En fyra års hemester

Man skulle kunna tro att vi efter mer än fyra år på samma plats kände en gnutta av rastlöshet. Att vi skulle vilja vidga våra vyer och se något annat. Kanske röra oss längre från hemmet än de 38 mil som verkar vara smärtgränsen. Men nej. Om något känns det svårare än någonsin att lämna hemmet för några längre utflykter och det beror inte bara på att vi har husdjur att ta hand om. Det skulle man relativt lätt kunna lösa med kombinerad hus- och djurvakt. Det måste bero på något annat.

Det är inte bara det att jag inte längtar efter att resa. Bara tanken på att kliva ombord på ett flygplan för en veckas vistelse i valfritt exotiskt land eller ens åka tåg till valfri storstad för en weekend fyller mig nästan med panik. Jag vill inte åka någonstans om det innebär att jag måste åka hemifrån, och det är ju vad resande brukar innebära. Det är så olikt den jag trodde att jag var att jag ibland undrar om jag är sjuk.

Kanske är det bara en naturlig fas man går igenom när man kastat sig ut på ett äventyr som det ju är att flytta till ett nytt land, där till att börja med till och med en tur till affären är en upptäcksfärd. Där det länge är så att varje dag är så full av nya upptäckter att man kan bli matt för mindre. Där man lär sig nya saker om tillvaron i en takt som man knappt hinner smälta. Därtill all oro över hur det ska gå med allt i det nya okända som man kastat sig ut i. När det väl börjar kännas som att man landat kanske det inte är så konstigt att man behöver ta igen sig lite, att man tycker det är skönt att ha en komfortzon. Att vara hemma.

Det kan också för all del vara så att man egentligen alltid varit en hemmagris men bara inte hittat sitt hemma. Kanske är man ingen vagabond fast ens CV lätt kan ge det intrycket. Man kanske inte tycker om att vara på resande fot, man kanske helt enkelt bara aldrig hittat rätt plats att stanna på förrän nu. Kanske är man bara en sökare, som nu funnit. Kanske är reslust bara ett tecken på att man inte bor på rätt plats?

Sverker säger i alla fall att han aldrig tyckt om att resa. Aldrig tyckt om flygplatser, tågstationer, aldrig gillat att köra bil långa sträckor, alltid tyckt det varit jobbigt att försöka navigera i främmande miljöer. Han har bara åkt till en massa olika platser för att komma fram och där kunna göra saker där som han tycker är kul. Surfa, vindsurfa och snorkla framför allt. Nu när han kan göra allt han tycker är kul här ser han ingen anledning att åka någon annanstans.

För min del däremot har reslust varit en stor del av vem jag är. Jag kan fortfarande plötsligt få en förnimmelse av forna dagars pirr i magen, den där känslan av förväntan som jag alltid förknippat med resor. Jag kan få den känslan när jag står på perrongen på väg till jobbet och hör högtalarrösten ropa ut tågets destination. Jag kan få den av dofterna och slamret på ett café, något jag alltid kommer att förknippa med Utomlands. Det stora spännande Utomlands. Jag känner fortfarande så inför havet, och när jag går barfota på stranden mitt i vintern. Till exempel. Faktum är att jag får den känslan varje dag lite här och var. Kanske är det därför jag inte längtar någon annanstans.

Jag tycker dessutom att det är skönt att den där känslan blandas upp med en känsla av tillfredsställelse över att förstå vad folk säger, att kunna svara på tilltal, kanske le i samförstånd. Känna igen mig, förstå ungefär vad som gäller. Kunna återvända flera gånger till ställen jag hittar. Det är den kombinationen jag gillar, inte känslan av att bara passera förbi med kameran i högsta hugg. Det är nog den kombinationen jag eftersträvat och längtat efter. En plats jag känner spänning och förväntan över att få tillhöra och stanna på.

Kanske går det över, kanske vill jag någon gång någon annanstans, men just nu känns det avlägset. Sedan vår roadtrip i maj 2016 har vi hållit oss inom en radie på en timmes bilkörning och vi har inga planer på att lämna zonen.

Ibland får vi ändå för oss att inom den radien ta en ny väg någonstans, bara för att se var den leder. Living on the edge litegrann. Ofta leder vägen genom byar som verkar för små för att stanna i, men vi brukar stanna ändå och gå runt tills vi blir hungriga. Då åker vi hem, så fulla av nya intryck att vi måste sova siesta efter lunchen.

När vägen genom en by plötsligt går genom ett hus. Ett knallblått hus!

När två hundar (den tredje är vår) följer oss hack i häl genom hela byn.

När det är skönast i skuggan

När dimman glider in från bergen

 

 

Tanken svindlar, om man fortfarande kan upptäcka nya platser som nästan tar andan ur en inom en radie på en timme efter mer än fyra år, hur mycket skulle man då inte kunna upptäcka om man utökade radien till två timmar? Antagligen finns det någon formel för det, och helt säkert lyder den inte att man dubblar antalet möjliga upplevelser, utan snarare något i stil med radien gånger 3,14 upphöjt till tusen tusen. Tanken svindlar. Jag blir trött bara jag tänker på det.

Vi tar några bilder till va?

 

 

Kanske skrev jag allt det här bara för att få lägga ut mina fina bilder från byar vi hittat till den här sommaren. Det är fullt möjligt faktiskt.

 

 

 

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Bortugal | En by på min bycketlist

  2. Pingback: Bortugal | Living on the edge

  3. Olika perioder i livet kan man ju trivas med olika saker! Jag har aldrig trivts så bra hemma som jag gör i husbåten … fast jag kan visst ändå inte låta bli att resa (vi räknade precis ut att vi besökt 12 länder i år …)

  4. Var sak har sin tid.

    Det är kanske egentligen inte så konstigt att äventyret varar längre när man gräver mer på djupet.

    Och så kommer det en tidpunkt när man kan det där med flygplatser och resväskor så till den grad att det inte ryms ett uns äventyr i det. Bara släp och stress och slöseri med tid.

  5. Som alltid ett härligt och inspirerande inlägg ( det kan verka som denna mening är satt på ”repeat” men vad gör man när du skriver så bra)?
    Vi känner så igen oss… vill inte resa någon annanstans ( förutom runt 20 mils radien ) sedan vi skaffat vår lilla casa.
    Nu är vi i den fasen att vi kan skylla på ålder men vi köper inte det rakt av.
    Nu växlar vi mellan två boplatser Sverige – Portugal och upplever det optimalt i våra ögon.
    Även vårt ” CV” visar på annat, men allt det du så bra beskriver här ovan är ” spot on” även för oss.
    Och ganska konstigt att en plats, iallfall för oss, som är så långt ifrån våra rötter med både språk, klimat och kultur kan kännas så hemma.
    Osökt funderar vi … skulle vi upplevt samma om vi valt ett annat land som andrahem än Portugal?
    Eller är det Portugal förtjänst att man trivs så bra så man blir en riktig stugstittare?

    • Jag undrar detsamma, om det finns en specifik plats för var och en och det gäller att hitta den eller om det handlar om tajming och inställning eller en kombination. Jag kanske inte hade trivts riktigt lika bra på vilken plats som helst i Portugal, vi hade en ganska specifik bild av vad vi ville ha nära till, och det var här det föll på plats. Det hjälper förstås att Portugal är ett trevligt land och att man känner sympati och respekt och intresse för portugisisk kultur. Det tror jag är en förutsättning för trivseln i ett nytt land. Men visst är portugiser ett ovanligt lätt folk att tycka om, det måste sägar. Så det beror nog på Portugal och på ens inställning till Portugal. /Åsa

  6. Vilka fina bilder ! Du har så rätt i allt du skriver Åsa ! Finns ingen som helst anledning att flacka Världen runt för att finna något som verkar fattas. Ibland hittar man det man fattas men hittar snart en ny anledning till att flytta för något annat som inte finns där! Hade man vetat vad man vet nu så hade det blivit många 10 tusentals mil mindre resande.

  7. ”Bortugal” och ”hemester”, det låter verkligen som att ni har hittat hem. Så underbart!!! Ditt härliga inlägg är som vanligt inspirerande läsning. Efter 10 månader i Parede har vi funderat över om det även efter några år kan kännas så här nyfiket och spännande att bo i Det Nya Landet där främmande människor slänger ”slängkyssar” åt våra 3 hundar :-). Ditt inlägg stärker det vi tror!

    • Jag kan tänka mig det, Linda (Mary)! Seglingen är ju en livsstil, ett väldigt speciellt sätt att resa. Men ni verkar ha hittat en bra plats att bo på också! (Varför heter det oförskämt nöjd egentligen?) /Åsa

    • Ja vi har en ganska lat lunk, Lena. Det är inte bara som det ser ut. Ibland tycker vi att vi borde lägga i en högre växel, men samtidigt känns det onödigt. /Åsa

  8. Åh, vad på pricken skrivet! Precis så känner jag också! Och det efter 20 år i år!
    Åker bara till två ställen, Sverige och Schweiz och det, bara för att träffa familj och vänner, i övrigt ingen reslust eller äventyrslust alls! Älskar vår lilla by, mitt lilla hus och livet här! Kram Eva

  9. Underbart inlägg! Nix, det är inte en naturlig fas av utlandsflyttande. Då skulle alla mina många icke-skandinaviska kollegor ha tappat reslusten och det har de definitivt inte. Jag tror att du kanske hittat mer av ditt rätta jag, ett inre lugn och att många av oss får mer av det med åldern. Känner själv ibland att jag kanske skulle flytta närmare släkthuset och skaffa häst. Samtidigt har du nog hittat hem för vem skulle inte det på en plats där allt ser ut som Cornwall utom taken och färgerna runt fönstren på husen. Samma smala vägar med speglar, kalkade murar och fuktiga grönska. Varifrån är bilden med den sköna skuggan?

    • Onödigt att blanda in det där med åldern, Bara Brittiskt! 😉 Det har nog mer med platsen att göra, att den passar oss. Lite paralleller med Cornwall finns det nog ja! Jag vet inte exakt vilken av byarna den bilden är från. Bilderna är från tre olika byar i närheten av Sintra. /Åsa

  10. Fasen, jag skrev en så bra och genomtänkt text och så skulle jag titta närmare på en av dina bilder och då försvann texten!

    Hur som helst, jag gillar smurfhuset över vägen och smurfvalven trots att katten/hunden/haren är planterad med nosen mot väggen.

    Tycker det är härligt att du har hittat hem och att nyfikenheten mättas med råge så nära inpå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *