsa, som alltid. Det är väl när människor i vår närhet försvinner som man blir påmind om att livet inte är så självklart, hur skört det är.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *