När allt hänger på en stämpel

Ganska högt upp listan över saker som jag oroar mig för har ”Hur ska det gå när barnen måste byta skola?” stått, och där har det stått ända sedan vi flyttade hit, eftersom vi hela tiden vetat att på byskolan kan barnen bara gå de första fyra åren.

Länge var det ett avlägset bekymmer, en oro som jag kunde avfärda med ”Den dagen, den sorgen”, men så kom datumet närmare. I juni firade Frida sin sista skolavslutning på byskolan och jag tror hon var den som grät mest av alla barnen i klassen. Som hon älskade sin skola, sin klass, sin fröken!

 

 

Här har hon gråtit färdigt och ser glad och stolt ut!

 

En oro gällde förstås om hon skulle finna sig tillrätta på den nya skolan. Vi har varit på nya skolan ett fåtal gånger, som till exempel när tjejerna fick diplom, och då kunnat konstatera att skolan är stor och att eleverna där är stora och många. Bara i årskurs fem (Fridas årskurs) finns det lika många elever som det fanns totalt på byskolan, och där ryms alla årskurser mellan fem och tolv. Det vill säga resten av skolåren i den obligatoriska skolgången.

Det blir med andra ord bli en ganska stor förändring efter åren i Escóla Primária (motsvarande lågstadiet) på den puttenuttiga och idylliska byskolan där alla känner alla och där hon blivit så väl omhändertagen. Det blir en stor förändring för en liten tjej från en liten skola i en liten by. Det blir förutom nya klasskamrater, lärare och lokaler  också så att hon måste åka buss (eller få skjuts) dit. Och hem.

 

Man kan bara hoppas att det går bra!

 

En annan och mer akut oro gällde inskrivningen i den nya skolan. Man skulle ju kunna tro att om man väl var inskriven i det portugisiska skolsystemet så var det avklarat, men icke. Nu måste vi göra om det. Det borde gå smidigare den här gången tänkte jag, men jag var ändå nervös. Jag hade ju sålt min själ för att kunna få barnen inskrivna på skolan i byn, så nu hade jag inte så mycket kvar att förhandla med om det skulle uppstå problem vid denna inskrivning.

Det visade sig att min oro inte var helt obefogad. Det var inte helt lätt den här gången heller, och det var väldigt viktigt att allt blev rätt. När jag för säkerhets skull var förbi en tredje eller fjärde gång på skolsekretariatet för att dubbelkolla en grej inför inskrivningen råkade jag höra ett telefonsamtal från en orolig förälder som inte varit lika förutseende som jag. Föräldern i fråga var bortrest på semester med familjen, vilket inte var så konstigt eftersom det var sommarlov, och undrade hur hen skulle göra med inskrivningen då hen inte var i stan (eller kanske inte ens i landet?) under de två dagar som inskrivningen skulle äga rum. Kunde hen göra inskrivningen vid ett annat tillfälle eller gick det bra att skicka in papperen? Kvinnan som tagit samtalet lade luren mot bröstet för att kolla med de andra att det svar hon tänkte ge var korrekt, och alla sekretariatstanterna höll med om att ”Var man inte på plats vid inskrivningen gick man helt enkelt miste om sin plats och fick försöka skriva in sig på någon annan skola!” Man hörde en upprörd röst tjattra i andra ändan men fruntimret på skolsekretariatet var obevekligt.

”Vilken konstig prioritering! Åka på semester innan man har skrivit in ungen i skolan!” kommenterade fruntimret när hon lagt på luren, och hennes kollegor instämde genast.

”Folk är allt bra underliga!”

”Så ansvarslöst!”

Själv var jag innerligt tacksam över att det inte var jag som satt där med luren i handen på ett hotellrum någon helt annanstans och insåg att jag måste avbryta semestern och kasta mig på första bästa flyg alternativt blåköra hem för att få en skolplats. Hen hade en dag på sig.

Det hade jag också, och det fattades ett dokument för att inskrivningen av Frida skulle anses giltig. Ett dokument som jag trots timmar av köande och enträget vädjande inte lyckats få loss från tanten i luckan på socialkontoret. Jag tror hon trodde att jag ville ha socialbidrag, men jag ville ju bara ha ett dokument som intygade min sociala status. Enligt henne hade jag ingen. Men jag jobbar ju och betalar skatt, insisterade jag. Jag vill inte ha några förmåner, bara ett papper! Alla andra papper hade jag i ordning, inklusive bevis på att vi bodde där vi bodde (en elräkning i vårt namn), vaccinintyg och alla de vanliga papperen från skatteverket och vårdcentralen och ocialförsäkringsnummer och passet, men utan det där sabla socialdokumentet var det ändå kört. De andra mammorna fick lätt ut samma papper online, men inte jag inte.

Det var bara att ställa sig i kö till socialkontoret nästa dag igen, och nu var det sista chansen. Jag var där klockan åtta och fick nummer 18 på nummerlappen jag drog när de öppnade vid nio. Klockan tio var det min tur, och fast jag hade hållit tummarna för att jag skulle få en annan lucktant denna gång fick jag såklart samma sura tant i luckan som förra gången. Fördelen med det var att jag inte behövde förklara mitt ärende en gång till, men sedan körde vi fast igen. Vi kom ingenvart förrän jag helt enkelt sa att jag inte tänkte gå därifrån utan dokument med stämpel.

Jag kände mig dock inte alls så kaxig som jag försökte låta utan var snarare nästan gråtfärdig och lite rädd inombords. ”Som EU-medborgare har dina barn rätt att gå i skolan i vilket EU-land som helst” upprepade jag inom mig själv som ett mantra, medan jag sneglade lite oroligt mot de beväpnade vakterna vid ingången till socialkontoret när surtanten (för övrigt den enda surtant jag träffat på här i Portugal hittills) hade stegat iväg bakom kulisserna.. Som tur var tillkallade hon inte vaktstyrkan för att släpa bort mig. I stället kom hon faktiskt tillbaka med någon sorts istället-för-dokument som jag insisterade på att hon skulle stämpla också.

Med det i nypan stegade jag sedan ganska nöjd men fortfarande lite nervös till skolsekretariatet för att skriva in min äldsta dotter i nästa etapp av det portugisiska skolsystemet. Där tittade de lite skeptiskt på mitt nystämplade dokument men tydligen och tack och lov dög det och jag fick ett litet kvitto på att hon var inskriven.

Riktigt lugn var jag dock inte förrän jag såg hennes namn på klasslistan i slutet av augusti. Då kunde jag i stället fokusera all min oro på hur det skulle gå med allt det stora nya som jag skrivit in henne i, men det är en annan historia.

Ett stort språng från fyran till femman!

 

Comments
  1. Hej åsa! Hittade din trevliga blogg, underbar ju! Hög igenkänningsfaktor i byråkratibeskrivningen. Jag tycker också att allt fungerar rätt bra, men att det finns stor marginal för förenkling! Däremot är de flesta man träffar välgigt trevliga, bara man själv är det, precis som du säger! Allt gott! Anna

      • Tack! Vilket modigt val ni gjorde när ni flyttade hit. Inspirerande! Fint att det går så bra, även för barnen! Jag har ju min Gustav i femman här i Lissabon. Det är inte klokt vad avancerade läxor de tar hem!

        • Ja modigt och kanske lite galet Anna, men det var som att vi var tvungna att våga försöka. Bättre lyssna till den sträng som brast och så vidare och hittills har vi inte ångrat oss en sekund! /Åsa

    • Jepp tolv års skola, i och med att motsvarande ”gymnasiet”, de tre sista åren då när man får välja inriktingin också är obligatoriska. I princip är ju gymnasiet obligatoriskt i Sverige också. Hon skulle gått i femman i Sverige också eftersom vi flyttade hit när hon skulle börja ettan och hon fick börja i första klass här, så det är ingen skillnad förutom att hennes klasskamrater är ett år yngre än hon (utom de som gått om ett år eller mer) då de flesta börjar skolan vid sex års ålder här. En del vid fem års ålder till och med. /Åsa

  2. Så länge vi bodde i Castelo Branco/Idanha-a- Nova gick alla våra byråkratiska ärenden i den goda viljans och vänlighetens tecken, fast med många dokument, stämplar och återbesök. Så vi fick en kalldusch hos IMTT i Leiria när vi skulle ändra adress på vår körkortsregistrering (EU-körkort). Tillsammans med körkortet måste vi ha ett dokument, stämplat och signerat. Inga problem i Castelo Branco, men i Leiria hävdades det att vi skulle signera dokumentet utfärdat av IMTT och ingen stämpel. När vi försiktigt ifrågasatte detta och att då dokumentet inte blev lika som det från CB, blev personalen, två stycken, arga på oss – riktigt otrevligt. Så jag ville inte försöka igen utan skickade min advokat på detta, med min undran att i bästa fall har jag inte något giltigt dokument i värsta fall utger jag mig falskeligen för att vara tjänsteman på IMTT, i och med min underskrift. Han gick också bet, nu ligger ärendet hos IMTT i Lissabon som inte svarat på 5 månader.

    • Oj det lät inget vidare, Ingrid. Det är lättare att hantera ”krångel” när man blir trevligt bemött och det brukar man ju inte bli. Jag tror förresten att det är så nu att man inte behöver krångla att adressändra körkortet längre, i alla fall inte det portugisiska. (se Urmas kommentar). Det kommer säkert att ordna sig till slut, men det kan ta lite tid på IMTT tror jag. En del säger att de fått vänta så länge på sitt portugisiska körkort att de fått förnya det tillfälliga flera gånger. (det gäller tre månader har jag för mig). Hoppas det blev rätt och att ni får besked om att allt är okej snart! Det är jobbigt att inte riktigt veta…/Åsa

  3. Åh! Jag känner igen byråkratin från Colombia… Dessa eviga köer och papper och formulär och stämplar. Visst kan Sverige också ha byråkrati men den är av en annan sort, mer stelbent och oflexibel men mindre tidskrävande. Bra jobbat med inskrivningen! Nu håller jag tummarna för att allt kommer att gå fantastiskt för Frida i nya skolan!

    • Har man försökt battla med Försäkringskassan i Sverige står man gärna i kö för en stämpel i Portugal. Telefonköer kan vara lika långa som de riktiga, men det är ju mycket mer logga in i Sverige och det är ju smidigt om det funkar. Om det funkar…vilket det sällan gör för mig. Men jag har deklarerat online i Portugal, vilket jag är väldigt stolt över. 😉

  4. Nej Åsa. Jag tycker inte heller att de är så krångliga här. Och visst är det så att det är vi ”utlänningar” som självklart INTE vet hur det skall gå till. Men det hindrar mig inte ändå att fundera VARFÖR? När det går att utveckla saker så att de blir enklare och mer logiska. Ett exempel här i Portugal är att man från och med nu INTE skriver personens adress på körkortet. Detta gör att man inte behöver byta sitt körkort bara för att man flyttar till en ny adress.
    Portugal är ett gammalt land med en byråkrati som är ålderdomlig och det går tyvärr inte att förnya allt över en natt. Rom byggdes som bekant inte på en dag.
    Men det går faktiskt att lösa problem på ett enkelt sätt. Se bara på ett ”nytt” land som Estland! Då landet är så ungt så sitter det yngre personer på i stort sett alla poster och byråkratin är diminutiv på grund av detta.

  5. Åsa!
    Min gamle far sa väldigt ofta att: ”warum soll man es einfach machen, wenn man es so wundershön kompliziert kannst”. Vilket blir översatt till svenska: ”varför ska du göra det lätt om du kan göra det så underbart komplicerat”.
    Det är väl märkligt att dessa byråkrater skall kunna få fortsätta att krångla till det för alla som behöver deras hjälp. Min fru och jag har också brottats med byråkratiskt krångel här i landet. Men vad som får oss att acceptera detta lättare är att vi hade 10 gånger värre byråkratiskt krångel i Brasilien. Och detta var även en av de orsaker som fick oss att ta beslutet att flytta hit till Portugal. Här går det i alla fall oftast att diskutera med byråkraterna och få till en lösning på ”problemet”. Detta var totalt omöjligt i Brasilien.

    • Ja varför inte krångla till det lite, haha! Menar dock absolut inte att peka ut Portugal som ett krångligt land. Jag tycker det mesta går ganska bra, och framförallt uppskattar jag att man får prata med en person vid de olika myndigheterna. Det kan nästan vara värt att köa för. Det eviga inloggandet och all opersonlig kontakt i form av automatiskt röstsvar och dylikt som är vanligare i Sverige tycker jag kan vara jobbigt annars. Fast just den här tanten var sur är det anmärkningsvärt att hon är den första surtant jag råkat på. De brukar vara trevliga och hjälpsamma och ta sig tid att förklara och reda ut. Det uppskattar jag. Mycket ”krångel” beror nog också på att man gör fel för att man är ovan vid systemet. /Åsa

  6. Ja du Åsa … Vad ska jag säga? Trots att jag bor i ett annat land så är det samma sak här.

    Sonen går nu i en skola med fem parallellklasser, från att ha gått i en skola med ca 200 barn till en med 600.

    Inskrivning sker första veckan i juli. Har också funderat på hur de gör, mitt i sommaren och allt.

    Och de där förbannade j-a papperen! Kommunkontoret! Hade kunnat strypa surtanten jag hade! Men eftersom poliskontoret ligger två meter ifrån samt att det tår en polis inne på kommunkontoret så får man sansa sig.

    Administration är verkligen inte dessa länders starkaste sida! Och jags er ju så fort hur de skulle kunna göra det liiiiiite enklare. Men då skulle väl någon gnälla för den personen fick inte stämpla. Dessutom skulle väl en hel yrkeskår inom stämpelmaffian gå under.

    • Åh, ska ha gå i spansk skola nu? Vad spännande i så fall! PS. Se mitt svar till Urmas – jag tycker inte de är så krångliga ändå, det är nog det där med att man är utlänning som krånglar till det, att man är ovan. Jag har högst personlig erfarenhet av krånglig byråkrati i Sverige också så jag är inte beredd att säga att det är typiskt portugisiskt. /Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *