Två år i varje klass?!

Nu har det varit mycket karneval och marknad ett tag på bloggen och väldigt mycket bilder! Kottar och choklad och sånt. Dags för ett lite seriösare inlägg med statistik och siffror och annat vuxet!

Läser på nätet att man inför betyg i årskurs fyra i Sverige på sina håll trots protester från lärarfacken, lärare, föräldrar, forskare och föräldrar. Är det meningsfullt? Inte vet jag. Är det rentav skadligt? Det hoppas jag verkligen inte, eftersom mina barn utsätts för det. Tre gånger per läsår, eftersom man här har treterminssystem, får man sitt betyg, som i lågstadiet, årskurs 1-4, består av en skala från 1-5 där 5 är Muito bom (Mycket bra) och uppnås om man klarar 90-100% på terminsproven (som utgör 75% av bedömningen). Sedan enligt skala som följer:
4 (bom/bra) 70-89%
3 (satisfaz/godkänt)50-69%
2 (não satisfaz/inte godkänt(20-49%),
1 (não satisfaz nada/inte alls godkänt (!!) (0-19%)

Betyg i ettan är i alla fall helt meningslöst, sade Fridas fröken Graça när Frida fick sina första betyg i ettan. Så mycket jobb (för henne alltså!), och sedan spelar det ingen roll eftersom man ändå inte kan chumba i ettan. Jag kände inte igen verbet hon använde, ”chumbar”, så jag frågade om och hon förklarade att ”chumbar” var att ”ficar retido” att gå om en årskurs på grund av att man inte uppfyllt kraven för årskursen. I ettan kan man alltså inte chumba, men sedan är det gå om ett läsår som gäller om man inte uppfyller kunskapskraven för årskursen!

I Fridas klass var det ändå två elever som chumbade, fast de gick i ettan och därmed inte borde kunna chumba. De går i Jonnas klass nu, i ettan. I Fridas klass går i stället för dessa två elever två andra som chumbade tvåan och får gå om den istället för att fortsätta i trean med sina kamrater.

Statistiekn här blir 10% ungefär. 2 från Fridas klass som chumbat och hamnat i Jonnas klass.

Statistiken här blir väl 10% ungefär. 2 från Fridas klass som chumbat och hamnat i Jonnas klass.

En tredje elev som chumbade trean fick inte plats i Fridas klass, utan får jobba med tvåans uppgifter i treans klassrum. Hon hade redan chumbat ett år, så nu får hon börja om med samma uppgifter en gång till men slipper i alla fall byta klass. Hennes mamma var inte helt nöjd med den lösningen, sa hon till mej, men det var ändå bra att hon slapp ha den stränga fröken, och då menar hon ju Fröken Graça, som Frida har. Lite skönt tyckte jag (och kände mig lite elak), att de inte blev klasskompisar, Frida och Ana. Jag hade faktiskt oroat mig lite för det. Men det sa jag inte till hennes mamma förstås…

Och två av dessa skulle ha gått i trean om de inte chumbat.

Två av Fridas klassakamrater skulle ha gått i trean om de inte chumbat.

I samtal med föräldrar till tjejernas klasskamrater får jag höra att nuförtiden är det ändå ganska slappt (Jaså?!) Man ser hellre genom fingrarna, låter gå fram till fyran. Sedan, om de inte klarar ämnesproven sista terminen… får de gå om, bli kvar i ”lågstadiet” eller Escola Primaria, tills de klarar proven.
Förr, på den tiden de gick i lågstadiet kunde de ha klasskamrater som nästan hann komma in i puberteten innan de fick börja i tvåan, berättar de.

I dagstidningen på nätet läser jag att antalet elever som får gå om skolår sex nästan fördubblats efter att man infört nationella prov i samma årskurs. Tydligen chumbar nu mer än 150 000 elever varje år.
I en annan artikel på nätet läser jag att 30% av portugisiska elever vid något tillfälle under skolgången fått gå om ett år, (enligt PISA 2003 och 2009), vilket ju låter som en sjukt hög siffra, men siffran 35% nämns också i det sammanhanget i tidningsartikeln ovan. Enligt den senare artikel ser det i stapeldiagrammet ut som att samma siffra i Sverige är 4%, vilket jag tycker låter högt för att vara Sverige. Men 30-35%?! Kan det verkligen stämma??

Med tanke på att Frida inte kunde många ord (hund, katt, äpple, glass, hej..) när hon började ettan är det ett under att hon klarade sej så pass bra att hon blev uppflyttad till tvåan. Annars hade hon fått gå i Jonnas klass, i ettan! Jag vet inte om det varit så populärt..

Det gäller att kämpa!

Det gäller att kämpa!

Jag tror det spelar stor roll att hon är född tidigt på året och att hon kunde läsa och skriva när hon började. Hennes klasskamrater är ju födda ett år senare än henne, då man börjar skolan när man fyllt sex här. Man ska ha fyllt sex år i september när terminen startar här. Får Frida gå om blir hon inte längre bara ett år äldre än klasskamraterna utan två…och detsamma gäller Jonna, då de bägge började årskurs ett året de fyllt/skulle fylla sju, som man gör i Sverige.

Det känns ju onekligen väldigt drastiskt och dramatiskt och nästintill grymt att ett barn på sju –åtta år inte får följa med sina kamrater utan får gå om en årskurs för att han eller hon inte klarat kunskapskraven, men så är det här i Portugal i alla fall.

Jag vet som sagt inte om det är meningsfullt med betyg i de lägre skolåren, om det gör mer skada än nytta som man på många håll påstår (i Sverige) . Här har jag inte märkt av någon debatt kring det alls. Kanske är det rent generellt mer debatt om saker  i Sverige än här?

Visst är det mycket troligt att betyg i de tidiga skolåren innebär ökad stress, men det här med att man chumbar är ju en RIKTIG stressfaktor! Det blir verkligen allvar av leken när chumba-hotet finns och
det känns onekligen ganska oroande med statistiken. Var TREDJE elev ungefär?!

Ännu en gång kan man önska sig den gyllene medelvägen när man jämför skolan i Sverige och Portugal. Jag kommer ihåg när eleverna på högstadieskolan där jag undervisade i Sverige fick ett i ibland alldeles för sent uppvaknande med sina första betyg i åttan. I elfte timman liksom. Trots skriftliga omdömen och andra verktyg visste de inte hur de låg till, då omdömen inte får vara betygsliknande, utan liksom luddiga. Inte heller idealiskt. (Fast nu får ju svenska elever betyg från årskurs 6, så nu är det inte i elfte timman längre! Men det var debatt om det med!)

Det är i alla fall stor skillnad mellan skolsystemen och debatten kring dem i Sverige och Portugal. Extremt stor skillnad. Det där med två år i varje klass var längesedan i Sverige (om man bortser från de 4% som tydligen går om) Två generationer sedan, eller mer?

Comments
  1. Jag kan inte låta bli att fundera på om det inte skulle vara mer ekonomiskt med resurserna att ge de barn som riskerar att chumba stödundervisning? Istället för att lägga resurser på att ”hålla kvar” dem, göra samma saker igen och uppta undervisningstid tid och plats i klassrummet som de kanske inte behövt med förebyggande åtgärder.
    Jag är förskollärare och upplevde (i Sverige) ofta att vi begärde stöd som det inte fanns resurser till förens barnet kom upp några årskurser (i bästa fall) och problemen växt sig mycket större.
    Att 30% någon gång måste gå om, vad säger det om lärarnas förutsättningar och kvalitén på undervisningen?

    I höst börjar vårt äldsta barn i skolan här i Bayern i Tyskland. Vi märker redan nu stor skillnad på hur man förbereder barnen för kraven och oss föräldrar på att träna våra barn att ta ansvar för sin utbildning. Småler lite åt hur samma process ser ut i Sverige 🙂

    • Ja det är stor skillnad på det där med på vem man ställer kraven, om man jämför med Sverige! På gott och ont, förstås! Jag tror också att det som behövs för att bryta trenden med att så många får gå om är mer stöd! Ofta går det inte så mycket bättre andra gången gillt visar statistiken, tyvärr. Samma sak en gång till, utan stöd, funkar tydligen inte så bra. Det finns viss stödundervisning, men inte i den utsträckning som behövs, och inte alls lika mycket som i Sverige. Lärarnas förutsättningar är nog inte de bästa varken här eller i Sverige. Om kvaliteten på undervisningen kan man reflektera över att här kör man på i ett tempo och eleverna förväntas hänga med i det. I Sverige är det ju individualisering som gäller, men enligt min erfarenhet är det svårt att genomföra om inte saker som disciplin, arbetsro, ansvar för det egna lärandet och självinsikt funkar. Jag blir trött bara jag tänker på bägge skolkulturerna, men jag är glad åt att mina barn trivs och utvecklas i sin portugisiska skola!

  2. Det låter onekligen tufft och som du säger, verkar det inte ge önskat resultat heller. Däremot skulle väl den svenska skolan tuffa till sig lite, enligt mig. Ordning, disciplin och lugn i skolmiljön samt mer handling och konsekvens för eleverna. Jag har också jobbat som lärare i musik och minns så som du hur många elever blev mycket förvånade över sina betyg, när de gick i åttan och då är det ju lite sent att vakna upp.

    • Hej Marie! Skönt med medhåll! Jag tror de flesta som känt på hur det är at jobba inom skolvärlden känner så! Frågan är hur man ska komma dit..

  3. Jag tänker rent spontant att det måste vara lättare med en skala än ett skriftligt omdöme för lärarna samt att det är mycket tydligare för barnen att se på en skala hur dom ligger till än att sitta och lyssna på en genomgång av omdöme(man minns ändå mest det negativa) – för att göra det ännu mer förståeligt för dagens barn kan dom ju byta till olika antal smileys

    • Haha! Olika antal smileys! Eller smileys med olika ansiktsuttryck? Med tanke på hur läroplanen (den svenska) ser ut nu med kunskapsmål som nästan är obegripliga för lärarna också blir det ju ett himla jobba med omdömen och betygssättning i alla fall. Och de ska ju ha bägge… :/

  4. I Spanien kan eleverna också få gå om. Men bara i vissa årskurser (minns inte vilka). Det är när det har gått så dåligt för dem under läsåret att de faktiskt inte kommer att kunna hänga med sina kamrater i nästa årskurs. Det tycker jag låter vettigt.
    Betyg införs redan på förskolenivå. Betygen är till för föräldrarna för att de ska se hur det går för barnet. I skolan (i alla fall där J jobbar) läggs störst vikt på hur barnen är i klassrummet, om de arbetar på lektionerna, hänger med och hur de beter sig mot sina klasskamrater. Provresultaten (prov under hela läsåret) räknas också in, men är mindre viktigt..
    Betygen ska alltså vara en indikation till föräldrarna hur det går för barnet. Det läggs rätt stor vikt vid kontakten mellan skola och färäldrar, och skolan framhåller vikten av att föräldrarna är engagerade i barnens skolarbete, och om det är problem i skolan (till exempel att barnet aldrig gör läxor, aldrig arbetar på lektionerna, stör kamraterna och så vidare) är det främst föräldrarnas ansvar att ta tag i det.
    Jag tycker nog inte att betygen i sig verkar skapa stress här, däremot felas det ofta eftersom föräldrarna bryr sig för mycket, även om ungarna just har börjat skolan och betygen i sig inte har någon betydelse alls. Det går så långt ibland att föräldrarna fuskar, lär barnen svaren på proven (om det är färdiga prov går det att få tag i dem) och gör deras hemuppgifter.

    • Ja enligt artikeln är det ännu större procenttal av elever som går om i Spanien (Frankrike och Luxemburg) med Portugal på fjärde plats. Det är ju bra med tydlig information till hemmet om hur det går för barnen, så det inte kommer som en chock i den senare skolåren att barnet ligger långt efter. Det där med att skolan framhåller vikten av att föräldrarna är engagerade i barnens skolarbete känner jag igen. (och i deras uppfostran!!) Det är ju något som ifrågasätts i Sverige idag. (ska föräldrar behöva engagera sig i det? Är inte det skolans jobb!?) Lite lustigt med föräldrar som fuskar för att typ förskolebarn ska få bättre betyg! Hehe! Jag upplever det inte heller som att det är någon jättestress kring betyg men jag har ju små barn än så länge. Jag vet folk som har äldre barn, typ i sexan, som lägger mycket tid på att plugga med dem inför terminsproven. De vet att det är allvar, att de får gå om i fall de inte klarar det, så det innebär ju stress såklart. Motsatsen är ju inte heller bra. Att man inte lärt sig anstränga sig för att lyckas. Jag hade många elever i Sverige som inte ens försökte…

  5. Jag tror nog igen på en mellanväg! I Sverige pratar alla om att barn ska få vara barn och slippa stress och allt det där. Det är väl bra, men sen kommer vuxenlivet som en total chock. Va, måste jag prestera något? Kanske är det väl hårt i Portugal istället. Vad vet jag? Vore intressant att veta hur det går för barnen som ”chumbar”!

    • Ja det är viktigt att förstå sambandet mellan egen ansträngning och resultatet! Jag tycker nog att chumbandet är hårt, särskilt för de elever som kämpar och kämpar men ändå inte når fram, men avsikten är väl inte att straffa. Det blir ju svårt att hänga med i nästa årskurs och man inte hängt med hittills. Däremot är det ju viktigt att de elever som har svårt att hänga med och behöver extra hjälp får det, både för att förebygga chumbandet och sedan om de ändå chumbar. Det tror jag tyvärr inte alltid de får, då resurserna saknas. Det gör de i och för sig på många håll i svenska skolor också!

    • Det står faktiskt i tidningsartikeln att de elever som chumbar oftast inte förbättrar sina resultat andra gången gillt och därmed ofta får gå om igen, mindre motiverade och mer uppgivna. Ungefär. Jättetrist! Så skulle det ju inte behöva vara om de fick den hjälp de behövde för att klara kunskapskraven!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *