Husets historia

En sak som är är spännande men också lite läskigt och ibland till och med äckligt med att köpa ett gammalt hus är att det har en historia. Ett nybyggt hus är en ny och fräsch start medan ett hus med historia har nötts av de människor som bott där och bär på deras minnen. Okända människor har somnat, vaknat, skrattat, gråtit, delat sina liv eller varit ensamma, varit lyckliga eller olyckliga mellan husets väggar. Deras liv sätter sina spår i huset.

Huset vi bor i har en kortare historia. Det byggdes av en Senhor si och så som jobbade på Cámara Municipal (men ändå inte hade vett att se till att huset var helt lagligt) och hans fru som var konstnär som målade kaklet i badrummen och köket. De sålde det till Senhor si och så som livnärde sig som investerare och sålde huset till oss för att han kände att huset var för stort när han upptäckte att han och hans ryska fru inte kunde få barn. Det är i alla fall vad han sa till oss, men det rimmar väldigt illa med mängden preventivmedel som spolats ned i husets toalett. Säkert ett kilo kondomer blev en otrevlig överraskning för oss en gång när det blev stopp i husets avloppssystem. Vi funderade faktiskt på att ringa husets förra ägare och berätta om sambandet mellan kondomer och barnlöshet men det gjorde vi ju inte. Fast vi tyckte det var konstigt. Och äckligt.

Det stora gröna husets historia vet vi mycket mindre om. När vi var på visning bodde där bland annat en 97-årig dam i ett av rummen, så där fick vi inte gå in. Annars hade hon kanske kunnat berätta för oss om det århundrade som nästan förflutit sedan huset byggdes. Om allt som förändrats och förnyats runt kring huset och i världen i stort medan huset fått stå där ganska orört och bara åldras och förfalla.

Googlade efter bilder på området från 30-talet och hittade denna.

 

Vi trodde först att det var den gamla damens hus och att det var hennes barn eller barnbarn som sålde det för att hon blivit för gammal för att bo kvar eller så. Vi tänkte att hon kanske flyttat in i det nybyggda huset när hon var i våra döttrars ålder och bott där sedan dess, men det kan inte stämma. Det förstod vi när vi träffade familjen som sålde huset.

Inte mindre än tio personer infann sig hos notarien när vi skulle skriva på köpekontraktet. Fem par som väl var mellan 50 och 60 år gamla, vilket var det första som inte stämde. Inte kan väl en 97-åring ha fött fem barn när hon var 40-50 år gammal? Samtidigt var de för gamla för att vara hennes barnbarn och även om det inte varit för åldern, inte skulle väl de här trevliga och stiliga människorna låta sin mormor eller farmor leva i sådan misär? I rummet där den gamla damen bott upptäckte vi att man hade försökt täppa till hål i golvet. Ändå fanns där en hel del råttlort. 

 

Dessutom står det Angola som födelseort på samtliga syskon i köpekontraktet. Kanske var familjen en av många som återvände till Portugal från de förra kolonierna efter frihetskrigen och revolutionen 1975. Kanske köpte de huset då, eller kanske tillhörde det redan familjen. Jag ville inte fråga alltför mycket, men jag hade velat veta.

På husets övervåning bodde i alla fall en av de säljande syskonen kvar. Det syns tydligt på väggar och tak att hon kedjerökte och det känns tydligt på lukten. Innan hon flyttade ut för gott rökte hon en sista cigarett (eller två) stående vid fönstret. Kanske beundrade hon utsikten en sista gång. Havet som glittrade till mellan hustaken. En båt på horisonten. 

 

 

Vi får anta att den 97-åriga damen på nedre botten var en hyresgäst. Kanske en av många hyresgäster i Portugal som betalar hyror från förr. Hyror som ligger under eller kring 50 Euro i månaden och som i och för sig är rimliga i relation till de orimligt låga pensionerna som många av de äldre i Portugal har, men som gör det omöjligt för hyresvärdar att ha råd att hålla efter och renovera sina fastigheter, vilket i sin tur är skälet till att många fastigheter står och förfaller.  

…50 Euro eller mindre i hyra.” Jag läser om bland annat de gamla hyrorna i Klas Lundströms bok ”Portugals vinter”. (Jag läser den som e-bok på Storytel)

 

När jag tänker efter var det två av rummen vi inte fick titta in i, och igår när vi var vid huset och städade kom det förbi en äldre man på moped och frågade efter Nuno. Antagligen samma Nuno som fortfarande fick post i brevlådan. Räkningar förstås. Nuno bor inte här längre, sa vi och tyckte lite synd om Nuno för det ett tag. Men så tänkte vi på golvet i rummet som måste ha varit hans, och på köket och badrummet han delat med den 97-åriga damen. På golvet i hallen mellan hans rum och köket. Och på soporna som fyllde det gamla badkaret på bakgården utanför hans rum.

En del av golvet hade de gjutit upp, men även resten var ganska ruttet.

 

En sorts kompost som innehöll allt möjligt äckligt.

 

Vi vet egentligen inte så mycket om husets historia, men hittade en hel del spännande saker i huset som vittnar om att där bott människor som vaknat, somnat, skrattat och kanske gråtit. Som levt delar av sina liv där. 

 

Vi skickade in barnen i de trånga prången på vinden.

En stor låda som var helt omöjlig att få ut. De måste ha byggt den därinne! Sverker fick slå sönder den för att få ut den.

Gamla spelmarker från casinot i Estoril.

En trave gamla aktiebrev!

Någon sorts fläkt?

 

En låda maränger.

Ett kort med påven och några helgon.

Någon gång har det tydligen bott barn där också!

 

Denna dam med en spindel bakom örat har nog övervakat köksarbetet i många år. 

 

Och i diskhon en hummer av porslin.

 

Det är som sagt lite läskigt och ibland lite äckligt med gamla hus men också spännande. Fast kanske är det ändå husets framtid som är mest spännande just nu. 

Kommentarer
  1. Så spännande med att renovera ett gammalt hus! Vårt senaste hus var från sekelskiftet och vi hittade allt möjligt i det. Nu bor vi ju i husbilen, kanske vi kan få komma förbi och säga hej när vi passerar i febr/mars? Vi tror vi vill köpa hus i Portugal i framtiden och det hade varit intressant att höra mer om processen.

  2. Att ta hand om ett gammalt hus är att vara kulturbevarare – bra beslut att köpa ”Det stora gröna”! Men spara lite av allt då ni renoverar – tapeter, färgprover, konstiga prylar. Blir kul delar av ”husets historiebok”. Så har vi gjort med våra gamla hus från 1700- och 1800-tal. Tack för ett härligt reportage om alla ”fynd” – ser fram mot fortsättningen.

    • Ja det är en bra idé Bengt! Från 1700-talet! Det är ju nästan ofattbart gammalt! Låter spännande! Då var sllt verkligen annorlunda. Tänk att hus kan stå kvar från den tiden!

  3. Haha, schysst att skicka in ungarna där i prången och kattvindarna! Fast de se ju glada ut så … Antar att det måste ha varit väldigt spännande för dem också.

    Ja, kolla aktiebreven! Annars kanske de kan bli en häftig tapet på en vägg, ser ut att vara en del.

    Det är lite sorgligt på något sätt att se sakerna … Leksaksbilen, var den älskad, var det ett syskon som gömde den där, glömdes den bort när mamma ropade att nu är det mat? Barnsängen kanske man kan lägga en botten i, använda som vedkorg … På bilden ser den fin ut men det är ju svårt att se skicket på den egentligen.

    Förstår dock precis känslorna, äckligt är nog bara förnamnet emellanåt.

  4. Huset kommer att älska er om ni renoverar det till dess forna glans! Underbart med ett hus med historia!
    Tror mig veta att vårt lilla grekiska hus tycker om oss för att vi bevarar det och inte bygger om det till oigenkännlighet.

    • Flera av grannarna har faktiskt tittat förbi och gratulerat och uttryckt glädje över att huset inte ska rivas och ge plats för något modernt. Det kändes bra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *