Sockerchock och kulturkrock på hemmaplan?

Det är svårt att vara på två föräldramöten samtidigt, för att inte säga fysiskt omöjligt. Varje gång är det såhär, och jag kan ju omöjligt vara den enda som har barn i två olika klasser. Den här gången var jag lite extra stressad för mot slutet av den timme som föräldramötena kanske skulle ta måste jag smita iväg för att hinna hämta svärmor på flygplatsen. Det var oundvikligt att jag skulle missa något. Minst hälften.

Jag bestämde mig för att börja med att gå till Jonnas klassrum och tog plats på den lilla stolen vid den lilla bänken där Jonna tydligen sitter av sina dagar ungefär precis när mötet började. Först var det lite allmänt och lite långrandigt om skrivregler och algoritmer som jag inte behöver dra här, och sedan var det dags för Samtalen. Jag hade redan skrivit under Jonnas betyg och stoppat min kopia i väskan och satt lite ytterst på den lilla stolen, beredd att smita iväg så fort fröken fått säga sitt om Jonna.

Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid att de har samtalen så öppet i klassrummet. Jag och alla andra hann höra att den och den hade svårigheter med det och det, den är jättepratig och ofokuserad och när jag frågade om det var okej att jag gick vidare till Fridas klassrum sade fröken att det var bara bra med Jonna, fast hon hade lite problem med kongruensen ibland när hon skriver. Det har jag också, sade jag. Tack och hej! Det offentliga (uvecklings?) samtalet var avklarat.

Skyndade mig till Fridas klassrum. Man vill ju inte missa något viktigt eller intressant, men det var just det jag gjorde! Jag kände att det var något i luften när jag klev in genom dörren. Islandsmamman och Fridas fröken pratade och gestikulerade. Alla andra var tysta. Satt de inte och skruvade lite på sig? Jag hann inte uppfatta vad det handlade om innan det plötsligt tog slut och fröken började visa bilder hon tagit i klassrummet och på rasterna. Bilder på glada barn som såg ut att ha det jättebra. Plötsligt reser sig islandsmamman och stormar ut. Det blir tyst. Någon säger något, och fröken springer efter och ropar något efter henne. Sedan kommer hon tillbaka och säger ”Vad var det där?! Hon fick inte ens med sig betyget”!

Fridas klassrum förra veckan när vi firade hennes 10-årsdag

Fridas klassrum förra veckan när vi firade hennes 10-årsdag

 

Frida 10 2105 015

Ja, vad var det där? Fröken vänder sig till de föräldrar som är kvar. ”När någon fyller år måste man väl få äta tårta, och om ens barn inte får äta tårta kan man väl meddela i förväg?” Medhåll. ”Och det här med att premiera med godis? Det gör jag nästan aldrig, och aldrig hennes son, för han ligger ju långt efter de andra! Han har ju gått i någon konstig isländsk skola och inte alls lärt sig det han ska.” Så kanske hon inte skulle ha sagt, tänker jag. Nu reser jag mig upp och alla tittar på mig. Jag måste gå nu, säger jag. Jag ska hämta svärmor på flygplatsen. Det tyckte alla var roligt av någon anledning. Vi får prata vid poolen, ropar fröken efter mig, och menar nästa gång jag ska följa med klassen till badhuset. Sim, sim! (= ja, ja!)

På vägen till flygplatsen tänker jag på det där. Trots att jag missade början på det hela har jag en klar bild av vad som hänt. Den portugisiska mamman har bott så länge på Island (9 år) att hon nästan blivit isländsk, = nästan svensk, och ser nu med andra ögon på sitt hemlands kultur. Hon har anammat sockerfobin, fullkorns- och rättvisetänket, och ser nu med andra kritiska ögon på sitt hemland där man glatt käkar kakor till mellis och helt okänsligt delar ut stygga betyg till små barn, för att inte tala om diplom och karameller om de sköter sig och bestraffningar om de inte sköter sig. Så gör vi inte i sunda norden. Det är tabu. (Vilket kanske är bra, men det är ett helt annat inlägg) (Eller läs mer om det här eller här  om bestraffning och här om diplom)

Här är sockret! Tårtor jag köpt och bullar jag bakat!

Här är sockret! Tårtor jag köpt och bullar jag bakat!

 

Två dagar i rad blev det tårta i klassen. Dagen innan bjöds de på den här som föreställde kompisens hund. (Lånad bild)

Två dagar i rad blev det tårta i klassen. Dagen innan bjöds de på den här som föreställde kompisens hund. (Lånad bild)

 

Däremot var det i alla fall i mitt nordiska land nästan norm att minst en förälder rev upp himmel och jord på föräldramötet om något helt oväntat. Läxor, schema, skollunch, cykelhjälmar, vad som helst som man kan tycka något om. Här har jag aldrig hört någon yttra en åsikt på ett föräldramöte, så det måste vara något hon lärt sig på Island, tänker jag. Intressant.

Nästa gång jag får syn på islandsmamman vid grinden med sina barn går det upp för mig varför hon stormade ut. Hon har ju också ett barn i en annan klass, och det var ju halvtid. Jag kom och hon gick. Hon kanske inte alls var arg? Missade du också halva föräldramötet, frågade jag. Ja, det var ju lite körigt, sa hon, för jag hade ju babyn med mig också, och så var Fransisco sjuk därhemma. Var han sjuk? Ja, han hade nog ätit för mycket tårta. Oj, säger jag, det var nog mitt fel, för det var vi som bjöd på tårta för Frida fyllde år. Nejdå, sa hon, inte alls, men han hade med sig glasyrmunkar till mellis och sedan hade visst någon kompis bjudit på godis också, så det blev väl för mycket.

Nu fattar jag ingenting! Hon hade skickat med glasyrmunkar till mellis? Då är hon varken sockertaliban eller fullkornsmänniska? Själv tycker jag födelsedagstårta på skoltid är okej, men inte glasyrmunkar till mellis, fast det säger jag inte.

Frida var i alla fall glad!

Frida var i alla fall glad!

12506859_10153566134743183_958871802_n

Vid poolen har vi sedan ett utvecklingssamtal om Frida på en och en halv minut, Fridas fröken och jag. Sedan pratar vi om skillnader mellan svensk skola och den portugisiska.

(Nu har jag fått tillbaka kameran, så förhoppningsvis blir det bättre bilder snart igen!)

Comments
  1. Oj, vad konstigt det skulle kännas med offentliga ”utvecklingssamtal” på föräldramöte! Både som förälder och lärare. 🙂 Men det där med föräldrar som river upp himmel och jord på föräldramöten, det känns från min finländska horisont lika främmande… Jag undrar om inte många kulturskillnader liksom kokas ner och koncentreras i skolvärlden, där samlas liksom alla traditioner, värderingar, ideal, mycket sånt som kanske inte är lika synligt i resten av samhället… Men att ha barn i skolan måste ju då också vara ett fenomenalt sätt att lära känna den nya kulturen!

      • Jag är liksom rätt bra på liksom och skrivfel också, fast jag är språklärare, Mia. Även solen har fläckar…/Åsa

    • Den finska skolan är ju rätt olik den svenska, om jag förstått det rätt. I Finland har väl läraryrket fortfarande viss status? Ni fick ju allas blickar på er efter så goda PISA-resultat också, så något måste ni göra rätt! Jag håller med om att det är konstigt med öppna samtal, men antar att det skulle tas enskilt om det var något känsligt. Hoppas jag. /Åsa

      • PISA-resultaten lär ju ha gått neråt för Finland också, men det talas det inte lika mycket om… 🙂 Men ja, jag tror en stor skillnad mellan Sverige och Finland är läraryrkets status – det är inte särskilt hög lön, men det är många sökande till utbildningarna (= hög nivå), och dessutom innebär arbetet en relativt stor frihet – det känns som att folk överlag har förtroende för att lärarna är kunniga och gör sitt jobb utan att de (vi) behöver övervakas hela tiden.

        • Det låter trevligt, Mia. Jag tycker att det känns som att det är så här i Portugal också, i alla fall på vår skola, att det finns förtroende för lärarna. (utom islandsmamman?) Ifrågasättande och konstruktiv kritik är i och för sig sunt ibland, men det blir en omöjlig roll för läraren om allt hen gör och säger kan ifrågasättas. Det är svårt nog i dessa dagar när kunskap förlorat så mycket i värde och fortsätter att förlora i värde i konkurrensen med allt som finns ”online”./Åsa

  2. Kulturkrockar! Intressant att läsa om. I Stockholm ökar klyftan mellan rika och fattiga kommuner. I de rika kommunerna är barnen normalviktiga – i de fattiga är de överviktiga. Klyftan ökar hela tiden… Då har man jobbat lte för att ta bort tårtor i förskolan och skolan, tillsammans med en massa andra förändringar.

    • Ja visst är det intressant, FreedomtravelHelena. Jag tror skillnaden i kvalitet på utbildningen beroende på vilken skolan man går i ökar i Stockholm. Stora orättvisor, fast inte alltid beroende på om kommunen är rik eller fattig. Lite mer random på grund av elevunderlag och hyressättning och annat kan det vara som spelar in. Angående viktskillnader är det ju ironiskt eller paradoxalt att de som har mindre pengar att lägga på mat är överviktiga (re) men det beror förstås på bildning eller vad man ska kalla det. Tårta på födelsedagen tror jag ingen blir tjock av, men visst behövs det mer medvetenhet om samband mellan hälsa och kost och motion. Vissa verkar nästan för medvetna, så det gränsar till neurotiskt, andra inte alls, fast de väl också haft hemkunskap i skolan och kanppast kan missa sambandet. /Åsa

  3. Så barnen slutar skolan halv sex … Vilken tid börjar dom då ?
    Kul att veta eftersom våran dotter börjar portugisisk skola snart .

    • Jag är inte säker på att det är så i alla skolor, Annelie, men våra börjar kl 9 och slutar halv sex måndag till fredag. De har extra lång lunchrast (1,5 h) p g a att de åker buss till lunchen på gammeldagiset, och det gör att skodagen blir längre. Första skolåret valde vi att välja bort de icke-obligatoriska ämnen som låg sist på dagen, (musik, idrott..) för att vi tyckte det skulle bli för dryga dagar med det nya språket, och då fick vi hämta dem redan klockan fyra. Efter en termin började de klaga på att de inte fick vara kvar hela dagen, som kompisarna…/Åsa

  4. Bra inlägg! Jag brukar tänka att portugisiska och spanska skolor verkar likna varandra mycket, men olikheter finns ju. Till exempel premieras inte barnen här, det är inte tårta på födelsedagarna i klassen och inte heller hålls samtalen om eleverna öppet på föräldramötena.

    • Nej det verkar finnas en del skillnader utöver det där med att de slutar klockan två i Spanien och halv sex på kvällen här…Jag tror egentligen också att det varierar mellan olka skolor och olika lärare. Fröken Fátima säger att det där med födelsedagsfirande med klassen inte är ”normalt”, utan nog blivit lite lokalt så bara för att det är en liten byskola. Fridas första fröken delade ju ut klubbor varje fredag till de som skött sig men det verkar inte vara ”normalt” heller. Inte heller den mängd läxor hon gav…fast det där med diplomen är ju något kommunen hittat på, eller rättare sagt skoldistriktet. Jag har också hört att man längre fram i skolåren (i escola secundária) faktiskt har enskilda samtal. Intressant att jämföra i alla fall. /Åsa

  5. Det här var intressant.

    Det är ju förstås en kulturkrock, och säkert inte direkt genomtänkt. Men det slår mig att det finns ett värde i att kort tala om varje elev med dess förälder inför hela föräldramötet. För barnen kommer ju hem och säger att nu gjorde Bruno sådär igen och Francisca blev så arg. Och då kan det ju vara bra för andra föräldrar att veta vad fröken ser och hur fröken tänker, och inte få alltihop via den egna telningen.

    Jag har inga jämförelseramar vad gäller skola, men sockerchock hade jag betydligt mer problem med på mina svenska arbetsplatser. Här är det några kollegor som har tårta med sig om de fyller år. Det brukar bli tre eller fyra gånger om året. På min senaste svenska arbetsplats var det kaffebröd nästan varenda vecka, och ett fasligt nejtackande om man som jag inte mår så bra av sockerkickar mellan måltiderna. Just det är väldigt skönt att slippa!

    Annars, jo, acceptansen är en annan för söta bakverk till mellanmål. Men å andra sidan är smågodis nästan okänt, så det går nog på ett ut.

    • Ja, det verkar vara både och eller kanske antingen eller med socker i Sverige, Annannan. Smågodis och fika är vi ju bra på, men många som är väldigt medvetna om sockrets skadliga effekter. Jag tycker det känns svenskt, det där sundtänket. Fibrer och sockerfritt och sånt, men visst är det mycket fika och godis i Sverige. (inte samma svenskar) Vad gäller föräldramötet så kanske det har en poäng, eller så är det bara tidsbesparande. Allt behöver ju inte vara så himla hemligt. Man vet ju ändå om man pratar med sina barn, hur det går för kompisarna i klassen och hur de är. Fast jag vet att om det är något speciellt så kan man be om eller bli kallad till enskilt samtal. /Åsa

  6. Nej, ibland är det inte lätt att förstå allt, och hur man än vänder sig så har man ju ändan bak, och tur är väl det 😉
    Det är alltid kul att läsa om era barns skola. Just nu satt jag och smålog lite eftersom jag kände igen mycket från de åren våra tjejer gick i skola i England.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *