Minnen från den blå Staden – Chefchaouen

”Var det verkligen så läckert som det ser ut på bilderna?”. Det frågade Cathinka i en chatt på instagram. Hon var nyfiken på staden vars namn varken går att stava eller uttala rätt två gånger i rad. ”De har ju ibland en förmåga att ljuga lite – bilderna!”, skrev hon, men jag försäkrade att så inte var fallet. Den blå staden är precis så blå och vacker och läcker som bilderna visar, eller möjligen – om möjligt –  ännu vackrare och läckrare. Jag lovar!

Nästan ett halvår har gått sedan vi besökte den blå staden, men jag minns det som igår. Det jag minns bäst från den Blå Staden är förstås hur blå den var, och hur vackert det var. Helt klart resans höjdpunkt alltså, men inte för alla. Det jag minns näst bäst är nämligen de som grät av ilska och utmattning, och ett uppror i bussen. Den lilla farbrorn och hans syster som kom bort, och sedan de andra. Vi hade tydligen inte lärt oss något alls från Tanger, eller rättare sagt, guiden hade inte lärt sig en läxa!

På vägen dit, med höga förväntningar.

 

På väg in, mot stadens blå hjärta

En bit av den blå labyrinten, sedd utifrån

 

Jag önskar att jag sett att de hamnade efter, att de inte hängde med, men jag hade liksom fullt upp med att inte komma bort från gruppen själv, att inte tappa bort Jonna, när vi av någon anledning halvsprang upp genom de branta trapporna och de vindlande gränderna, bara för att sedan bli stående och lyssna på guidegubbens meningslösa föreläsning i en halvtimme, när vi väl kommit upp. I stekande sol, och rätt hungriga.

Lilla tanten, innan hon kom efter och kom bort. Vattnar en liten kattunge i värmen. Det var uppåt 40 grader varmt och många trappor upp genom byn, och det var några som bad guiden sakta ned, men icke.

När vi väl kommit hit upp hade vi tydligen inte bråttom längre. Medan guiden pratade passade jag på att ta lite bilder.

Har ni några frågor? undrade guiden när han babblat på en halvtimme om att Gud är samma Gud och så vidare (men inget om stadens historia, varför staden var blå eller liknande). Ja! ropade jag – Var och när ska vi äta?

Vi skulle äta längst ned i byn, så det var bara att springa efter nedåt i de vindlande gränderna, och försöka att inte komma efter alltså, men först skulle han räkna in oss. Det var då han upptäckte att två av oss fattades. Medan han stod där och babblade hade lilla farbrorn och hans syster alltså irrat runt alldeles vilse i de blå gränderna, och – fick vi höra senare – suttit ned i en trappa och gråtit tills en annan guide kommit och hjälpt dem.

Bråttom ned.

Det försvunna äldre paret kom med den andra guiden till restaurangen där hon gissat att vi kunde finnas, och där satt vi och åt när de dök upp, alldeles rödgråtna. Vi lyssnade på dem och tröstade dem och sedan skrattade vi tillsammans åt att förrättssalladen bestod till 90% av lök. Säsongens grönsaker? Vi hade sett många som sålde stora lökknippen längs vägen. Ändå var den jättegod, tyckte i alla fall jag. Löksalladen.

Här satt vi bra, i sällskap med brassar.

 

Detta var också supergott.

 

Sedan fick vi äntligen egentid, ganska gott om tid att på egen hand och i egen takt utforska den blåmålade labyrinten, men det gamla syskonparet parkerade sig på en servering och gjorde det tydligt för alla att vi INTE fick gå till bussen utan dem. De skulle minsann sitta där och vänta tills vi kom och hämtade dem och det var dags att åka tillbaka till hotellet. De hade sett nog av den blå staden, men inte vi. Vi kunde inte se oss mätta.

Även de delar av staden som inte var knallblå var vackra, tycker jag.

De omgivande bergen bidrog till skönheten

Men nu ska vi in i det blå igen!

 

Underligt nog hittade vi inte tillbaka till någon av de gränder där vi gått med gruppen, och där Jonna sett örhängen och vad det nu var som hon ville köpa men inte hann. Däremot hittade vi en massa andra gränder, lika knallblå och overkliga, och andra örhängen. Den ena blå gränden ledde vidare till nästa, som förgrenade sig och så vidare. Det verkade aldrig ta slut. Det var väldigt vackert och väldigt olikt någon annan plats jag besökt, utom kanske medinan i Tanger dagen innan, fast blått. Det kändes nästan som om vi hamnat på en annan planet. Det hade inte förvånat mig om jag tittat upp och sett att de hade två månar eller tre. Blå månar.

 

Ibland var det inte blåmålat hela vägen upp, men jag tyckte det var fint ändå.

Skönt med dessa lugna gator som vi hittade, efter all trängsel i början.

 

Jonna var också förtjust över alla katter. Det var en av hennes första frågor, när jag berättade att vi skulle till Marocko. Efter ”Var ligger det?” (I Afrika. I AFRIKA? Coolt!) och ”Vad kan man göra där? Rida på kameler, besöka en stad som är alldeles blå…”Coolt. Finns det katter där?” Ja, det finns katter där.

 

Det fanns gott om katter där!

Syskonen sover bland chipsen

Till och med hundar fanns det!

Skönt att få strosa på egen hand! Jag ville köpa mattor och kuddar och lampor och lyktor och tofflor och kryddor och vad nu allt det där andra var, ville köpa allt, men det slutade med att vi bara köpte några tvålar, lite henna och kanske några örhängen. Däremot tog vi hundratals bilder, som jag har svårt att välja mellan nu.

 

 

Kul att kolla på folkliv också.

 

En fika hann vi också med.

Hennamålning hann vi också med, när vi kom tillbaka till torget, i god tid.

 

När egentiden var slut möttes vi vid serveringen där det äldre tidigare bortkomna paret satt, räknades in och gick till bussen, som var ganska långt bort. Vi gick väldigt fort även denna gång och när vi räknades in i bussen igen – tror ni inte att det fattades två personer igen?!

På väg tillbaka. Vi köpte en korg till hunden. Han älskar den. Ligger gärna och sover i den på soffbordet. (Vi hade en liknande som börjat gå sönder).

 

I bussen tog guiden mikrofonen och sa att ja, de får skylla sig själva. Vi skulle minsann inte behöva lida för deras försummelse, och på hotellet väntade minsann en överraskning så nu skulle vi åka. De som inte på plats fick ta en taxi. Så sa han, men se det gick vi inte med på! Han blev nästan utbuad! Nej, nej, sa vi, med en röst. Não, não não. Glöm det! Här lämnar vi ingen! Nu reder vi ut detta! – och det gjorde vi!

Eller vi och vi, sa grisen. En tjej i min ålder (okej, kanske femton år yngre) som var lärare (såklart!) tog över. Hon sa åt guiden att ta en taxi tillbaka till mötespunkten, leta där och sedan gå tillbaka till bussen samma väg som sist. Under tiden skulle vi ta reda på namnen på de som saknades, ifall de behövde efterlysas eller liknande. Hon ringde till hotellet där den blåhåriga reseledaren satt, och av henne fick vi alla namnen på alla i gruppen, och de som inte ropade “Sim” i bussen, det var alltså de som saknades. Vi hade kommit på att det var det där smala paret med glasögon som fattades, och nu visste vi vad de hette också.

Vi behövde inte efterlysa dem tack och lov, utan där kom de ju, med guiden i en taxi! De hade suttit vid mötespunkten och väntat snällt, vid rätt tid och allt. Bara det att guiden hade ändrat tiden till en halvtimme tidigare – på grund av överraskningen som väntade på hotellet – men inte riktigt informerat alla om det. Dessutom hade han räknat fel innan vi gick till bussen, så sammanfattningsvis hade han gjort allt fel.

Ändå skrattade alla och klappade händerna åt honom när han dansjuckade mot magdansösen som dansade runt middagsbuffén som överraskning när vi kom till hotellet. Utom jag och Jonna, och det gamla paret som gråtit. Vi var inte charmade av guiden alls, men väl av den blå staden.

Trots guiden måste jag säga att den där dagen i den blå staden bär jag med mig som ett av mina sagolikaste minnen. Både för att staden var minst lika vacker som på bilderna, vacker som en saga – och för att det var en så fin grupp vi reste med. När det gamla syskonparet kom tillrätta och vi tröstade dem, när vi alla vägrade lämna staden utan de stackarna som blivit kvar, och när guiden kom tillbaka med dem till bussen och alla jublade – det var fint på något sätt. Vackert. Mycket finare än vad bilderna kan visa.

Mer från Marocko:

Hur vi tog oss tid och lite blandade bilder, och här om Tanger, bland annat. 

Innan vi åkte hem hade ännu en halv dag i Marocko, i Tetouan, men i nästa inlägg ska vi på en känslosam resa till England, och sedan ska jag berätta om skräcken i Budapest.

Kommentarer
  1. Ja, ibland behövs kassa guider för att upptäcka vilken fantastisk sammanhållning vi människor kan ta fram när det behövs;) Definitivt mer långlivat minne än med den perfekta guiden där alla får hålla sig i sin sällskap.
    Men vilka sprakande färger! Får riktigt habegär bara av att titta på all fint hantverk. Vad är det för färgglad pulver i de säckarna? Och förutom den duktiga fotografen så måste jag fråga vad är det för kameramodell du har? Både fokus och färger är så bra i dina bilder:)

    • Ja,det blev ju en upplevelse och en story! Inte svårt att ta fin bilder på en sådan plats, men det är en Canon. Jag hade en ännu bättre Canon förut som jag älskade, men den här är också rätt bra.

  2. Staden verkar speciell, men det bästa är din reseberättelse! Synd att Marockoresan är slut (för vår del, vi sim läser)!
    Men du, kom igen, berätta genast om skräcken i Budapest! Jag planerar att åka dit med barnen i slutet av sommaren! Berätta!

  3. Tack för dessa fantastiska bilder! Jag har varit i Chefchauen för många år sedan, men tyvärr bara en snabbvisit i själva stan. Nu ser jag vad vi missade, men nu behöver jag ju inte åka tillbaka för dina bilder är ju så fina. Jag saknar Marocko, men orkar inte med en så lång resa igen. Stort Tack!

    • Vad roligt att du varit där och att du gillade mina bilder! Detta var också en rätt snabb visit men jag tyckte vi hann se mycket. Det var en upplevelse och till och med värt den långa bussresan och att vi måste stå ut med den där guiden. Reser gärna till Marocko igen – något så främmande, så pass nära ändå!

  4. Oj, vilken upplevelse och i 40 graders värme. Pust!
    Kan förstå att det var svårt att välja inköp bland allt fint hantverk…

    Men varför har de så många blå hus just där? Fick ni aldrig reda på det?

    • Nej, det fick vi aldrig veta! Ändå kom guiden från just den här stan, så han borde veta! Kanske bara för att locka turister? Hur som helst – jag gillade staden. Det var verkligen en upplevelse.

    • Haha! Ja, nu behöver du inte åka dit – nu har du sett hur det ser ut! Jag hade bara sett ett fåtal bilder i förväg.

      Guiden var helt värdelös och saknade helt självkritik, men det var ändå roligt att resa med grupp!

    • Ja, dit måste du! Jag skulle faktiskt kunna åka dit igen, så fint var det. Utan guide då. Och kanske inte med buss ända från Lissabon.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *