Jag försöker räkna efter hur många spektakel jag varit med om här i byn, och kommer fram till att de är nästan oräkneliga. Med spektakel menar jag dansföreställningar och spektakel kallar jag dem eftersom man säger espetáculo på portugisiska, så då har vi tagit det portugisiska ordet och försvenskat det helt enkelt. Hos oss i Bortugal heter det alltså spektakel när det är dansföreställning på sociedaden, som alltså är ett annat försvenskat ord (av sociedade recreativa) för byns vardagsrum och hjärta, eller frititdsgård för alla generationer. Det har jag skrivit om här och här.
Byns vardagsrum och hjärtan (för vår by har två) har varit nedstängda och övergivna i stort sett hela tiden sedan mars 2020. Sist vi upplevde något spektakel där var det karnevalen 2020, och efter det insjuknade jag och Frida i corona, kunde jag konstatera så här i efterhand och sedan (först efter det) kom smittan oficiellt till Portugal och sedan kom lockdown och sedan dess har det inte varit någon aktivitet alls i byns vardagsrum förrän halloweenfesten nu i början av månaden.
Byns gamlingar har inte kunnat sitta i fiket och spela sueca (=”svenska”, ett populärt kortspel) eller kolla på fotboll och karneval och spektakel har det förstås inte varit några. Dansträningen kom igång ett tag i våras, men då fick barnen stå i varsin tejpad ruta med två meters avstånd och dansa, med mask, vilket inte var någon höjdare.
Nu efter sommaren, med 86% av befolkningen vaccinerad, har man dock kommit igång med normal dansträning och även vågat planera ett spektakel. Nu i kväll blir det premiär och det känns verkligen speciellt, efter så lång tids uppehåll. Jag brukar bli tårögd i vanliga fall – rörd av att se så mycket kreativitet och glädje, av allt arbete som lagts ned i den här lilla byn för att underhålla släkt och grannar och ikväll kommer jag definitivt att bli det, bara av att återse folk.
Rörande är det att de äldre tjejerna i byn offrar sin fritid för att lära de yngre tjejerna dansa. De uppträder alltid i grupper efter ålder, och de yngsta är 3-4 år gamla och de äldsta är unga vuxna tjejer som dansat hela livet och nu är det de som håller i hela spektaklet och tränar de yngre. När Frida och Jonna började 2015 var de ju 6 och 8 år gamla och hamnade då i grupperna med de lite yngre barnen, men de flesta av de andra hade ju redan dansat och uppträtt sedan de var 3 år eller så. Nu är de i de lite äldre grupperna och snart är det väl de som tränar de yngre, hittar på danserna och dräkterna och dekoren, om intresset håller i sig och gud vill och byxorna håller.
Spektaklen vi fått uppleva känns som sagt oräkneliga men i princip kan man nog säga tror jag, om jag minns rätt, att det alltid är 4 spektakel i november. En premiär på varje sociedade och en repris. Sedan är det spektakel X 4 i januari, och så är det spektakel x 4 i samband med karnevalen i februari och är det inte något i maj också? Minst 12 om året i alla fall, sedan 2015 – utom i fjol.
Spektaklen i november har de för att fira dansens födelsedag, och då menar de alltså dansen här i byn, med dansträning och spektakel på sociedaden. I år är det den 38:e födelsedagen som firas, så det är alltså något som funnits sedan 80-talet här i byn. Folk i min ålder har dragit igång detta och vuxit upp med det och ser nu sina barn dansa på samma scen som de själva dansat.
Själv har jag bara dansat en gång på scenen och det var ingen succé, men så är jag ju inte heller uppvuxen med någon danstradition mer än möjligen dans kring midsommarstång och dans kring julgranen.
Idag är det alltså en stor dag i byn. Nu ska vi fira inte bara att dansen fyller år utan även att spektaklen återuppstår. Nästa helg är det reprisföreställning och helgen efter det ska det bli spektakel på Fridas sociedade och sedan repris på det helgen därpå. Fyra helger i rad alltså! Det kommer att bli en chock för oss med så mycket socialt efter detta uppehåll.
Här är några inlägg om tidigare firande på Jonnas sociedade i november, eftersom det är den dansen som fyller år idag.
Den andra, med tema ”Gudar” var kanske ännu mer spektakulär. skrev jag om i ett inlägg om min kompis, som är mormor till hela dansen.
2017 tror jag temat var leksaker, men det framgår inte riktigt av inlägget. Där skrev jag om den sociala årstiden, den med alla spektakel.
2018 var temat Tingeling och då skrev jag om Jonna, som fick vara själva Tingeling!
2019 tyckte jag tydligen att jag skrivit nog om spektakel och skrev istället om ett semesterminne, men nog nämns det att det var fyra spektakel i november då med. Temat var Cirkus, det minns jag tydligt.
2020 i november skrev jag inte om spektakel, för då var det inga. Istället skrev jag om när vi var lyckliga och inte visste om det. Nu har vi lärt oss att inte ta något för givet. Inte frihet, inte spektakel.
Sedan får vi se om det blir julfest, januarispektakel och karneval också. Man törs knappt hoppas, men gläds åt att få uppleva detta igen! Hurra för dansen i byn och länge leve spektaklen!