Dags att flytta härifrån?

Dessa ord trodde jag aldrig jag skulle yttra mer. Jag trodde vi var framme, men kanske är vi inte det. Kanske har vi nästan utan att märka det passerat en gräns, gått in i en ny fas. Så var det sist. Sist vi ville flytta smög det liksom först på mig inifrån, som en trötthet, en likgiltighet, en brist på glädje över det hem vi byggt och en fladdrande låga av hopp och längtan när jag surfade runt bland utländska husannonser om fastigheter där jag såg mig själv och min familj börja om på nytt och leva lyckliga i alla våra dagar.

 

Den där längtan bortugal tog oss hit, tog oss hem. Här har vi slagit rot och här hade vi tänkt leva tills vi dör. Vi kunde inte tänka oss något annat, tills för några veckor sedan. Antagligen har det funnits där längre, men det var nog någon vecka efter sjuårsjubiléet som det bröt igenom och jag var tvungen att erkänna det. Sätta ord på känslan. Jag vill flytta. Ingen kan vara mer förvånad än jag.

Det var i drömmen jag fick veta det. Flera nätter i rad har jag drömt att jag håller på att packa och har vaknat kallsvettig. I drömmen packar jag allt vi har och äger, förtvivlat men målmedvetet. Varje natt har jag först varit så glad över vårt nya hem dit flyttlasset ska gå, över det nya äventyr detta ska bli, men sedan har glädjen förvandlats till en isande insikt om vad vi är på väg att lämna bakom oss. Att bo någon annanstans skulle ju innebära att inte bo här, och här är vi ju hemma. Där vaknar jag, med hamrande hjärta och tänker att nu har vi förlorat det vi fann.

Mot nya horisonter?

 

Det är en inre process som pågår. Känslor av förväntan och pirr i magen och växelvis en en känsla av sorg över att förälskelsen som fick oss att lämna allt och bryta upp och flytta hit kanske är över, för gott. En känsla av annalkande avsked. Det var ju faktiskt det här huset som fick oss att ta steget. Det här huset som väckte en så starkt instinktiv känsla av att vi inte kunde INTE köpa det här huset, att vi måste bo här. Detta var huset som fick oss lämna allt, för att bo just här. Så där som man känner när man träffar den rätte. Detta är så rätt. Allt annat vore fel. 

I de sju år vi bott här nu, i huset som är vårt hem på jorden har jag alltid fått panik över tanken på att inte bo här. Nästan fått panik över tanken på att lämna hemmet för att åka på semester. Tills nyligen, när den här känslan har smugit på mig i sömnen. Inte kan väl kärlekshistorien vara över?

På hundpromenaderna passar jag ibland på att gråta en skvätt.

 

Plötsligt minns jag Bodil Malmsten, hennes Finistere och boken om hur hon förlorade det. Jag lyssnade på den för flera år sedan och minns att jag tänkte NEJ NEJ NEJ medan jag lyssnade. Bodil hade ju liksom jag hittat sitt hem på jorden och så går hon och säljer det. Trädgården hon skapat, trappan hon brukade sitta och dricka te på. Nu var det snart någon annans och hon skulle bo någon annanstans. Boken handlar om avskedet, om processen efter att allt är försent. Hon har förlorat sitt Finistere för att hon har råkat köpa en lägenhet vid havet. Jag tänkte hela tiden nej nej nej när jag lyssnade på boken. Jag orkade nästan inte höra om det.

Jag tänker det nu också, men jag tänker också ja, ja, ja. Ja till det otänkbara. Kanske är det dags att gå vidare. Jag brukar känna det i kroppen när det är dags, och nu är den känslan här. På nätterna hemsöker den mig och på dagen är den som en skugga. Jag, jag, jag. Mig mig mig, men vad tänker de andra om det här?

Sverker är väl den som rotat sig minst här, och som har minst känslomässiga band till huset och byn. Han tänker praktiskt, på hur smart det vore att flytta eller inte. Han tänker på fördelar mot nackdelar, men känslan som jag sätter ord på en dag i juli, den har han också haft ett tag. Men så har vi ju barnen. Barnen som i mina mardrömmar gråter förtvivlat över att vi rycker upp dem med rötterna, tar ifrån dem tryggheten de hittat här, klipper av det liv de skapat här, bara för att vi vill fortsätta någon annanstans. Det är ju framförallt de som skapat ett liv här, hittat en tillhörighet och knutit vänskapsband. Det var Frida och Jonna som gjorde grovjobbet och banade väg för oss. Det var de som klev in genom skolgrindarna för sju år sedan som två frågetecken, utan språk, och sedan blev någon, blev en del av livet här i byn. Vi har ju bara hängt på.

En dag säger jag det ändå till barnen. Det otänkbara. Jag säger det som en fråga, i hypotetisk form: Tänk om vi skulle flytta? Jag möts naturligtvis av en mur av misstro och vägran. Över deras döda kroppar. Ändå frågar de sedan, en annan dag. Vart skulle vi flytta då, mamma? Och vi tittar tillsammans på huset vi skulle flytta till, för det finns ett till, inte bara ett ifrån. Ett kanske. Inte så långt bort, men ändå någon helt annanstans.

De funderar, de tänker, de är förvirrade nu. Deras lilla värld rämnar och byggs upp någon annanstans i fantasin och det väcker starka känslor. De gråter. Jag gråter. De säger att de vet att det inte längre är samma sak att bo där vi bor. Att det inte riktigt är samma hus, samma gata, samma plats. Att något har förändrats. Omkring oss eller inom oss. De säger mellan tårarna att de kan tänka sig att flytta. De föreställer sig det och plötsligt är det barnen som vill flytta och vi som bromsar. De har redan möblerat sina nya rum i tankarna. Sakta i utförsbacken! Det var ju bara en tanke!

Nu sover vi alla oroligt. Som Bodil i boken, som jag nu lyssnar på igen och där är det. Sju sidor in i boken säger hon det. Att det hände när hon bott i Finistere sju år. Det var efter sju år hon förlorade sitt Finistere, och jag gråter en skvätt över det igen. Att våra sju år gått. Jag älskar det här huset mycket för de sju år vi haft här, men kanske är det dags att släppa taget?

Och köket som äntligen nästan är klart!

 

Allt detta är svårt att sätta ord på och förklara, men kanske skriver jag snart mer om varför. Kanske skriver jag mer om visningen, eller så är det falskt alarm, bara inbillning, bara en sjuårskris, något vi måste gå igenom. Kanske utan att flytta.

PS. Någon som vill köpa ett hus? Hyra ett?

Kommentarer
  1. Pingback: Stugan före och efter – gästerna kommer! – Bortugal

  2. Pingback: Sommarsummering – Bortugal

  3. Åhh jag blev orolig att ni längtade bort från Bortugal. Men jag kan förstå att om saker och ting ändras runt omkring en så ändras känslan för stället också. Lycka till! Jag läser ikapp mig lite hos dig, det verkar som jag missat en hel del inlägg.

    • Vi hade/ har coronakris och är skitsura på nya grannen, men klart vi inte längtar bort! Allt positivt övervàger och framförallt är detta hemma!

  4. Pingback: Vad vi förlorat och vad vi fann – Bortugal

  5. Nu blev jag förvånad! Verkligen! Ni verkar trivas så bra, fixar och donar i huset, och som sagt så vill du ju knappt resa bort på semester. Så ja, jag är väldigt förvånad! Men nyfiken också förstås, på vart ni kanske är på väg! Och om det är till ett annat land med ett nytt språk?

    • Ja det kom över oss plötsligt, eller rättare sagt har vi väl försökt hålla det ifrån oss länge, den här besvikelsen. Vi flyttar dock inte långt, om det ens blir av. Det är ju inte så att vi ska flytta vart som helst till varje pris, utan det gäller att hitta ett ställe som vi faller för igen först. Om det går.

      /Åsa

  6. Jag tänkte direkt på det där inlägget om sjuårscykler, så kanske måste det fortsätta så? Var sak har sin tid … Sedan börjar jag ju undra vad det är som hänt/händer? Men du kanske berättar mer snart … Varma hälsningar till er alla!

    • Ja, jag undrar själv. Det är förstås flera saker som påverkar känslorna, men framförallt är det en konkret sak som jag förstås berättar om när det har lugnat ner sig här och vi hunnit smälta denna känslostorm som liksom överraskade oss också./Åsa

  7. Åhh! Känner så väl igen känslan ( tror jag ) ” Been there, done that ” typ.
    När ens drömställe tar ny skepnad utan möjlighet att påverka.
    Utsikter förändras och i vårt fall har vi arbetat oss igenom krisen när vår älskade dal, blev ett grustak på ett nybygge .
    Även andra förändringar har tillkommit som tuffsat till drömmen.
    Hittills har det inte varit så stora förändringar att vi inte tagit oss igenom dem, men vi vet att när skylten sale på granntomten försvinner och vår utsikt bara kommer att finnas på kort o i minnet. Då hamnar vi nog där ni kanske befinner er nu.
    Så fint att läsa att er kärlek till Portugal ändå består och vad som än händer så blir det inte byte av land.
    Detta blir spännande att följa och tack igen för att du delar med dig av dina välformulerade betraktelser och funderingar.

    • Ja, då vet du hur jag menar. Det känns som ett övergrepp på vår dröm faktiskt, det som sker på vår granntomt. Kärleken till Portugal och kärleken till byn är orubblig, så vi kommer inte långt om nu detta driver oss ifrån huset, som vi ju faktiskt också älskar fortfarande. Det är det som är så jobbigt.

    • Ja, det ser jättestort ut på bilden. Större än det är, nästan! Så fint ser det bara ut från luften, men ja, det är ett fantastiskt hus faktiskt. Lite löjligt att sitta i ett sådant hus och grina, minst sagt, men det är inte huset det är fel på!

  8. Det finns många omständigheter som kan påverka att man vill flytta på sig. Trivs man inte med omgivningen eller med nya saker/bestämmelser som kan dyka upp skall man absolut flytta på sig. Man måste trivas där man bor. Det kommer att bli jättebra och positivt så stort lycka till.
    Marie USA

    • Ja det är väldigt viktigt. Man ska inte ha saker som går och gnager på en i onödan. Just nu känner vi efter lite extra, men ibland behöver man det!

  9. Vi har flyttat med barn nu ett par gånger. Det är skit, men det tar inte ett år förrän de är relativt rotade.

    Med det sagt, jag vet inget om det som händer runt er, gör bara inget förhastat.

    • Nej, vi får överväga detta noga och se till alternativen, men flyttar vi blir det inte långt. Det är vi överens om. Jag ska förklara vad det är som drivit fram detta i ett annat inlägg. /Åsa

    • Jag har ju dragit upp min många gånger, men aldrig varit så nöjd med dess placering som här. Måste verkligen gå till botten med detta så vi fattar rätt beslut. Man kan ju inte flytta varje gång något blir sämre, eller kan man det? Det blir svårt det här!

      /Åsa

  10. Jag trodde aldrig att detta skulle komma! Kände först en sting av besvikelse att den perfekta flykten till drömstället har bleknat. Märkligt egentligen att man kan hålla fast vid den där perfekta som varar för evigt när allt i livet är bevis att allt är föränderlig och i förändringen finns potentialen, utvecklingen.
    Men du beskriver den känslan så bra att jag förstår. Och hur svårt måste kännas. Jag tycker att det är modigt att kunna släppa taget! Att lyssna på riktigt till sin magkänsla. Tack att du delar med dig, kanske kan jag lära mig att bli bättre på det:)

    • Det är inte så att den bleknat utan att det skett stora förändringar omkring oss. Vi vill annars så gärna bo kvar, men måste erkänna att det inte längre är samma sak och hantera detta. Kanske kan vi acceptera det nya läget, kanske måste vi gå vidare. Många tankar och känslor och ett svårt inlägg att skriva.

      /Åsa

      • Jag tror inte alls att drömstället har bleknat för dig, i varje inlägg du skriver finns så mycket kärlek till det:) Jag syftade på mig, och fantasibilden jag har som läsare av bloggen, där ni är bra exempel för mig att det går i verkligheten att hitta drömstället där man vill leva alla sina dar. Med det sagt så är det en process du/ni har påbörjat som du verkar ha stenkoll på, och även om det känns svårt, så kommer det att gå bra! Lycka till:)

        • Ja, det är mycket kärlek. Jag älskar ju den här platsen och hade den bilden också. Bilden av att det går att hitta hem, att det finns en plats som är ”rätt”. Den var rätt, men vi lever ju i en föränderlig värld. Få se om vi kan acceptera förändringen, eller måste släppa detta.

  11. Oj, jag trodde ni skulle lämna Portugal!? Men det blir kanske ett annat hus på annan plats i Portugal? Varför inte, förändring kan vara bra.
    Lycka till!

    • Nej, Portugal vill vi inte lämna och om vi flyttar, vilket vi kanske gör, blir det inte så långt. Ändå känns det jättesvårt, men där befinner vi oss nu. att vi nog vill flytta. Men ändå helst inte.

      /Åsa

      • Hej, ni äger ju ett grönt trevånings hus, som ligger närmare havet, när blir ni klara med det huset?

        • Just det, Hans! Det gör vi ju! Sverkers deltidsjobb som kanske snart blir heltidsjobb. Det är inte riktigt klart för inflyttning kan man säga, och det var inte heller riktigt tanken. OM vi skulle vilja bo mer centralt skulle vi vilja bo där, men nu är det inte riktigt det vi är ute efter. Det köpte vi av er långsiktiga skäl.

  12. Man får pirr i magen på tanken på uppbrott. Har själv flyttat sedan 1982 mellan världsdelar. Lite fjärilar, ja… På den tiden var våra 2 barn små att tillägga. 2004 blev det USA i 12 år. När min man sedan gick i pension upptäckte vi att det här var inte bra. Vi ville komma tillbaks till Europa igen. Nu bor vi i Algarve och trivs alldeles utmärkt. Har många vänner runt om oss. MEN en dag kanske det är dags igen för flytt, vi får se. Vad jag har lärt mig genom åren är att förändringar är oftast bra. Man växer med det. Har aldrig ångrat mig när det var dags, även om man alltid lämnar en liten bit av hjärtat kvar på varje ställe. Jag är så lycklig att fått lära mig olika kulturer, människor och fått nya vänner över hela världen. Det blir nog bra för er alla, kram!

    • Tror inte heller jag ångrat någon flytt, men detta blir ett svårt beslut. Förändringar kan vara bra, absolut, och ibland nödvändigt. Ibland också negativt, när det är förändring som tvingas på en. Saker man inte kan påverka. Det är mycket förändring i vår närhet, vilket väl egentligen är det drivande här. Det är inte riktigt samma plats vi flyttade till längre.

      • Blir nyfiken på vad det är för förändringar som gör att ni inte längre känner er bekväma med ert nuvarande boende…?
        Hur går det förresten med ”Gröna huset”?

        • Det Stora Gröna tar vi det lilla lugna med, av olika skäl, men det är en annan historia. Sammanfattningsvis är det lugnt på den fronten. Detta handlar om att det byggs mycket omkring oss. Jag har bara nämnt det i förbifarten kanske, men det påverkar oss mycket.

          • Det där förstår jag mer än väl. En plats lan förändras till det sämre och man kan själv inte påverka det. Just i form av bygge, exploatering, tänker jag nu. Inget blir sig likt och man vill bort eftersom man inte kan bli av med förstöringen. Lycka till hur ni än gör

  13. Jag tror att du nu har förvånat många, jag är en av dom.
    Men ibland är det till och med bra att ”vända blad” att börja om på ett annat ställe. Oftast är det heller inte så svårt som man tror från början när tankarna kommer.
    Jag har själv ”vänta blad” några gånger i livet och det har alltid blivit till det bättre.
    Så misströsta inte, lyssna på din/er inre röst, den vill säga er nåt.
    Jag ser fram emot att få läsa om vad som händer.
    All lycka till er på vägen <3

    • Ja, jag är som sagt själv förvånad. Jag har inte velat lyssna på den här rösten/känslan men jag har också lärt mig att det är bäst att lyssna och känna efter på riktigt. Vi får se vad det blir av det hela. Vi lämnar ju inte Portugal, och inte blir det så långt bort. Men ändå. Att åka igenom byn och veta att man inte längre bor här…

  14. Tack Gode Gud, att jag inte börjat tänka i de banorna!
    Jag hade liknande drömmar, innan jag flyttade hit, men jag ”öppnade stängda dörrar” och letade efter en ”fristad” någonstans,så jag vet hur det känns.

    • Ja vi trodde vi hittat vår fristad, men saker förändras. Man själv förändras. Vi får se om vi kan acceptera förändringen eller inte. Om det är meningen eller inte. /Åsa

  15. Det låter nästan som när jag lämnade mitt första jobb på banken i Sverige. I all hast kom jag på att jag vill bo någon annanstans, pratade med sambon om det och sökte ett jobb i London. Innan jag knappt visste ordet av så levde vi Canary Wharf. I efterhand insåg jag att det var en slags livskris där och då som ledde till det beslutet. Men det var å andra sidan en erfarenhet jag aldrig ångrat. Men det kom senare också en tid för uppbrott, när det var dags för barn.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    • Ja, jag har ju själv brutit upp många gånger så jag känner ju igen känslan, men jag trodde det var färdigt nu. Jag hade hoppats det. Lite hoppas jag fortfarande på att vi ska slippa. Det kommer inte att bli lätt. /Åsa

    • När den känslan kommer hos mig kan jag inte värja mig. Å andra sidan vill inte det heller, älskar förändringar, är t o m förändringsberoende. Önskar er allt gott oavsett vad det blir. Vi är själva på väg att lämna SE o flytta till PT. Processen är igång. Har två bloggar nu, boihusbil om vår livsstil och en om vårt nya projekt om tiny house i PT 🙂

      • Jag brukar inte heller värja mig, men just nu tycker jag förändring är jobbigt. Jag hade velat ha det som det var innan, men nu är det redan förändrat, så kanske vi måste ta nästa steg för att hamna rätt. Vi får se om det är meningen.

    • Vi pratade om ert hus för några dagar sedan här hemma. Jag minns när vi hälsade på för några år sedan och det var verkligen ett drömhus på en drömplats. Skulle så gärna köpa det men tyvärr passar inte priserna i ert område vår plånbok just nu. Men vinner vi på Eurojackpot hör jag av mig direkt❤️

      • Ja, just ja! Ni var här och fikade när jag hade eksem. Jag fick salvor! 🙂
        Priserna här har stigit och områdets karaktär ändras sakta men säkert…

  16. Det finns ju en ”allmän sanning” om sjuårskriser, dels den klassiska ang ett förhållande, dels en tes om att folk gör (eller önskar göra) nån sorts livsförändring vart sjunde år.

Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *