Min portugisiska språkresa

Hur lång tid tog det för dig att lära dig portugisiska? Det frågar mina elever ofta. De vill väl ha någon sorts riktmärke över hur lång tid det rimligen kan ta för dem att lära sig svenska. Detta är det långa svaret:

Min portugisiska språkresa började egentligen för 35 år sedan, på min första resa till Lissabon, med väldigt små och stapplande steg, men ändå. Varje resa börjar med ett första steg! Det första ord jag lärde mig på portugisiska var nog ”obrigadinho”. Så sade man ”Tack!” på portugisiska enligt den lilla ordboken vi köpte i en liten bokaffär någonstans mellan Chiado och Bairro Alto. Det var nog bland det första vi köpte på den resan och den kom till bra nytta.

Där någonstans

 

Det här var innan Google translate och andra språkappar, och innan portugiserna i någon nämnvärd utsträckning talade engelska. Inte ens Google maps fanns, så vi behövde fråga om vägen ett par gånger. Det hjälpte att min mamma kunde lite småfranska och jag hade läst en termin spanska, och så hade vi då den lilla ordboken som lärde mig fel ord för tack.

Senare lärde jag mig nämligen att ”obrigadinho” är en lite fjollig form av ”obrigado” som tack egentligen heter, och att jag dessutom som varandes av feminint kön egentligen ska säga ”obrigada” eftersom det är ett particip och ska böjas i femininum eller maskulinum. Det finns alltså ett kvinnligt och ett manligt tack i Portugal, men det visste jag inte då utan sade ett litet fjolligt manligt tack till alla. Kanske var det därför alla log mot mig?

Detta första möte med det portugisiska gav ändå mersmak och på hösten samma år anmälde jag mig till en kvällskurs i språket, eller var det kanske den där killen från Brasilien som jag träffade när jag tågluffade den sommaren som inspirerade? Nästan en hel hösttermin stannade jag i alla fall kvar i Ljusdal efter skoldagens slut en gång i veckan för att gå på en språkkurs i portugisiska, ledd av en brasiliansk lärare. Min drivkraft under de där åren var längtan bort, och jag visste att språk var min biljett.

Kontrasten till den övergivna genomfrusna köpingen i mellersta Norrlands inland och det Brasilien som vår kursledare berättade om mellan tragglandet med alla portugisiska ljud var enorm.

Det jag minns tydligast från kursen, förutom hur svårt det var med med alla tonande ljud och nasala diftonger var när läraren berättade om att det i parkerna i Rio ibland låg så mycket stjärnfrukt på marken att man måste fösa undan dem med fötterna för att kunna promenera. Sparka undan dem! Han hade med sig en för att visa (frukten, inte sparkandet) och skrattade åt hur vansinnigt dyr den var på Tempo i Ljusdal. Vi åt den med andakt. En smak från en annan värld.

Carambole, ett ord långt bortifrån för stjärnfrukt, en frukt långt bortifrån.

 

Det tog många år innan jag kom till Brasilien och vid det laget hade jag glömt det mesta jag lärt mig på den där kursen, men ett tag var jag verkligen på väg. Efter gymnasiet drog jag till London och där föll det sig så att jag delade lägenhet med två psykologer från Brasilien, som jag sedan skulle besöka i Salvador, Bahía. De kallade mig ”Osinha” (Åsinja) som är diminutivformen av Åsa. (Det är vanligt i portugisiskan att man lägger till –inho/-inha för något som är litet, eller för att visa ömhet, och jag är ju ganska liten)

Från fotoalbumet igen: En av brassarna, Letícia, och jag på en gata i London. Letícia Contrerias Braga (Så, nu hittar hon hit om hon googlar sig själv, och om hon dyker upp kan vi prata portugisiska med varandra nu!)

 

Jag fick alltså höra en hel del melodisk brasiliansk portugisiska med tonande svischljud och nasala diftonger under tiden i London, och det hände att jag följde med dem ut och dansade lambada, som var en fluga i London då. Med brassetjejerna pratade jag engelska men jag lärde mig också ordet ”Porra!” som de sade stup i kvarten åt allt från vädret till hur dyrt något var. Det uttalas ”Påha” på brasiliansk portugisiska och de påstod att de sa det i terapeutiskt syfte så då sa jag det också. Det fungerade, men det är inget jag kan använda här i Portugal. Mina döttrar har gjort klart för mig att det är en ”asneira”, det vill säga ett fult ord som man inte får säga, och jag är en lydig mamma.

När jag väl kom till Brasilien flera år senare hade jag tappat kontakten med de porrande psykologerna och mindes nästan bara ”obrigada”. Däremot hade jag tack vare en annan språkresa blivit ganska bra på spanska och klarade mig skapligt på det och kunde småprata med hotellpersonalen och andra och det gjorde jag så mycket jag kunde. En kväll blev jag till och med kallad till receptionen för att ”tolka”, då några finska turister blivit knivrånade och språkförbistringen mellan dem och polisen som inte talade engelska var total.

Här slänger vi in lite semesterbilder från Brasilien tycker jag!

Linda Olinda! (Vackra Olinda!)

Mina bilder, allihop. Tagna på en resa på jullovet 2004.

Pipa. Det hette så.

Fest heter “festa” och dans heter “dança”! Ibland är det lätt!

Sverker dansar samba!


 

”Tolka” från portugisiska fick jag också göra ett par gånger på högstadieskolan där jag undervisade i spanska, då vi hade två elever från Brasilien vars mamma varken kunde svenska eller engelska. Då fick jag anledning att friska upp minnet kring det där med veckodagarna, som inte alls heter samma på portugisiska som spanska, men vi lyckades reda ut det med.

Jag hade alltså varit och nosat på portugisiskan ända sedan min första resa till Lissabon, men väldigt sporadiskt och ytligt, så när vi skulle flytta hit fick jag ta nya tag och starta om, om inte på noll, så i alla fall på ett.  Olika faser av min portugisiska språkresa sedan dess har jag skrivit om här och här . Det har varit en lång och krokig resa, med långa pauser och omvägar och riktig fart framåt fick resan först när jag var på plats här i Portugal, gick en språkkurs och började använde språket dagligen.

Ändå  är jag inte framme, efter snart sju år här. Mitt standardsvar på frågan om hur lång tid det tar att lära sig portugisiska är alltid att jag ju fortfarande håller på och lär mig, att jag dagligen lär mig något nytt. Det är alltså det korta svaret, men även det går ju att utveckla med att erkänna att jag dagligen säger fel på en hel del och att barnen fortfarande rättar mitt uttal som aldrig kommer att bli perfekt och att det där med konjunktiv, det missar jag ibland, och ofta blandar jag ihop preteritum och imperfekt, som på svenska är samma sak, men inte i portugisiskan. Det går i alla fall inte en enda dag utan att jag lär mig minst ett nytt ord – en eufemism för att jag dagligen saknar och måste leta rätt på ord i nya situationer.

Jag är alltså långt ifrån fullärd, men numera klarar jag mig alldeles utmärkt i de flesta situationer, alltifrån att förklara för mina elever vad torkskåp och lattepappa är till att maila barnens skola angående ett misstag som skett och uttrycka mig tillräckligt snirkligt och högtidligt för att ingen ska känna sig påhoppad. Jag kan ringa skatteverket och fråga vilken momssats man ska ange om man fakturerar till utlandet samt maila olika företag och be om offerter på skjutdörrspartier. Jag kan också tjafsa med tanter i myndighetsluckor tills jag får rätt papper och en stämpel.

Jag kan även hänga med i och delta i samtal kring karnevalsdräkter till exempel, något som är väldigt aktuellt nu så här mitt i den sociala årstiden. ”Vi skulle kunna förstärka stjärtfenorna med skumgummifoder!” (dracalom!)  kan jag till exempel utbrista, men det har varit en lång resa dit, och den har gått via spanskan och språkkurs och tragglande av verb och texter, men framförallt via att jag använder språket dagligen i olika sammanhang.

Om man inte gillar att böja verb kan man också göra som Sverker, bara använda infinitiv! Inga böjningar på något alls, och hitta på de ord man inte kan. Huvudsaken är att man försöker! Sist hittade han på “parkir” för parkera. (Det heter “estacionar”, men budskapet gick fram!)

 

Min portugisiska språkresa har alltså en början i ett felaktigt tack men inget slut, och jag njuter av färden och gläds åt varje framsteg. Det finns många klyschor om att språket är nyckeln till samhället, bygger broar och så vidare, och de stämmer allihop.

Ibland när man uttalar något på ett främmande språk och blir förstådd känns det nästan lite som att man yttrat en trollformel, och den fungerar. Man når fram! Dörrar öppnas, ibland till en ny möjlighet, ibland till en annan värld. Senast upplevde jag det nu i januari på en liten resa som helt klart var en av mitt språkreselivs höjdpunkter, ett språkbad i en by som var så liten att den inte ens fanns på kartan!

Där fick jag språkbada i samtal om allt mellan avfolkning av landsbygden till recept på kanin, höra en annan portugisisk dialekt än jag är van vid och lära mig nya ord som corral, gado, enxado och foice, men det är en annan historia som jag berättar någon gång i februari.

Är du också sugen på att språkbada och språkresa? Det bästa sättet att resa om du frågar mig! EF språkresor har nyligen öppnat språkskola i Lissabon med kurser på olika nivåer. Skolan ligger inte långt från den lilla bokaffär där jag köpte min första portugisiska ordbok! Vågar du kan du bo hos en portugisisk familj under tiden du går kursen! Just den biten tycker jag låter extra bra!

Avslutar med några färska bilder från långpromenad i Lissabon!

Falar português?

 

 

 

Comments
  1. Hej, vi har 2 snart vuxna barn och planerar att flytta till Portugal, har du ngn bra husförmedling att tipsa oss om. Vi vill helst hyra ngt hus, och sen köpa när vi är på plats. Rekommenderar du ngt? var finns det bra surfplatser?

    • Hej!

      Rekommenderar facebookgruppen Svenskar i Lissabon eller Svenskar i Portugal i frågor som rör hyra hus, då jag inte har så mycket koll på det egentligen. Surf finns det längs atlantkusten och lissabonkusten!/Åsa

    • Jotack, bara bra kan man säga! Jag har fått flera pling från Sverige om att vi gått i repris. Det är ju bra med återvinning även av teveprogram, men jag undrar om man kan be att få en ny soffgrupp eller om det är för mycket begärt. Den gamla börjar bli lite sliten… det är ju nästan tio år sedan!

      /Åsa

  2. Vilket kul inlägg!! Så härligt att höra aty inlärning inte stannar. Brukar tänkaa på det i mitt jobb där jag träffar många som flyttat till Sverige i en senare ålder och lär sig svenska jättebra.
    Jag är dock såå sugen på att börja lära mig portugisiska.
    Jag pratar flytande “latino community i Sverige”-spanska efter många år med en latinamerikan och längre perioder i latinamerika men precis som du är inne på i inlägget undrar jag om/hur jag skulle klara att jobba på ett mer formellt jobb på spanska eller ha alla myndighetskontakter.
    Jag tycker iallafall att portugisiska är så otroligt vackert och har nu börjat fundera på någon kort kurs på plats dit man kan ta med familjen. Men är det förvirrat att sedan åka till Brasilien om man först lärt sig grunden i Portugal? Är det väldigt olika “dialekter” gällande ordförråd och uttal (förutom tu/voce)? Kanske borde försöka lära mig mer här i Sverige först (det enda jag gjort hittills är att lyssna på musik och läsa låttexterna och slå upp de ord jag inte fattar).
    Tack för en jättebra blogg 😀

    • Hej!

      Relationen mellan portugisisk portugisiska och brasiliansk är ungefär som den mellan brittisk engelska och amerikanska. Uttalet skiljer sig lite då den brasilianska varianten är lite mjukare och mer melodisk och den portugisiska liksom full av konsonanter. En del ordförråd skiljer sig också åt, precis som mellan US/UK engelska, men jag tycker det går lika bra att prata med brassar som med portugiser och de har inga problem att förstå varandra. Vissa ord som man får se upp med som “rapariga” som helt enkelt är “flicka” i Portugal och ett väldigt fult ord i Brasilien. En grammatisk skillnad förutom att de inte använder du-formen i Brasilien är att man inte har gerundium i Portugal. Estou trabalhando (working) blir Estou a trabalhar i Portugal (med infinitiv).

      Lycka till med portugisiskan!

      /Åsa

      • Hej!

        Njae! Nu kan jag faktiskt inte hålla med dig i jämförelsen mellan den portugisiska och brasilianska portugisiskan. För egen del skulle jag nog i stället säga att det väl är ungefär som skillnaden mellan svenskan och danskan, om inte ännu större skillnad?

        Efter 8 år i Brasilien och därefter 5 år här så har, främst jag, men också min brasilianska fru och hennes vuxna dotter stora problem med att förstå allt här.
        Vårt största problem är nog uttalet, då portugiserna, till skillnad mot brassarna, inte artikulerar så noga, vilket brassarna gör. Titta bara på en brasiliansk nyhetssändning och jämför den med en portugisisk så upptäcker ni vilken otrolig skillnad det faktiskt är. Portugiserna stakar sig väldigt och säger ofta “de” “de” “de” när brassarna talar mycket kultiverat och tydligt. Portugiserna mycket ofta liksom sväljer orden och pratar mycket otydligt.
        Men så är det ju så klart också “problemet” med att i det portugisiska språket finns många, i vårt tycke, mycket konstiga och faktiskt ofta mycket ologiska ord. Några exempel är: Comboio (konvoj) som heter Trem i Brasilien. Varför??? Autocarro (bil-bil??), heter ju Onibus i Brasilien. Ferro de engomar heter Ferro de passar ropas i Brasilien. Engomar betyder ju faktiskt att STÄRKA kläder. Engomar kommer från ordet GOMA som betyder just stärkelse. Vem stärker sina kläder nu för tiden här tro? Häromdagen hörde jag en kvinna säga att hon glömde sin “Chapeu” på fiket. Det visade sig vara ett paraply som här ofta benämns Chapeu de chuva!!! Vadå hatt för regn??? Varför heter det Ementa här i stället för meny? Varför heter det Ganga och inte Jeans här?

        Vi, och då främst jag, kan inte förstå varför portugiserna behöver distansera sig från andra språk för att på något underligt sätt visa att dom är annorlunda (stolta?)? Varför inte i stället försöka likna andra språk för att göra det enklare att kommunicera med besökare från andra länder?
        Lite charmigt kan tyckas men faktiskt också ganska jobbigt.Trots allt trivs vi väldigt bra här i Portugal!

        Ha det.
        Urmas

        • Hej!

          Jag utgick från min lilla erfarenhet här, men det är bra om det tillkommer fler perspektiv. Det tackar vi för! Jag upplever att det är lätt att förstå brassar och de jag känner verkar inte ha några problem med språket här. Det de brukar ta upp är att de reagerar på att vissa saker heter något helt annat, men det snappar de väl snart upp. Kanske upplever en del det som svårt och jobbigt, och har andra erfarenheter av detta, så är det säkert. Jag är ju ingen expert på detta, däremot tycker jag inte man kan säga att ord är konstiga bara för att de inte överensstämmer med eller liknar andra språk. Jag tror inte det har något att göra med att portugiserna vill distansiera sig eller vara annorlunda. Det heter väl som det heter helt enkelt! É só aceitar – bara att acceptera – brukar jag säga till mina elever när de tycker svenskan är ologisk och konstig! 🙂 /Åsa

          • Ett portugisiskt ord som svenska vänner tycker är mycket roligt är ”pastilha élastica” – tuggummi! 😀

          • Oj vad språk väcker känslor! Och relationen mellan den europeiska och den brasilianska portugisiskan, det är en laddad fråga… Det är ju inte så konstigt att det finns många ord som är annorlunda: det har varit två olika länder i nästan 200 år! Och det är ganska uppenbart att särskilt ord för sådant som har kommit till under de 200 åren är olika. Som tåg till exempel. Eller termer i excel. Själv tycker jag det är superdupermegafantastastiskt att genom att jag har lärt mig språket i ett litet land i ett hörn av Europa så har jag fått nyckeln till halva Sydamerika och all denna musik!!

  3. Ja det där var allt en lång och snirklig språkresa det! Glömde du bort nästan allt du lärt dig mellan de perioder du lärde dig? Intressant! Även detta talar för att språk är en färskvara som måste användas!

    • Ja, jag tror att det var mycket för att jag sedan fokuserade på spanskan (och annat) och det inte gick att hålla isär dem i huvudet. Jag hade ju heller aldrig riktigt använt språket tillräckligt mycket och kom aldrig speciellt långt med portugisiskan. Det var mest att jag “nosade på det”. När jag sedan lärde mig portugisiska via spanskan blev spanskan förstörd. De sitter nog på samma ställe i min lilla hjärna! Och visst är språk en färskvara, lite som kondition, men har man väl en viss nivå brukar det funka att värma upp och komma tillbaka i form med språkkunskaperna/konditionen. Jag skulle nog kunna få fart i både spanska och tyska igen om jag fick “värma upp”, men nu ligger de i träda till fördel för portugisiskan. 🙂
      Jag tänker också på tyskan som jag hade i sex år i skolan och sedan inte använde på flera år innan jag damp ned i Alperna och inte fattade någonting, men efter några veckor flöt det på. Det fanns ju där men man måste liksom träna sig i form och det är nog bara språkbad som funkar då. Mina elever som går intensivkurs i svenska i sex månader brukar hamna i chock när de sedan dimper ned i Sverige för första gången och ska använda språket “på riktigt”. De säger att de första veckorna känns det som att de inte kan någonting, men efter någon månad börjar de bli “varma i kläderna”./Åsa

  4. Jag uttryckte mig kanske lite fel innan, när jag skrev om språkfärdigheterna:) Det är också en färdighet/gåva att uttrycka sina synpunkter så att de lämna så lite utrymme för en annan tolkning som möjligt. Språkfärdigheterna är väldigt viktiga, både som Wilfred skrev och att klara sig i vardagen så som du skrev att du får hjälpa till. Jag vet det av egen erfarenhet, av att ha svenskan som andra språk. Dock är jag nyfiken på människomötena: hur mycket kan man lyckas att klara i vardagen (underförstått interaktionerna med andra människor) med lite språkfärdigheter. Där man har förflyttat tyngdpunkten från den logiska (språket) till den sociala (mänskliga). Kan det finnas skillnad på det viset mellan olika länder, beroende hur lätt i den sociala brukar “släpa in” andra människor? Ens sociala färdigheter har också betydelse så klart. Jag kämpar med att klara den finurliga svenska sättet att kommunicera utan att säga det rakt ut. När jag själv är van med mycket mer rak kommunikation. Även om jag är medveten att det är skillnad så klart även här – borde ha valt humanitärt yrke istället för teknisk:)
    Detta är absolut inte något generalisering utan mest nyfiken på mötena och situationerna:)

    • Jag svarade kanske också på ett sätt som kan misstolkas som lite grinigt. Jag tror jag var lite stressad just då när jag skrev över olika saker som jag måste ta tag i just för att Sverker inte riktigt är språkligt rustad för det. I perioder när jag jobbar mycket är det bra om alla i familjen är så självgående som möjligt..; Det var inte meningen att låta så, men jag gick igång på det. G
      Gällande det där med kultur och social kompetens spelar in i kommunikationen och ibland är lika viktigt som eller rentav viktigare än att kunna ord och ha rätt ändelser på dem har jag inga konkreta exempel just nu, men jag tycker man känner av direkt att kontakten är mer formell här. Kom förresten att tänka på ett avsnitt av “Spårlöst” när Tilde de Paula är i Chile och letar föräldrar till adoptivbarn och klampar in hos någon myndighet och kräver information och myndighetstanten sätter sig på tvären totalt för att Tilde inte visat tillräckligt mycket artighet och ödmjukhet inför hennes auktoritet.
      Det behövs också påpekas att portugiser rent generellt är otroligt tålmodiga och toleranta med att man misshandlar deras språk. Jag tror det är svårare i till exempel Frankrike och Spanien att hanka sig fram på bristande språkkunskaper (fördomar mot Frankrike men självupplevt i Spanien).
      Jag får skriva mer på temat någon gång kanske. Också om vad Sverker klarar och inte klarar 🙂

  5. Hej! Roligt att läsa och jag var frestad att skriva kommentaren på portugisiska, men även om jag talar språket bra – det är faktiskt mitt hemspråk även om jag har flyttad från Portugal och bor på Åland numera, eftersom min fru är brasilianska – så är jag fortfarande lite osäker då det kommer till det skrivna ordet. När vi talar, flyr orden bort med vinden, men på pappret (eller skärmen) hänger dom envist kvar.
    Min hemort där blev Viseu och nog har man vintrar där, även om det är sällsynt att det kommer snö, men kallt kan det vara! Och snö kan man hitta uppe i Serra da Estrela om man saknar den. I Guarda längre upp mot spanska gränsen snöar det åtminstone en gång per vinter.
    Annars så gjorde jag det samma som Sverker när jag bodde i Barcelona några månader i slutet på 80-talet; använde infinitiv hela tiden 🙂
    Men språket är ju som en nyckel till det inre livet i ett land. Innan man lär sej det, så lever man egentligen på ytan. Det är också lite som att vandra runt i en dimma. När man börjar lära sej språket lättnar dimman och man börjar skymta hur det egentligen ser ut.

    Lycka till vidare och hoppas ni inte får för mycket problem med ’a burrocracia!’

    • Välkommen till Bortugal, Wilfred!
      Också du verkar ha gjort en språkresa!
      Vi är i närheten av Viseu på bybilderna i inlägget och Serra da Estrela har vi varit i och åkt skidor. Det kan du läsa om ifall du letar lite i bloggarkivet! Gillar de där trakterna mycket!
      Du har rätt i att det är lite läskigt att sätta sina bristande språkkunskaper på pränt och att man behöver språket för att komma in och kunna delta i livet omkring en och samhället.
      Lycka till med burrokratin kan vi behöva! Tack!

  6. Mycket intressant att läsa, din kärlek till språket lyser upp även här. Fast jag skulle tycka att det är även intressantare att läsa om Sverkers portugisiska språkresa:) Och hur man kan klara sig med mycket mindre avancerat språkkunnighet. Det låter ju som att språkfärdigheterna är ändå inte den avgörande hur man klarar sig i vardagen. Du skrev också i en av dina kommentarer om nödvändigheten om kulturell kompetens och att uttrycka sig så pass högtidlig så att ingen känner sig påhoppat. Då blir jag nyfiken på dina erfarenheter av den sociala finliret mellan raderna:)

    • Ja, det är intressant, språk är ju mer än bara ord. Där ryms kultur och attityder också. Jag har fått intrycket att det fungerar bäst att vara lite snirklig när ska be om något (läraren, myndighetspersoner) snarare än gå rakt på sak och vara “offensiv” eller få det att låta som att det är ens rättighet /det vill säga den andres skyldighet att fixa det ena eller det andra. Så är det kanske överallt egentligen att det funkar bäst, men tonen man använder är annorlunda här. Sedan kan det vara så att man måste stå på sig, men man ska aldrig gå ut på offensiven. Eller något sådant. Man inleder också mail med väldigt formella uttryck som “Högt ärade Herr Magister” (typ) och inte “Hej! Fridas mamma här” eller så.

      Det där med att språkfärdigheterna inte skulle vara avgörande för hur man klarar sig i vardagen är inte alls sant. Det är ju jag som sköter all kommunikation med skola och myndigheter och så vidare, samt att det är mycket mer begränsat på jobbfronten om man inte kan portugisiska (bra!)

      Klara sig med begränsade språkkunskaper kan man ju, men då begränsat, i begränsade sammanhang. Det är helt klart en begränsning för Sverker att han inte kan mer, men klarar sig gör han ju. (Tack vare att han har mig;)

      /Åsa

  7. Vad bra du skriver. Mitt barn rättar mig ocksâ. Han tycker att det är jobbigare med min brytning än att jag säger fel tror jag. Kanske ändras med tiden? Jag skäms själv inte alls för min brytning eftersom jag tycker att jag ibland har ganska svag brytning… Däremot när jag är trött är det bäst att jag försöker säga sâ lite som möjligt… Jag skäms mer för att det ju ofta blir fel med “le” och “la” och att jag inte alltid vet om jag använder orden exakt rätt, med exakt rätt betydelse eller i rätt sammanhang. Att jag bryter tänker jag mig är lite charmigt. Ibland kan jag känna mig lite förorättad när andra tycker att de talar väldigt bra engelska men undrar hur länge jag har lärt mig franska utan att nâgonsin ha pratat ett ord engelska med mig… Franska är mitt fjärde sprâk säger jag dâ lite surt?

    • Nej, brytning är ju inget att skämmas för. Däremot gäller det att se upp så att man inte säger något helt annat än det man ville säga på grund av dåligt uttal, som när jag sa till mina elever att “anledning” betydde ração (hundmat) i stället för razão (anledning), haha! (En liiten skillnad i uttal av s-ljudet). Att man inte alltid vet exakt vad man säger, precis…
      Man blir som sagt aldrig färdig!

  8. Nackdelen med att flytta när man är liten, i mitt fall runt året, är att man tappar mycket av språket.
    Jag pratar en mycket basic vardagsportugisiska och önskar den var bättre men har inte orken(och kanske lusten) att ta tag i den.
    Då jag gärna läser både mycket och gärna är det ju synd att inte alls vara intresserad av portugisiska böcker utan föredra svenska och engelska.
    Jag är imponerad av hur du tagit tag i språket och hur mycket du kan och inser att finns viljan så har man vunnit hälften.
    Det är härligt att läsa om hur du gått tillväga och hur långt du kommit hitintills. Och mod icke att förglömma för det krävs minsann när man ger sig i kast med olika myndiheter.
    Ska jag av någon anledning till någon myndighet i Portugal så ser jag till att ta med någon av kusinerna som bor där som hjälp.
    Nå, får kanske ta tag i det så småningom

    • Ja ska man kommunicera med myndigheterna krävs en del mod och tålamod och kulturell kompetens, inte bara rätt ord och grammatik. Och det finns alltid mer att lära, och vissa dagar är man extra trög men andra flyter det bättre. Har också märkt att det ibland beror på vem jag pratar med, hur pass bra det går.

      Det är svårt att hinna utveckla flera språk parallellt, det känner nog alla som emigrerat med barn eller som barn. Barnen har ju fördelen att de snappar upp det nya bättre, men bägge mina barn (och främst det yngsta) skulle behöva jobba mer med svenskan också. Det har jag också skrivit om vet jag.

      Jag borde också läsa mer på portugisiska, men just nu blir det mest böcker på svenska och engelska för mig med. När jag inte jobbar/pluggar vill jag gärna koppla av med en bok och är det på portugisiska blir det en viss ansträngning. Just skönlitteratur är ofta svårt faktiskt, märker jag på mina portugisiska elever också. Det är ett annat fylligare språk, där man behöver hänga med i nyanserna för att att riktigt uppskatta det hela.

      Minns när jag kämpade med “Os Maias” och alla beskrivningar i minsta detalj av inredning och annat som jag då fick föreställa mig lite luddigt (“tror det handlar om en pampig sal eller nåt”) vad det var som beskrevs och hur det såg ut. Snark. Gav upp! (Fel bok också kanske…)

  9. Obrigadinho 😄 Amo ler seu blog, sempre divertido, original mas ao mesmo tempo sempre me faz refletir o que estou fazendo na Suécia, e aumenta meu interesse por Portugal. Amei a criatividade do Sverker no parkir, realmente prático com infinitivo.
    Obrigada e tenha um bom final de semana 😊

    • Obrigadinho, Vanessa! Isso de inventar palavras e errar faz parte do processo e a criatividade é uma grande ajuda para quem queira aprender línguas! Mais importante do que
      a gramática correta é ter a vontade de comunicar e a coragem de errar…

Lämna ett svar till Tove Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *