Att släppa taget

Man visste ju att den skulle komma, en tid i livet när man inte längre kunde hålla barnen i handen jämt, när man inte alltid skulle veta var de var och med vem. När de skulle vara ute så sent att man inte orkade hålla sig vaken för att vänta på dem, men att den skulle komma redan? Det kunde jag inte tro.

Inte heller kunde jag tro att jag skulle klara det så bra som jag gör, jag som var världens hönsmamma när de var mindre. Som nästan ville ryta som en björnmamma när någon som inte var jag ville hålla dem i famnen, som grät vid tanken på att jag skulle behöva lämna dem på dagis och börja jobba. Som inte ens lät dem gå ut och leka på tomten utan uppsikt. Som inte pallade att stretcha navelsträngen så långt som till lämna hemmet utan barnen och att ha barnvakt utan hellre stannade hemma. Så var det under de första (tre, fyra, fem?) mammaåren, kanske med något undantag som mest var traumatiskt. För mig alltså. De som kände mig då och vet hur jag var skulle nog inte känna igen mig nu.

Om någon sagt till mig då att jag skulle låta Frida åka iväg från en bensinmack i en bil med en karl jag bara träffat en gång som hastigast. Om någon sagt att jag skulle skratta åt att min nioåriga dotter sov borta efter en fest och jag inte visste hos vem. Jag hade inte trott dem.

Ni tror mig kanske inte heller, men det är sant. Både navelsträngen, tårarna, bensinmacken och skrattet har hänt. Plötsligt är det alltså så, att jag står på en bensinmack i Estoril och ser min dotter kliva in i en bil och följa med en karl som jag bara träffat på stranden en gång. Jag vet att han heter Nuno och är surflärare och var ute i vågorna med ett gäng barn i Fridas storlek när han träffade Sverker och Frida som var ute och paddlade. På stranden börjar vi prata och byter telefonnummer. Det kändes precis som den surfskola vi föreställt oss att Frida en dag skulle gå i, men inte hittat fast vi hört oss för och googlat och mailat och spanat.

 

 

När Nuno sms:ar och säger att han kan hämta upp Frida vid macken till nästa surflektion känns det som den naturligaste saken i världen. När han sedan sms:ar och frågar om det är okej att han lämnar Frida vid macken och att hon väntar där tills vi kommer känns det också okej. Jag har kommit långt i min släppatagetprocess. Kanske för långt?

Det underlättar att vi har skaffat mobiltelefoner till dem. Annars vet jag inte hur jag hade hittat Jonna på Allhelgonadagen, men antagligen hade hon dykt upp så småningom, i festklänning och smink efter Halloweenfesten kvällen innan. Det här var en fest för de under femton och den hölls på sociedaden. Sedan skulle hon sova hos en kompis, men under kvällen ringde hon och frågade om det var okej om hon sov hos kompisens mormor i stället, eftersom kompisen skulle sova där. Ja, för min del var det helt okej om hon sov hos dansmormor. Ring när du vaknar, sa jag. Vi behövde åka och köpa skor.

Frida var och surfade med Nuno och sitt nya gäng när jag fick tag på Jonna nästa dag och sa att jag skulle komma och hämta henne. ”Okej mamma, jag ska bara kolla var jag är!”, säger hon då glatt och tar telefonen från munnen och ropar till sin kompis: ”Constança, var är vi?”. Tydligen var de hemma hos någon som hette Tia Lina, som efter en stund kom till luren och gav mig väganvisningar till en del av byn jag aldrig varit. Tia Lina hade jag heller inte sett förut kunde jag konstatera, men jag kindpussade henne och sa obrigada hundra gånger innan jag åkte hem med Jonna. Varför de sovit hos Tia Lina istället för hos mormor vet jag inte, men det hade tydligen gått bra.

Där var hon ju!

 

Att Jonna varit ute på fest så sent att jag inte orkat sitta uppe och vänta på henne har hänt flera gånger. Första gången var hon nog inte ens sju år gammal, men att jag inte ens visste var hon sov var första gången. Jag hade kanske tippat på att det skulle dröja några år till, kanske 7 -8 år till med både och, men nu är den alltså redan här, den tiden.


Det känns helt okej att Frida kliver på bussen till skolan själv varje dag. Det känns helt okej trots att jag vet att hon för att komma in på skolan måste gå igenom klungor med ungdomar som hon bara når till knäna och som röker något som luktar sött. En dag berättade hon att en av dem tittat ned på henne och frågat om hon inte var lite för liten för att gå i skolan. ”Bråka med någon i din egen storlek!” blev Fridas svar och på det fick hon en high-five som hon väl behövde ställa sig på tårna för att nå.

De är inte rädda. De är redo. Den tiden är redan här när jag inte kan hålla dem i handen jämt.

 

Comments
  1. Wow. Min äldsta är 9 och idag har han med sig både telefon (den ligger annars oftast hemma) och egen nyckel. Vi får se om han går hem själv från fritids, vid vilken tid, eller om han hänger med en kompis, som igår. Lite ovant att inte båda barnen väntar på mig på skolgården!

  2. Fantastiskt! De kommer att bli (är redan) självständiga tjejer som kommer att klara sig fint i livet.
    Även om du kanske aldrig riktigt kan sluta oroa dig!

  3. Ang ovan kommentar. Ja, det har jag också hört, att mammor i Portugal kan vara lätt överbeskyddande, haha. Men med tanke på Fridas kommentar till ungdomarna så behövs det kanske inte? 😛 Bra jobbat Frida!

  4. Det är ju möjligen än mer fantastiskt att du släpper taget i en kultur där det händer att föräldrar följer ”barnen” till första dagen på universitetet!

    • Är det sant? Det var jag inte medveten om! Jag vet ju att många bor hemma länge, typ hela livet ibland, men det har ju sina ekonomiska orsaker för det mesta. Och att släktbanden är starka. Här i byn finns det en känsla av att alla barn är allas, och det har nog bidragit till att jag känner mig trygg och att de känner sig trygga. (Fast vi har varnat dem för främlingar!)

      • Dessvärre (tycker inte bara jag utan många av mina vänner och kollegor som är mer portugiser än jag) är det så. Jag har en rad exempel på hur mamma har blivit SÅ ledsen för att avkomman inte kom in på universitetet på hemorten utan någon annanstans och därmed vid 18 års ålder flyttar hemifrån. Måndag till fredag vill säga. Fredag kväll drar hen hem med en full väska tvätt. Söndag kväll tillbaka till studieorten med rena strumpor och matlåda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *