Vatten under broarna

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag skrev här sist. Det är alltså en metafor för att tid – mer än en månad –  har förflutit och kanske även att mycket har hänt under denna tid. Tid som forsar fram alldeles för snabbt, så snabbt så jag bara flyter med som en timmerstock på min barndoms älv och inte hinner stanna upp och skriva.

Hinner knappt hålla huvudet över ytan ibland, men tar det en dag i taget och försöker flyta med så gott jag kan. Det är väl åldern och det där med att tiden går snabbare när man blir äldre. Det här året utgjorde ju mindre än en femtiondel av mitt liv, och försvann i ett nafs, som Sverkers fingertopp. Ändå har mycket hunnit hända. Det mesta som hände innan Marocko verkar jag ha skrivit om, så vi tar det därifrån. Det känns inte som att jag minns längre tillbaks än så, vilket är ett gott skäl till att skriva här så jag kan kolla här sedan vad jag haft för mig, ifall jag undrar.

Knappt hade jag packat upp efter marockoäventyret så fick jag en inbjudan till England. En inbjudan som jag inte kunde tacka nej till fast jag försökte komma på alla möjliga ursäkter. Det var i och för sig 12 veckor mellan resorna ser jag nu när jag kollar efter, men vart tog de vägen, de där veckorna?

Jag får kolla i mitt reservminne – bilderna i kameran. Där ser det ut som att jag haft det lugnt och skönt. Jag har tydligen sprungit med  vildhästar och badat i havet, sett jungfrun bada, firat Sverkers födelsedag och varit i Lissabon.

Varje lördag har jag varit i Lissabon, med dottern som går någon sorts utbildning inför inspelning av en teveserie som jag inte vet om den blir av, men hon tycker det är kul i alla fall. Då går jag omkring där och ser mig omkring. Ibland ensam, ibland inte.

Man kan aldrig ha för många lissabonbilder.

På stranden med hunden.

Den här stranden var årets favoritstrand.

Ibland kommer högvattnet som en överraskning.

De fina hästarna som jag ofta springer på uppe i bergen.

 

 

Sverkers födelsedag var en av de där lördagarna i Lissabon

Firades med en promenad längs floden och en båttur över till andra sidan, där vi åt varsin churro. En friterad grej.

 

Det som inte syns på bild och som jag inte heller skriver om är nya jobb/ uppdrag som tar mycket tid och energi. Man kan konstatera att det är flera gånger jobbigare att ha flera olika små jobb för olika uppdragsgivare än ett heltidsjobb, som jag ju hade ett tag.  Man blir lite splittrad och det blir svårare att planera och hålla rutiner. Det är väl därför jag kunde skriva ett inlägg varje dag i november i fjol, fast jag jobbade mer, och inte skrev något inlägg alls denna november.

Det och så det där med att när jag väl har en lugn stund, så somnar jag. Det kanske också har med åldern att göra, det där med tupplurarna, eller att jag sover dåligt på nätterna. Drömmer konstigt och vaknar, somnar igen och väcks av hundar eller stora barn som ska hämtas och kan inte somna om.

Man kan också konstatera att barnen inte syns lika mycket på mina bilder längre. De har egna bilder nu. Förr åkte vi till stranden eller på andra utflykter hela familjen, men sedan denna sommar åker de till stranden med sina kompisar och hittar på saker med dem i stort sett varje ledig stund. De kommer hem och byter om och talar om att de behöver pengar eller skjuts ungefär. Ringer framåt morgontimmarna och är på byfest i någon grannby och så får man hämta hem dem och en drös andra ungar som också ska sova över.

Så var det, mellan Marocko och London. Det var augustifest i vår by, sedan Festas do Mar i Cascais, som höll på i två veckor tror jag, med livemusik flera kvällar i veckan. Sedan var det byfest i Almoçegeme två helger i rad, och någon annan by, vilken det nu var. Sedan var det São Martinhofirande i en annan grannby med DJ som spelade så det dånade ända hem till oss och party på Sociedaderna och så den stora Halloweenfesten. För tjejerna alltså. Själv skulle jag aldrig orka med allt det där.

Vi har också varit på diplomutdelning på tjusiga casinot i Estoril, där båda barnen fick diplom för att de skött skolan bra ännu ett läsår.

 

Sedan åkte vi alltså till England, Jonna och jag, och efter det har det varit en hektisk höstmånad med Lissabon och spektakel varje helg och en surftävling och faktiskt en hel del svampplockning!

 

Silver i kommunmästerskapen i tuff konkurrens och tuffa vågor

Flera kilo gulingar!

Två fantastiska spektakel har vi sett i november. Båda såg vi två gånger.

 

Däremellan har jag haft ovanligt många kurser, så jag har suttit många kvällar vid datorn och undervisat svenska. Så förflöt livet, en dag i taget, en vecka i taget, en månad i taget. Nyss var det sommar och plötsligt är det nästan jul och ännu ett år är snart till ända. Ett år som började ganska dåligt med en riktig svacka faktiskt, men som tagit sig ganska bra på många sätt. Och än är det inte slut.

När jag kom tillbaka hem från England var det nystädat på kontoret!

 

Man kan också sammanfatta 2022 som året då vi gick från torka till översvämning. Förra vintern regnade det ju knappt, vilket var skönt på sätt och vis, men inte alls bra på andra sätt och vis. Det har varit ett torkans år, tills regnen äntligen kom, och som de kom när de väl kom! Nu drabbades vi i stället av översvämningar. Eller vi och vi. Vi har klarat oss med några mindre läckor, men skadorna är stora på många håll i landet. Alldeles för mycket vatten har runnit under broarna på för kort tid nu, så det svämmat över alla brädder på många håll och in i hus och hem hos folk. Man ska inte be om regn, sa en granne, man ska be om bröd.

Dammen som brukar vara full ända upp till trädlinjen var bara en grund pöl i somras.

Bilder av översvämningar över hela Portugal översvämmar mitt facebookflöde. Så här såg det ut i Cascais igår, och mer regn är på ingång.

 

Inlägget om London och om den blå staden i landet som slog ut Portugal från fotbolls-VM kommer förhoppningsvis snart, nu när jag hittat tillbaka hit. Nu kommer en riktig regnskur in från havet och jag ska snart logga in och ha en kvällskurs.

Kommentarer
  1. Äntligen ett inlägg! Även om jag sällan kommenterar så är det alltid lika roligt att läsa om vad som händer i ert hörn av världen 🙂

  2. Separationsångest när barnen ”försvinner” på egna upptåg känner man igen :/

    Hur är det med superhanterverkaren/surfaren/hunken Sverker? Är han tillbaka i gammal god form och kan snickra igen?

    Är relationen mellan bithunden och Sverker liiiite stel :)?

    • Den surfande snickaren är vid gott mod igen och har bara lite fantomsmärtor där fingret var, men jobbar på för fullt och har försonats med hunden förvånansvärt bra. Separationsångest är bara förnamnet, tycker jag. Existentiell ångest är efternamnet.

  3. Vad roligt att du skriver igen :D!
    Kantareller i Portugal – det hade jag ingen aaaaning om att det fanns! Fina var de också.
    Ja, vädret/klimatet är verkligen inte som vanligt lägre. Tyvärr. Lagom är bäst.
    Önskar dig en riktigt God Helg!

  4. Du har varit saknad här ska du veta men det är ju så livet är ibland, att vattnet rinner alldeles för fort under broarna. Hoppas det fortsättningsvis rinner lagom fort så vi får glädjas av dig här.
    Önskar er en skön jul!

Lämna ett svar till Åsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *