Sådant som inte får hända eller En blodig lördag

Det var en lördag i oktober som olyckan var framme. Frida skulle ha skjuts till en grej i Lissabon och Jonna hade hängt med. Vi hade lämnat av Frida och tänkte passa på att gå på tjuvarnas marknad, eftersom det var lördag – marknadsdag – och vi hade några timmar att slå ihjäl innan Frida skulle hämtas. Sverker hade valt att inte följa med utan skulle pyssla med något av sina projekt här hemma i lugn och ro. Trodde han.

Vi stod och tittade på örhängen när telefonen ringde. Sverker? Han brukar aldrig ringa. Han vet knappt hur man använder mobilen. Han vet nästan aldrig var den är, svarar sällan när man ringer och ofta ligger hans mobil bara urladdad någonstans, men inte nu alltså. Nu ringde han plötsligt upp. Vad kunde han vilja? Hoppas inget hänt! –  man vet ju aldrig.

Sedan ett par år tillbaka – jag vet inte när det började – har jag burit på någon sorts oro över allt hemskt som kan hända och varje gång det ringer eller för den del plingar till för att ett meddelande eller mejl trillat in i telefonen hinner jag tänka – vad är det nu som hänt? och föreställa mig allt möjligt hemskt.. Det brukar ju inte vara något hemskt, men den här gången var det det. Den här gången var det hemskt.

Jag tror aldrig någonsin jag kommer att glömma det där samtalet från Sverker. Aldrig har han låtit så förtvivlad och panikslagen. Först hörde jag bara det – paniken och förtvivlan, och sedan hörde jag orden. Han har bitit mig. De slogs. Fingret. Fingret är borta. Han bet av mig fingret. Fan! Fan! Fan! Det är borta!

Där står jag, ena sekunden och tittar på örhängen med Jonna och tycker att livet är bra härligt ändå och nästa sekund ser jag galna hundar och blod som sprutar framför mig och hör Sverker svära och gråta, ensam därhemma eller var han nu var. Med ett avbitet finger. Eller utan, rättare sagt. Jag blir knäsvag bara jag tänker på det och jag hör att Sverker är helt utom sig. Samtalet bryts dessutom.

Jonna, som också tittade på örhängen i godan ro alldeles nyss, har också fattat att något är fel. Ena stunden håller jag henne i handen och tittar på krimskrams och sedan står jag plötsligt där och ropar NEJNEJNEJ! Sverker!!! NEJ!! in i mobilen och hon vet ju inte vad som hänt – bara att något är fel. Väldigt fel. Mamma, vad händer?! MAMMA? Hon ruskar om mig.

Pappa, säger jag. Pappa har blivit biten. Vi måste åka hem. Jag tror han är hemma. På vägen (språngmarschen) till bilen kommer vi på att vi ska ringa till en kompis som bor nära. Jorge! Ungarnas thaiboxningstränare. Kanske kan han springa över och fixa ambulans eller se till att Sverker inte ligger avsvimmad och förblöder innan vi hinner hem. Jonna ringer. Jorge ska genast springa över. Det är bra, eller i alla fall känns det lite bättre. Bra är det ju långt ifrån.

På vägen ut ur Lissabon och hemåt släpper den första chocken och Jonna börjar gråta och säger att hon först trodde att pappa fått en hjärtattack när hon hörde mig skrika i telefonen. Jag gråter också och svär över trafiken, och allt. Faaan! Innan vi hunnit hem ringer thaiboxningstränaren och säger att han redan är på sjukhuset med Sverker, så vi åker inte hem, utan tar avfarten till sjukhuset. När vi kommer dit sitter Sverker i väntrummet på akuten med en blodig handduk kring handen och ett orange armband – vilket indikerar att han klassats som näst högsta prioritet. Han ser så ynklig ut där han sitter. Blek och skärrad. Hur handen ser ut vill jag inte veta, men jag ser ju blodet, och jag vet ju att ett finger är borta. Fem minuter efter att vi kommit ropar de upp hans namn, eller de försöker i alla fall. Det är ju inte det lättaste att uttala.

Vi får veta att han måste vidare till kirurgi, på ett annat sjukhus, inne i Lissabon. Han får sprutor för difteri och stelkramp och får sedan åka ambulans in till Lissabon. Det är då vi kommer på att Frida är kvar i Lissabon och att det är dags att hämta henne. Hon får nu stå och vänta medan vi kör tillbaka in till stan för att hämta henne och berätta också för henne vad som hänt. På vägen hem gråter hon också. Över pappas finger och över Roxy. Roxy, som var kvar hemma och som hade bitit av husse ett finger.

Här är Roxy i sin favorithörna. Jag har ju skrivit tidigare någon gång om att han är ganska jobbig. Vi har investerat i lektioner hos hundtränare och tycker att det blivit mycket bättre. På senare tid har vi konstaterat att han blivit så snäll så. Bara någon dag innan detta hände satt vi och pratade om det.

 

Roxy mötte oss i hallen, lika glad som vanligt, den jäkeln. Han hade ju inget minne av vad som hänt, men Sverker lär ju aldrig glömma det och i väntrummet berättade han för mig, innan han fick åka ambulans till stora sjukhuset i Lissabon, och senare i veckan ska jag berätta för er vad som hände, och vad som hänt sedan den där lördagen, som i alla fall slutade med att vi fick hämta hem Sverker. Det som var kvar av honom, som jag sa, i ett försök att vara rolig mitt i eländet.

När Sverker ringde från sjukhuset i Lissabon och fingret hade kapats av ytterligare och sytts ihop hade det nästan börjat skymma och jag fick åka till Lissabon för tredje gången samma dag. Där stod han, utanför akutmottagningen, med handen i bandage. Med sig hade han recept på antibiotika och smärtstillande och något annat och strikta förmaningar om att få förbandet bytt regelbundet och vara noggrann och uppmärksam och försiktig med såret, för om det inte läkte bra skulle de behöva kapa stumpen som var kvar också, och i värsta fall hela armen.

I och med att sommaren blev så lång och varm har vi haft onormala mängder flugor ända in i oktober. Vidrigt, speciellt när man har ett sår som ska läka vill man inte ha sådant rötmånadssurr omkring sig, så vi lade Sverker i en kokong.

Roxy vill gärna vara nära husse hela tiden. Man undrar hur mycket han begriper. 

Olyckan sneglar på Sverker.

 

Jag försöker föreställa mig Sverker med bara en arm. Jag känner ingen som använder och behöver sina händer och armar så mycket som Sverker. Ordet händig är nästan en definition av honom, eller om det är han som är en definition av det ordet. Måtte detta läka som det ska. Måtte det läka bra. Hur ska det bli annars?

 

 

Kommentarer
  1. Pingback: Ett sorgligt slut – Bortugal

  2. Pingback: Vatten under broarna – Bortugal

  3. O, neeej, så hemskt! Just Sverker av alla människor som gör som mycket för hundar att råka ut för det! Såret kommer att läka och hoppas att själen repar sig med tiden!

  4. Pingback: Inte bara (finger)toppen – Bortugal

    • Det var min första tanke också men Sverker vill inte. Svårt beslut. Vi väljer att tolka det som att fingret råkade komma emellan. Hunden attackerade ju egentligen inte Sverker.

      • Som jag säger i ditt följande inlägg. Ingen anledning till oro angående Roxy. Han gjorde allt rätt. Han hade ingen konflikt med Sverker. Det var mer som när min pappa kapade ett finger i snöslungan, han skulle aldrig stoppat dit fingret. Jag blev biten i handen av min Fårhund när jag försökte avbryta gräl mellan henne och pappas bordercollie. Hon kastade en talande blick över axeln ”…vad skulle du dör och göra då? Dumkärring!”. Också handen i kläm av misstag, ingen större skada, stelkrampsspruta och plåster. Däremot har vi avlivat en annan stor hund pga högmod och aggressivitet – honom var det fel på på riktigt, kunde inte följa basala regler.

  5. En förfärlig historia, och jag förstår precis det där med oron för det hemska som kan hända. Jag tar emot alla samtal på mobilen lätt skräckslagen. Låt oss tro på att läkarna gjorde ett bra jobb och att allt går bra nu. Här brukar man få hjälp antingen på sjukhusets ambulatoriska klinik eller på vårdcentralen att lägga om förband, och det är alltid en extra trygghet. Hoppas ni också har den möjligheten.

    • Han fick snabb och bra vård och uppföljningen har varit bra. Han får hjälp med att sköta såret och byta förband hemma. Hembesök – lyx tack vare vårdförsäkring.

  6. Jag blev själv skärrad när jag läste ditt inlägg igår kväll, behövde lite tid att ta in det. Allra varmaste hälsningar till Sverker från Jesús och mig. Vi tänker på honom. Hoppas att allt går så bra det bara kan.

  7. Vilken förfärlig händelse och chock för er alla! Så många känslor att hantera!
    Att Sverker kunde stå på benen efter en sådan hemsk händelse och kunde komma hem samma kväll låter alldeles otroligt för mig. Jag hoppas innerligt att läkningen av såret går som det ska och att ni alla ska få må bra snart igen!

  8. Men kära nån, så alldeles förfärligt! Hoppas verkligen att skadan läker som den ska så att Sverker blir så återställd som möjligt!
    (Ska ni verkligen ha hunden kvar? Tänk om den biter igen? Någon av flickorna?)

    • Svår fråga, och att det var hunden och inte typ en maskin / kniv eller så gjorde det hela mycket värre. Sverker vill ha kvar honom och säger att det var en olycka och inte en attack. Vet inte om han har rätt, men ingen av oss är rädd för hunden.

  9. Så fruktansvärt. Hoppas att det läker fint så att inget mer ingrepp behövs. Vet inte om jag skulle vilja behålla en hund som bitit, svårt att lita på den i framtiden. Men allt ordnar sig säkert och snart är din man i full gång med att snickra och dona.

  10. Stackars Sverker 😥
    De har så vassa tänder och blixtsnabba när det hettar till. Jag råkade också på att bli biten i höger långfinger av min hund. Åkte också till akuten.
    God bättring.
    Christian

      • Tack, vad fint av dig, det läkte med honungs bandage om jag inte minns fel. Det var också en olyckshändelse, min hund ville egentligen inte skada mig.
        Bränderna är fruktansvärda.
        Men jag flyttade ifrån serra da estrela och bor numer i närheten av Sagres igen. Bra vindsurfing där. Saknar ändå ibland bergen och fjällvattnet.
        Vänliga hälsningar
        Christian

Lämna ett svar till Anna i Portugal Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *